Hemska berättelser från sluten-psyk?

Händer så mycket skit på psyk så det är svårt att få med allt. Kan ge några exempel (varit inlagd väldigt mycket på vuxenavdelning, ibland på tvång). Dock har jag inte varit med om några superhemska saker. Jag har varit inlagd på flera olika avdelningar i två större städer.

Överlag tyckte jag att det är så klart för lite och för okunnig personal. Stafettläkare som var på avdelningen någon månad och sen försvann. Väldigt mycket mediciner och väldigt lite samtal.
Överbeläggning hela tiden, vår avdelning hade officiellt 14 platser men vi var oftast mellan 22-25 patienter. I vanliga fall ska man vara två i varje rum, men under de åren jag var där så var det sällan så utan oftast tre på samma rum och ofta någon liggandes i korridoren. En hel del skitsnack mellan patienterna, kan bli mycket drama om man lyckas få sådana patienter på samma avdelning. Ibland tvingades någon byta avdelning, för att man behövde sära på patienterna.

Men samtidigt mycket sammanhållning mellan patienterna. För oss blev det efter ett tag så att vi hellre pratade med varandra än med personalen om vi mådde dåligt. Jag ringde 112 ibland, från min mobil, för att någon medpatient som hade permis försökte ta sitt liv/skada sig. Frågade personalen vad jag borde göra och det var de som sa att jag skulle ringa... kändes lite märkligt.

Hade en läkare som satte LPT på mig och när jag frågade rakt ut varför så svarade han med att han "ville ha makt över mig". Det sa han även till andra patienter som han satte LPT på.

Hade en medpatient som ofta fick kramper, men personalen trodde att hon hittade på. Det var oftast så att vi andra medpatienter fick ta hand om henne. Minns särskilt tydligt när hon ramlade ihop i korridoren, jag och några andra håller henne så hon inte ska slå i huvudet i väggen när hon krampar och personal går förbi och in i personalrummet. Trots att vi upprepade gånger sa att vi behövde hjälp.

Personal som vägrade låta självskadepatienter byta bandage eller inte ville ringa till akuten när de behövde sys. Inte så mycket skrik men ibland hände det såklart att man hörde skrik i korridoren, och då gick larmet igång och det kom personal stormandes från de andra avdelningarna, ofta minst 5 personal som sen brottade ner den skrikiga patienten och la denna oftast i bältessäng och gav massa benzo.

För en som inte är bekant med vården så känns det helt sjukt att läsa tråden.

Fan man blir deprimerad själv.

Det är LPT:are som uttalar sig dvs tvångsvårdade. Klart allt är fel om man blir inspärrad. De brukar vara bra på att överdriva men visst i sällskap med andra psykisk sjuka blir combon inte bra. Beror också mycket på personalen och det är hög omsättning, sjukfrånvaro och vikarier som egentligen inte har den rätta kompetensen.

Ingen myndighet tar en anmälan från en psykpatient på allvar. Inte snuten och inte HSAN.

Nu är det väl kanske inte så att alla som har uttalat sig i tråden har varit inlagda på tvång, så det där en en ganska trist generalisering du gör, även kommentaren att "de brukar vara bra på att överdriva". Det är ungefär en sådan attityd som bara försvårar mer än vad den ger.

Jag återberättar sanningen, har arbetat som kurator inom psykiatrin men sökte mig därifrån. Kanske minns dom värsta fallen.

Jo, för kuratorerna som syns på avdelningen mer sällan än de mest obrydda av läkare har ju verkligen full koll på allt som försiggår mellan läkare och patienter och skötare och patienter på avdelningen?

Visst, tjena.

Berättar ett handplock av mina historier i kväll. Är nattuggla så ska precis till att lägga mig.

Heltid på en mindre sluten avdelning borde gett mig viss insyn. Har hört det där snacket förut. Vad var det som inte passade dig min vän? Fanns idioter till skötare, det sticker jag inte under stolen med. Många patienter krävde att allt kretsade kring dom.
Gnäll om allt från maten till försäkringskassan. Fick hjälpa till när dom skulle fylla i det mest simpla.

Vill gärna höra dina vinklade historier. Jag är inte bitter utan realist

Jobbar du hårt på att framställa dig själv som oerhört dryg eller kommer det naturligt?

Du kanske hade varit bitter om du hade varit där som patient, vem vet. Du bytte åtminstone arbete av någon anledning.

Jag är världens snällaste men även jag har en gräns. Fick nog av alla dessa patienter med självskadebeteende och som bara gnällde. Hela deras livssituation gick ut på att beklaga sig. Dom fick alla möjliga behandlingar men är inte mottagliga då viljan saknades.

Om det där är din inställning och din uppfattning, så kan jag nog säga att du gjorde dig själv (och antagligen dina patienter också) en stor tjänst när du valde att byta jobb.

Jag kan säga att det är vårdgivare med din attityd som drar psykvården ner i botten.

Självskadebeteende är väldigt svårbehandlat och det är väldigt enkelt att säga att patienterna saknar motivation. Det är en ursäkt som vården gärna använder sig av, då det är mycket enklare att skylla på patientens bristande vilja, än att försöka lösa problemet. Psykvården står ofta handfallen när det gäller dessa patienter, för de vet helt enkelt inte hur de ska behandlas. Sen finns det förstås patienter som saknar motivation, men dessa är få.

Helt enkelt är det så att det råder stora brister i kommunikationen mellan vården och dessa patienter. Vårdgivaren har ofta svårt att förstå patienternas tankegångar och kan därmed inte kommunicera med patienterna på ett konstruktivt sätt. Sen finns det mycket okunskap och myter kring självskadebeteende som försvårar behandlingen. Ofta är det en lång process för att minska/ta bort självskadebeteendet, en process som kräver mycket av både patient och terapeut och framförallt kräver det en kompetent terapeut som har tålamod och kunskap i hur man behandlar dessa patienter. Många självskadepatienter har någon form av instabil personlighet vilket också försvårar terapin men ofta förekommer också flera diagnoser, vilket såklart också gör behandlingen ännu komplicerad.

Att få igång en bra och givande terapi är såklart också svårt när det inte finns resurser till det. Ofta hamnar man hos en kurator eller sjuksköterska, som i bästa fall har läst någon steg ett-utbildning. Man kan klara sig med detta också, framförallt om personkemin är bra, men överlag krävs det mer utbildad personal för att hantera dessa patienter.

Fast varför svarar jag ens dig, när det blir mer och mer tydligt att du bara trollar?

Hoppas någon annan finner det jag skrev upplysande iallafall!