Substans: Psilocybin cubensis
Dos: Ca 2 gram torkad
Ålder: 24
Kön: Tjej
Vikt: 60
Tid: Ca 4 timmar
Detta var min första svamptripp, och utspelade sig på en stor festival i USA (ca 200.000 besökare)
Jag tror jag minns nästan allt, det är lite suddigt dock, precis som att allt var en dröm, men jag minns detaljer väldigt bra, så det kanske blir en ganska lång läsning. Har dock inte någon bra tidsuppfattning, alls.
Vi petade i oss den torkade svampen och sköljde ner med Greenjuice klockan halv 2. Det var soligt och ca 40 grader ute. Jag och två vänner (vi kan kalla dem Sara och Emma ) gick och satte oss i skugga vid en scen och lyssnade på ett av banden som spelade. Efter ca 20 minuter gick Emma vidare för att kolla in något annat band, men jag och Sara stannar kvar.
Efter ca 30 minuter ser jag mönster framför ögonen och underar om det är drogen som kickat in. Jag kollar in gräset och ser att marken är alldeles bucklig och går i vågor. Jag börjar skratta rakt ut, har en underbar känsla i kroppen. Jag tittar ner på min mage och ser att jag andas. Plötsligt får jag för mig att jag kommer att sluta andas om jag inte hela tiden tänker på det och andas överdrivet mycket. Tillslut är det tråkigt och jag tänker att jag kommer väl dö då av syrebrist och slutar tänka på att jag ska andas. Detta skrämmer mig inte och jag känner mig helt okej med att dö där i solen.
Jag frågar Sara vart Emma är. Jag frågar om någon har tagit henne. "Vem skulle ta henne?" svarar Sara. Jag börjar skratta igen.
Här tappar jag helt perspektiv på tid och rum. Jag tittar upp och ser palmer och hör vinden och får för mig att jag är på en karibisk ö. Det känns som en dröm och jag kan bara se det som är framför mig klart, allt i ögonvrån är bara suddigt. Jag sitter och njuter, men kommer flera gånger på mig själv att tro att jag inte kan flytta mig en meter för jag är fast här. När musiken spelar blir jag lite rädd för folk börjar röra på sig. Jag tänker återigen på Emma och undrar om det är meningen att vi ska rädda henne. Jag tänker att jag är en kass vän som inte vågar röra mig fast jag vet att hon är i fara. Sen kommer jag på att hon ju inte alls är i fara och då känns allt bra igen.
Sara säger att vi ska gå,men jag kan inte förstå varför eller hur vi ska lämna vår plats. Hon frågar mig flera gånger om jag mår illa eller inte kan resa mig. Jag försöker formulera ett svar, jag tänker att jag mår utmärkt, men att vi ju inte kan komma bort från vår plats. Jag kan inte formulera detta alls, jag bara ler. Jag reser mig tillslut och börjar gå. Jag blir plötligt väldigt medveten om att jag ska göra något. Jag har ett misson och jag måste genomföra det. Jag tänker på Emma igen. Jag saknar henne så jävla mycket, fast jag vet att hon varit borta i ca 15 minuter. Jag frågar Sara gång på gång vad det är vi ska göra. Hon säger att hon vill gå på toaletten, och jag tänker att det är så jävla oviktigt, vi har ett större mission att genomföra! Ändå känner jag någonstans att det är taskigt att neka henne en toalett. Det känns som om vi går i en evighet och jag ser allt suddigt och som hämtat ur en dröm. Jag glömmer flera gånger vart vi är påväg.
Jag stannar gång på gång och försöker kommer ihåg vad det är för viktigt uppdrag vi har. Jag är så jävla redo att sätta igång! Jag inser plötsligt att jag är en sjörövare, på denna ö, som exicterar i en annan verklighet. Jag tittar på Sara och undrar om hon vet om att vi är på en ö, och i en annan värld. Jag tror inte att hon vet det, och jag har svårt att kommunicera, fast tankarna känns klara. Jag stannar upp och slänger min telefon, cigg, skor och pengar på marken. Jag förklarar för Sara att vi inte behöver de sakerna längre. Jag kommer aldrig mer vilja ha mina skor, jag går barfota. Jag är inte röksugen, och jag inser att pengar och annat matrialistiskt inte fyller någon funktion i den här världen. Jag kan inte tänkta framåt överhuvudtaget. Jag bestämmer mig för att stanna i den här underbara världen. Allt jag behåller är min vattenflaska, fast jag ser den som en fickplunta i skinn.
