Hemska berättelser från sluten-psyk?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20236882.ab

Detta med ECT skrämmer mig. Har en nära anhörig som fick väldigt många ECT behandlingar och fick väldiga problem med minnet.

Har precis uppmärksammats ..igen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20237136.ab

Ja, jag läste artikeln.
Skulle kanske förtydliga att tiden vid ECT behandlingarna blev som " raderat " ur minnet hos min nära anhörig.
Hon mindes i princip ingenting om vad hon gjort varken före eller tiden vid behandling.

Depressionen fanns dock kvar.

Vilket ofta är fallet, tyvärr en bedrövligt dålig metod.

Så det används fortfarande ofta?
Detta hände för cirka femton år sedan , med min anhöriga alltså, och jag vet att jag tyckte att det var väldigt jobbigt när minnet blev som raderat.
Personligheten blev förändrad, och jag tyckte mest att den gjorde skada.

Tyvärr finns det tillstånd , tex katatoni orsakad av en så djup depression att den kan liknas vid en psykos, där inget annat verkar hjälpa.Gör man inget åt detta dör patienten i kärlkollaps .
De är vid katatoni helt som statyer, nästan att likna vid någon som har stelkramp.

Ovanligt ,ja.

Att för den skull ge någon som inte svarar på på ett batteri av olika SSRI preparat som i artikeln och ge 108 behandlingar ECT är helt förkastligt.Ja

Särskilt med tanke på både minnesstörningar men även att den godkändes som beprövad vetenskaplig metod för så länge sedan.Tveksamt om den ens skulle gå igenom idag.

Tack för att du förklarar för mig!!

Jag minns tillbaka med fasa , och kan väl idag förstå mer av min anhörigas agerande efteråt.

Då trodde jag inte på att minnet försvann, ville ha svar på mina frågor, men hon kunde nog inte svara tänker jag såhär efterklokt.

Har en annan anhörig som också varit inlåst, och var livrädd att de skulle ge ETC.
Det blev dock inte så, blev fullproppad med mediciner istället och är mycket deprimerad nu.
Dock en annan historia.

Blir tagen av alla historier som ni berättar här , och samtidigt rädd att komma i den maktlösa situationen som man kan komma i pga psykiska besvär .

Har som sagt, två nära anhöriga som befunnit sig där.

Du bör vara uppmärksam på om du får liknande depressiva symptom och mota dem i tid dvs sök hjälp i tid. Ju lägre serotoninhalt du fått desto svårare att behandla.Annars lev ett normalt liv, att släkt haft symtom innebär inte att du får det.Men som att vara allegisk i vissa släken kan även detta bäras vidare som en sårbarhet, inte en sjukdom.DVs ingen självklarhet, att du har den

Tack, jag ska tänka på vad du skrivit!
Just nu är omständigheterna besvärliga, men det beror på att den sistnämnda jag skrev om, har blivit diagnostiserad med en dödlig sjukdom.

Jag fightas med dennes själsliga problem nu och kan inte låta mig själv gå i första hand.

Konstaterar , ledsamt nog, att det finns många brister inom just den biten.
Striderna har varit många kan jag lova.

Beklagar , men kämpa var ett stöd och lycka till!

Tack så mycket!

Jag strider för rätten att få själslig god vård i samma omfattning som de ger min anhörig annan omvårdnad .

Rätten att lindra dödsångest osv.
Fast lätt är det inte, det är sådan bedrövlig okunskap.

Fast jag föredrar hellre detta än att vara rent maktlös när denne var inlåst.

Jag var inlagd i ca 2 år på LPT. Det var ett jävla flyttande mellan sjukhus och avdelningar, tror jag var på 9 olika avdelningar. Det var mycket påfrestande för mig som behöver tydlig strukur. Jag blev ofta lagd i bälte, kunde få ligga i 8 timmar. När jag var tvungen att kissa fick jag kissa i en såndär "ligg-potta". Många gånger vid bältesläggningarna var personalen så våldsam att jag fick blåmärken och fysiska men. En gång blev jag nedbrottad av en väktare så jag fick en spricka i armbågen. Jag fick sjukt höga doser av lergigan och nosinan, 300 mg per dygn. Jag fick även tvångsinjektioner; cisordinol, haldol, stesolid, phenergan. Vissa gånger jag blev bältad kan jag förstå, men många gånger kändes det obefogat. Klart att jag var "agiterad" i den miljön!

Personalen var dålig på många av avdelningarna, det kunde sitta folk och gråta i korridoren, när jag gick och sa till "X sitter i korridoren och gråter" fick jag bara svaret "Ja vi hör det". Jag var i dåligt skick och behövde hjälp att gå på toan och duscha men många gånger blev det helt enkelt inte av så jag fick ligga och kissa i sängen. - "Du som är så ung ska klara såna här saker själv!" fast det gjorde jag inte pga jag var psykotisk. Viss personal var också otrevlig mot mig och mina anhöriga. - "Jaså här kommer du och stör!" De hade även hand om min mobil och bestämde vem jag fick ringa och när.

En gång när jag skrek kom det skötare och tryckte en kudde över ansiktet på mig så jag skulle sluta.

Men det värsta var inte de fysiska övergreppen utan känslan av total maktlöshet och att det inte fanns någon framtid. Översitteriet från läkarna som tyckte att hade man schizofreni kunde man inte veta själv ens om man föredrog gult eller rött, utan alla alla alla simpla beslut måste fattas genom dem. Att sitta i rätten och höra någon "sakkunnig" förklara en galen. Eller skötarna som snackade skit om andra patienter när de satt vak för de trodde man var så sjuk så man inte förstod dem.

Visst låter det som en berättelse från 50-talet? Det här hände 2009-2012.

Kan i alla fall berätta att jag till slut hittade rätt medicinering och kom ut från sjukhuset och har inte varit inlagd nu på två år.