Hemska berättelser från sluten-psyk?

Förstår inte varför de Vadimi säger är så kontroversiellt. Finns inga personer som är mer påfrestande och egocentrerade än personer som mår psyskiskt dåligt. De har som Vadimir säger gjort till sin grej att må dåligt sedan får de alla andra att må dåligt. Klart de är en jobbig arbetsmiljö för de som jobbar inom psyk. Jobbar själv inom vården har dock aldrig jobbat på Sluten-psyk och bara under en kortareperiod med brukare med psykiska problem.

.

Personer som mår bra brukar oftast inte göra det till sin grej att må dåligt, det är ingen attraktiv position. Om inte annat får de ständigt höra hur vedervärdiga de är som inte bara tar sig i kragen. Däremot kan vissa som mår dåligt ha svårt att ta till sig råd om hur de ska må bättre, precis som väldigt många "friska" har svårt att ta till sig råd om hur de ska stressa mindre och äta bättre, om inte ingångsvinkeln är rätt för individen.

Under de perioder jag varit inlagd har jag ofta fått bra hjälp och stöd av en del medpatienter. Upplever inte mina psykiskt sjuka vänner som egocentriska, de brukar vara empatiska och efter förmåga ställa upp. Men självklart beror det på diagnos och om personen är inne i ett akut skede eller ej. Är du väldigt psykotisk är det givetvis svårt att interagera med omgivningen, precis som personer med ett kraftigt njurstensanfall inte brukar vara så sällskapliga.

Personalen är förstås människor också, men klarar man inte av en viss situation bör man söka sig därifrån. Alla kan inte allt. Att jobba med äldre dementa passar inte heller alla. Själv skulle jag inte fixa att arbeta med personer med tvångssyndrom, men det är ju inte för att de är extra elaka utan för att jag inte orkar bemöta det.

Fick välja mellan ost eller skinka till frukostmackan! Jag ville ha både och på! Jag tror detta var en konspiration! Det ledde till ångest! Jag tror jag har rätt att välja både och, fortfarande! Konspiration!

inte kontroversiellt, bara jävligt dumt. Det är skillnad.

Att man blir så uppslukad av sina besvär att man inte kan tänka på nåt annat än sig själv är en del av sjukdomen, och inte nåt som är särskilt roligt alls. Man känner sig som en usel medmänniska, men orkar inte göra nåt åt det.

Alla som är sjuka har dock inte kapacitet eller förmåga till självinsikt angående det, och det tycker jag man ska ha förståelse för. Psykisk sjukdom är väldigt påfrestande och överväldigande, och att kunna ha distans till sig själv i det läget är lättare sagt än gjort.

För mig är det näst intill obegripligt hur man inte kan förstå detta, men jag försöker ändå ha lite förståelse för er mindre insiktsfullt bemedlade! Haha!

Finns ingen som gjort till sin grej att må dåligt. Man skall veta att vara psykiskt kan kan vara mycket plågsamt. Det är att leva i ett inferno, där man inte kan lita på sitt viktigaste organ nämnligen sin hjärna och sitt förstånd.

Man kan göra en grej av att må dåligt, men då är det patienter som inte blir lyssnade på och rätt diagnosticerade.
Som han som berättade att han satt hemma, kände att nä nu får det fan vara nog, och slängde ut TVn genom fönstret.
Då fick han hjälp.

Red. Det var alltså en tjocktv. Nu funkar det nog inte.

Det värsta var en brud som lyckades få tag på en kniv och högg i allt i närheten.
Tror en vårdare och väktare skadades, och även bruden som högg sig i magen, försökte hjälpa till men var för sent då det var blod överallt.. Sen vart hon bunden efter operationen men lika galen.

Gav någon ett äpple, fick det i ansiktet pga fel sort.

Heroinavtändning med en äldre herre i samma rum.
Den äldre skrek att allt var hemskt tills han blev av med tänderna och han på avtändning blev bunden.

Det jag kommer ihåg från mina besök.
En frivillig typ inläggning som uppgraderades efter incidenter.
Dock lyckades jag rymma, ytterporten hade bara två olika koder, och på natten var det ingen som märkte nått.

Sen vid ett annat tillfälle fick jag själv någon psykos och blev sövd. Vaknade upp och läkaren sa att jag skulle få mer benso så när jag var sjussad i hallen gick jag ut via en nöddörr..

Att ha ett självskadebeteende är inte kul. Det är ingenting man egentligen vill ha, det är ingenting som hjälper i längden och det är endast negativt. Folk slänger ofta ur sig att självskadepatienter bara vill ha uppmärksamhet, men den uppmärksamhet man får i samband med självskadebeteende är negativ. Det är inte så att någon säger "vad duktig du är, som skadar dig, vilken bra idé" utan det man får höra är istället sådana kommentarer som vissa skrivit i tråden, och det är ingen uppmärksamhet man mår bra av.

Att slänga ur sig sådana kommentarer är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Och jag kan förstå det. Det är mycket lättare att ha den inställningen än att faktiskt försöka se människan bakom självskadorna. Men ska man vara bra på sitt jobb så får man se lite längre än näsan räcker.

Fler historier:

en kvinna som togs in pga. suicidförsök hade extravak och när de slutligen tog bort det försökte hon hänga sig med de plastpåsar man har i sopkorgarna på toaletten. Fråga mig inte hur, men hon försökte. Vilket resulterade i att vi inte längre kunde ha plastpåsar i sopkorgarna på ett tag.

Samma kvinna blev lite senare rasande på mig, då hon blev helt övertygad om att jag hade lagt en använd snus i hennes kaffekopp. Hela grejen var nog faktiskt rätt galen och så här i efterhand kan jag skratta åt det. Men just då var det inte kul.

Vid ett annat tillfälle hade ett av mina bandage lossnat (jag hade inte lossat på det själv, även om många tror det) och jag bad att få prata med en sköterska för att få lite tejp att bara klistra på det igen. Så en vårdare går in på sköterskornas rum och ber efter en sköterska. Som vägrar komma ut. Hon vägrar ge mig tejp. Så den stackars vårdaren får springa mellan oss två, många vändor blev det eftersom sköterskan vägrade komma ut för att prata med mig personligen. Till slut gav hon nyckeln till vårdaren som gav mig lite tejp.

När det gäller just självskadandet brukar jag inte ta det så personligt när någon drar igång "vill bara ha uppmärksamhet"-snacket, jag har hyfsad koll på hur jag har funkat och uppmärksamhet kom långt ner på listan.

Andra personer kan fungera annorlunda, en gemensam sak jag ändå kan säga om de självskadande personer jag träffat är att ingen av dem verkat genuint lycklig och nöjd med situationen, så den eventuella uppmärksamheten var ingen hit.

På den avdelning där jag oftast vistats brukar det normalt inte finnas mer våldsamt psykotiska patienter eller tyngre avtändning än benso, finns andra ställen för dessa. De jobbigaste i min upplevelse har varit äldre dementa patienter som går runt och runt och inte kan hålla käften, givet när de är förvirrade av en främmande miljö, man kan förstås inte säga åt dem, men om de inte sätter någon personal på att ta hand om dem nonstop blir det stökigt.

Mer en kul anekdot: en gång efter en half-assed överdos fick jag ett rum med utsikt över en kyrkogård. Antagligen nyttigt.