Jag saknar min sjörövar hatt och upprepar detta flera gånger (den finns inte på riktigt, såklart). Sara frågar vad jag heter. Jag vet vad jag heter, men kan inte säga det. Frågar om ett nytt namn, jag behöver ett piratnamn. Det jag klämmer ur mig är "Jag behöver ett hawaiianskt namn, ett som passar" Jag får inget nytt namn, vi fortsätter. Sara frågar om vi ska kolla oss i spegeln. Jag får en stark känsla av att det är förbjudet. Jag har glömt hur jag ser ut och jag äger ingen fysisk kropp längre. Mina fötter gör inte ont, solen bränner mig inte. Jag är inte varm, inte kall, inte hungrig eller törstig. Då har vi ändå stått i 40 grader och sol i ca en timme.
Jag frågar om vårt uppdrag igen. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra och jag ser bara alla människor gå förbi mig och jag undrar om de är i min värld eller inte. Kommer fram till inte, och tycker synd om dem, för att dom inte vet någonting om min fantastiska värld. Dom ser mig inte ens. Bara Sara kan se mig. Jag undrar vart alla är påväg.
Sara frågar om vi kan gå till tältet och byta skor. Först säger jag okej, och vi ändrar riktning. Sen inser jag att vi är på en ö, och oavsett hur mycket vi går kommer vi ju ingenstans. Jag stannar upp och förklarar för Sara att vi inte kan lämna landet. Hon visar mig festivalarmbanden och säger att vi kan gå och komma tillbaka. Jag ger upp att försöka förklara varför vi inte kan gå, utan börjar gå mot toaletterna igen. Jag föreslår att hon ska ta på sig mina skor som hon bär på (tillsammans med mina andra saker) för jag vill aldrig mer ha skor på fötterna. Eller så får hon slänga dom, jag bryr mig inte.
Påväg igen frågar jag Sara vart alla människor ska. Hon säger att de ska titta på band. Jag vet det, men det känns så oviktigt. Sara frågar vad jag vill göra, och jag tänker att det handlar inte om vad vi vill göra, utan om vad vi måste. Hon förstår inte och hon säger att ett band som jag vill se spelar snart. Jag tycker det känns sjukt oviktigt, så vi går vidare.
Vi kommer till toaletten efter ca 30-60 minuter (en promenad på 5 minuter max i nyktert tillstånd ) Sara lämnar mig och säger åt mig innan hon går att vänta. Jag funderar på att sticka ifrån henne, för hon verkar inte fatta att vi har ett superviktigt uppdrag att genomföra. Stannar kvar vid blomsterväggen iallafall och tittar på blommorna. Blommorna förvandlas till människor på en äng. Mitt i smeten tycker jag mig se Jesus med händerna i vädret. Skrattar och tänker att "Shit,vad folk har missförstått religion. Jesus är ju en hippie, och hänger uppenbarligen på en festival i södra USA." Jag undrar om det är meningen att jag ska gå dit. Men jag stannar. Två tjejer kommer fram och säger något och räcker över en telefon med kameran på. Jag förstår att de vill att jag ska ta kort på dom, men jag kan inte få ur mig ett ord. Ganska säker på att jag tyst tar kortet och ger tillbaka telefonen. Tänker att jag vill säga något till dom, men kan inte. Här börjar jag även undra om jag kan flyga. Jag testar att flaxa lite med armarna, men lyfter inte.
Sara kommer tillbaka och vi går och sätter oss. Jag blir rastlös, för jag vet att vi måste fortsätta. Fast jag vet ju inte med vad. Jag ser ett sjukhustält och tänker att jag borde gå dit och ladda upp liv, som man gör i tv-spel, typ Zelda. Jag vill "fylla upp mina hjärtan", kan vara bra för min resa. Undrar hur jag ska formulera detta till Sara utan att hon blir orolig och tror att jag är sjuk. Min talförmåga är mycket dålig, så jag säger ingenting och tänker att jag får strunta i det.
Plötsligt hör jag en låt jag känner igen och ser ett känt band uppe på scenen (ja, bandet jag skulle ha sett). Jag ser sångaren på storbildsskärmen och tänker att "JA, det är ju HAN som ska säga åt mig. Han vet nog!" Jag springer mot scenen och banar väg mellan människor. Nästan längst fram drar Sara in mig till sidan. Vi blir stående några minuter tills jag får syn på ett avskrärmat område (Beer-garden) och frågar Sara vad det är för land. Sara berättar att man dricker där inne, och jag tänker att "Okej , jag är pirat, jag borde ha rom. Ingen har gett mig ett uppdrag än, så kanske hela meningen med detta är att bara njuta? "
Jag ber Sara att ta mig in vilket hon gör. Blir lite rädd när vakten tittar på mig, för han verkar se mig, vilket de andra människorna inte gjorde. Vi kommer in iallafall, och jag vill ha dricka. Sara frågar om jag har pengar, och jag tömmer ficka efter ficka. Önskar att jag hittar guldpengar i min sista ficka och det gör jag (fast sedlar). Jag ber Sara beställa för jag vågar inte prata med en främmling, men jag vill med fram. Här är det för första gången jag inser att mitt land har gränser, för jag kommer inte bakom baren. Jag undrar vad som finns bakom.
Vi får vår öl och sätter oss. Jag försöker dricka men kan inte. Känns som om något flytter in i min mun men det är inte ölen. Ger upp efter många försök. Jag tänker på min arbetsgivare och undrar om de blir ledsna på jobbe att jag aldrig mer kommer komma tillbaka. För jag ska stanna i detta land, och här behövs varken mat, jobb, pengar eller någonting annat. Jag tänder en cigg som jag inte riktigt vet hur jag ska röka. Jag frågar Sara om det är meningen att jag ska röka den. Hon svarar att ja, du röker vanligtvis. Jag frågar om jag ska ge den till henne. Hon svara nej, jag röker inte cigaretter. Allt detta vet jag ju egentligen.
Sara får någonting i ögat och hon nyser. Jag blir rädd att hon är dödssjuk och i min värld finns inte mordern sjukvård och sådant. Jag får för mig att hon fått någon obotlig sjukdom och kommer att dö. Konstigt nog är det inte jätteskrämmande, utan mitt pirat-jag tänker mer att det är jävligt trist, för hon är min kompanjon och kartläsare, samt den enda som kan se mig, men dör hon måste jag fortsätta själv. Jag frågar om hon ska dö, och hon svarar nej och skrattar åt mig.
Dos: Ca 2 gram torkad
Ålder: 24
Kön: Tjej
Vikt: 60
Tid: Ca 4 timmar
Detta var min första svamptripp, och utspelade sig på en stor festival i USA (ca 200.000 besökare)
Jag tror jag minns nästan allt, det är lite suddigt dock, precis som att allt var en dröm, men jag minns detaljer väldigt bra, så det kanske blir en ganska lång läsning. Har dock inte någon bra tidsuppfattning, alls.
Vi petade i oss den torkade svampen och sköljde ner med Greenjuice klockan halv 2. Det var soligt och ca 40 grader ute. Jag och två vänner (vi kan kalla dem Sara och Emma ) gick och satte oss i skugga vid en scen och lyssnade på ett av banden som spelade. Efter ca 20 minuter gick Emma vidare för att kolla in något annat band, men jag och Sara stannar kvar.
Efter ca 30 minuter ser jag mönster framför ögonen och underar om det är drogen som kickat in. Jag kollar in gräset och ser att marken är alldeles bucklig och går i vågor. Jag börjar skratta rakt ut, har en underbar känsla i kroppen. Jag tittar ner på min mage och ser att jag andas. Plötsligt får jag för mig att jag kommer att sluta andas om jag inte hela tiden tänker på det och andas överdrivet mycket. Tillslut är det tråkigt och jag tänker att jag kommer väl dö då av syrebrist och slutar tänka på att jag ska andas. Detta skrämmer mig inte och jag känner mig helt okej med att dö där i solen.
Jag frågar Sara vart Emma är. Jag frågar om någon har tagit henne. "Vem skulle ta henne?" svarar Sara. Jag börjar skratta igen.
Här tappar jag helt perspektiv på tid och rum. Jag tittar upp och ser palmer och hör vinden och får för mig att jag är på en karibisk ö. Det känns som en dröm och jag kan bara se det som är framför mig klart, allt i ögonvrån är bara suddigt. Jag sitter och njuter, men kommer flera gånger på mig själv att tro att jag inte kan flytta mig en meter för jag är fast här. När musiken spelar blir jag lite rädd för folk börjar röra på sig. Jag tänker återigen på Emma och undrar om det är meningen att vi ska rädda henne. Jag tänker att jag är en kass vän som inte vågar röra mig fast jag vet att hon är i fara. Sen kommer jag på att hon ju inte alls är i fara och då känns allt bra igen.
Sara säger att vi ska gå,men jag kan inte förstå varför eller hur vi ska lämna vår plats. Hon frågar mig flera gånger om jag mår illa eller inte kan resa mig. Jag försöker formulera ett svar, jag tänker att jag mår utmärkt, men att vi ju inte kan komma bort från vår plats. Jag kan inte formulera detta alls, jag bara ler. Jag reser mig tillslut och börjar gå. Jag blir plötligt väldigt medveten om att jag ska göra något. Jag har ett misson och jag måste genomföra det. Jag tänker på Emma igen. Jag saknar henne så jävla mycket, fast jag vet att hon varit borta i ca 15 minuter. Jag frågar Sara gång på gång vad det är vi ska göra. Hon säger att hon vill gå på toaletten, och jag tänker att det är så jävla oviktigt, vi har ett större mission att genomföra! Ändå känner jag någonstans att det är taskigt att neka henne en toalett. Det känns som om vi går i en evighet och jag ser allt suddigt och som hämtat ur en dröm. Jag glömmer flera gånger vart vi är påväg.
Jag stannar gång på gång och försöker kommer ihåg vad det är för viktigt uppdrag vi har. Jag är så jävla redo att sätta igång! Jag inser plötsligt att jag är en sjörövare, på denna ö, som exicterar i en annan verklighet. Jag tittar på Sara och undrar om hon vet om att vi är på en ö, och i en annan värld. Jag tror inte att hon vet det, och jag har svårt att kommunicera, fast tankarna känns klara. Jag stannar upp och slänger min telefon, cigg, skor och pengar på marken. Jag förklarar för Sara att vi inte behöver de sakerna längre. Jag kommer aldrig mer vilja ha mina skor, jag går barfota. Jag är inte röksugen, och jag inser att pengar och annat matrialistiskt inte fyller någon funktion i den här världen. Jag kan inte tänkta framåt överhuvudtaget. Jag bestämmer mig för att stanna i den här underbara världen. Allt jag behåller är min vattenflaska, fast jag ser den som en fickplunta i skinn.
Jag saknar min sjörövar hatt och upprepar detta flera gånger (den finns inte på riktigt, såklart). Sara frågar vad jag heter. Jag vet vad jag heter, men kan inte säga det. Frågar om ett nytt namn, jag behöver ett piratnamn. Det jag klämmer ur mig är "Jag behöver ett hawaiianskt namn, ett som passar" Jag får inget nytt namn, vi fortsätter. Sara frågar om vi ska kolla oss i spegeln. Jag får en stark känsla av att det är förbjudet. Jag har glömt hur jag ser ut och jag äger ingen fysisk kropp längre. Mina fötter gör inte ont, solen bränner mig inte. Jag är inte varm, inte kall, inte hungrig eller törstig. Då har vi ändå stått i 40 grader och sol i ca en timme.
Jag frågar om vårt uppdrag igen. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra och jag ser bara alla människor gå förbi mig och jag undrar om de är i min värld eller inte. Kommer fram till inte, och tycker synd om dem, för att dom inte vet någonting om min fantastiska värld. Dom ser mig inte ens. Bara Sara kan se mig. Jag undrar vart alla är påväg.
Sara frågar om vi kan gå till tältet och byta skor. Först säger jag okej, och vi ändrar riktning. Sen inser jag att vi är på en ö, och oavsett hur mycket vi går kommer vi ju ingenstans. Jag stannar upp och förklarar för Sara att vi inte kan lämna landet. Hon visar mig festivalarmbanden och säger att vi kan gå och komma tillbaka. Jag ger upp att försöka förklara varför vi inte kan gå, utan börjar gå mot toaletterna igen. Jag föreslår att hon ska ta på sig mina skor som hon bär på (tillsammans med mina andra saker) för jag vill aldrig mer ha skor på fötterna. Eller så får hon slänga dom, jag bryr mig inte.
Påväg igen frågar jag Sara vart alla människor ska. Hon säger att de ska titta på band. Jag vet det, men det känns så oviktigt. Sara frågar vad jag vill göra, och jag tänker att det handlar inte om vad vi vill göra, utan om vad vi måste. Hon förstår inte och hon säger att ett band som jag vill se spelar snart. Jag tycker det känns sjukt oviktigt, så vi går vidare.
Vi kommer till toaletten efter ca 30-60 minuter (en promenad på 5 minuter max i nyktert tillstånd ) Sara lämnar mig och säger åt mig innan hon går att vänta. Jag funderar på att sticka ifrån henne, för hon verkar inte fatta att vi har ett superviktigt uppdrag att genomföra. Stannar kvar vid blomsterväggen iallafall och tittar på blommorna. Blommorna förvandlas till människor på en äng. Mitt i smeten tycker jag mig se Jesus med händerna i vädret. Skrattar och tänker att "Shit,vad folk har missförstått religion. Jesus är ju en hippie, och hänger uppenbarligen på en festival i södra USA." Jag undrar om det är meningen att jag ska gå dit. Men jag stannar. Två tjejer kommer fram och säger något och räcker över en telefon med kameran på. Jag förstår att de vill att jag ska ta kort på dom, men jag kan inte få ur mig ett ord. Ganska säker på att jag tyst tar kortet och ger tillbaka telefonen. Tänker att jag vill säga något till dom, men kan inte. Här börjar jag även undra om jag kan flyga. Jag testar att flaxa lite med armarna, men lyfter inte.
Sara kommer tillbaka och vi går och sätter oss. Jag blir rastlös, för jag vet att vi måste fortsätta. Fast jag vet ju inte med vad. Jag ser ett sjukhustält och tänker att jag borde gå dit och ladda upp liv, som man gör i tv-spel, typ Zelda. Jag vill "fylla upp mina hjärtan", kan vara bra för min resa. Undrar hur jag ska formulera detta till Sara utan att hon blir orolig och tror att jag är sjuk. Min talförmåga är mycket dålig, så jag säger ingenting och tänker att jag får strunta i det.
Plötsligt hör jag en låt jag känner igen och ser ett känt band uppe på scenen (ja, bandet jag skulle ha sett). Jag ser sångaren på storbildsskärmen och tänker att "JA, det är ju HAN som ska säga åt mig. Han vet nog!" Jag springer mot scenen och banar väg mellan människor. Nästan längst fram drar Sara in mig till sidan. Vi blir stående några minuter tills jag får syn på ett avskrärmat område (Beer-garden) och frågar Sara vad det är för land. Sara berättar att man dricker där inne, och jag tänker att "Okej , jag är pirat, jag borde ha rom. Ingen har gett mig ett uppdrag än, så kanske hela meningen med detta är att bara njuta? "
Jag ber Sara att ta mig in vilket hon gör. Blir lite rädd när vakten tittar på mig, för han verkar se mig, vilket de andra människorna inte gjorde. Vi kommer in iallafall, och jag vill ha dricka. Sara frågar om jag har pengar, och jag tömmer ficka efter ficka. Önskar att jag hittar guldpengar i min sista ficka och det gör jag (fast sedlar). Jag ber Sara beställa för jag vågar inte prata med en främmling, men jag vill med fram. Här är det för första gången jag inser att mitt land har gränser, för jag kommer inte bakom baren. Jag undrar vad som finns bakom.
Vi får vår öl och sätter oss. Jag försöker dricka men kan inte. Känns som om något flytter in i min mun men det är inte ölen. Ger upp efter många försök. Jag tänker på min arbetsgivare och undrar om de blir ledsna på jobbe att jag aldrig mer kommer komma tillbaka. För jag ska stanna i detta land, och här behövs varken mat, jobb, pengar eller någonting annat. Jag tänder en cigg som jag inte riktigt vet hur jag ska röka. Jag frågar Sara om det är meningen att jag ska röka den. Hon svarar att ja, du röker vanligtvis. Jag frågar om jag ska ge den till henne. Hon svara nej, jag röker inte cigaretter. Allt detta vet jag ju egentligen.
Sara får någonting i ögat och hon nyser. Jag blir rädd att hon är dödssjuk och i min värld finns inte mordern sjukvård och sådant. Jag får för mig att hon fått någon obotlig sjukdom och kommer att dö. Konstigt nog är det inte jätteskrämmande, utan mitt pirat-jag tänker mer att det är jävligt trist, för hon är min kompanjon och kartläsare, samt den enda som kan se mig, men dör hon måste jag fortsätta själv. Jag frågar om hon ska dö, och hon svarar nej och skrattar åt mig.
vilken typ av festival var det? Det här med uppdrag & att känna att något är påväg & förvirringen har jag också flera gånger kännt