Hemska berättelser från sluten-psyk?

Här kommer ett ganska långt inlägg med en text jag skrev när jag var inlagd. Som ni säkert märker är den smått ironisk och överdriven, men den ger en liten bild av hur galet det kunde vara på avdelningen ibland.

Du kan inte lita på tider. Glöm klockan. Glöm orden snart, om en liten stund, om ett ögonblick, alla ord som på något sätt antyder att personen återkommer till dig innan dagen är slut. Det händer alltid något som gör att den du ska träffa/få medicin av/prata med försvinner under obestämd tid. Ibland kan det vara några timmar, ibland en hel dag. Det är bara att ta det som det kommer. Det är ju lite spännande! Man vet aldrig hur det ska gå.

Lär dig att alltid kontrollera de mediciner du stoppar i dig och titta noga på varje tablett, för de som ska ordinera och dela ut de små pillren har egentligen ingen aning om vad du ska ha eller i vilken mängd. Har du otur råkar du slänga i dig alldeles för mycket, eller för lite. Jag vet inte vad som är värst.

Lär dig det bästa sättet att lägga om ett sår och byta bandage, så du sen kan lära sköterskorna. Så slipper de stå där framför skåpet med alla plåster och tejp och kompresser och fundera över världens stora problem medan du sitter på britsen och tålmodigt väntar.

Det är ingen idé att försöka stoppa en person som går i korridoren. I bästa fall får du ett svar samtidigt som personen i fråga går allt längre bort från dig. Allt som oftast är svaret snart, om en stund, jag ska säga till min kollega, eller det allra bästa svaret: det kan bara läkaren bestämma. I värsta fall får du inget svar alls och känner dig bara totalt ignorerad.

Läkarna har sina egna bekymmer. Du ska inte störa dem med dina. De dyker upp ibland, alltid i grupp, och går in i ett rum eller ut ur ett annat rum. De ser alltid väldigt allvarliga ut och deras blickar flackar ständigt omkring så de minskar risken för att någon, typ du, ska försöka prata med dem.

Försök inte prata med läkarna. De kommer definitivt köra ”gå allt längre bort från dig i rask takt och säga snart, snart” och sen sitter du där och väntar, och tänker snart, snart, när fan är snart egentligen?

Att få din rätta medicin är svårt. Läkarna på avdelningen leker Gud, så de har ingen lust att titta i dina recept och se vilken dosering du egentligen har. De vill inte heller prata med din ordinarie läkare, utan bestämmer helt enkelt själva vilken dosering de tycker känns bra. Oftast är det fel.

Någon gång ibland kan du dock ha tur och få träffa en riktig läkare. Kanske till och med en stafettläkare som varit på avdelningen tre veckor men som ändå beter sig som om hon vet allt om allt och alla. Hon vill ändra dina mediciner, ta bort en och lägga till en annan, allt i en salig röra. När du snällt säger att du inte vill börja på någon ny medicin utan att ha pratat med din ordinarie läkare (hon som känner dig bäst) så får du en blick som påminner om en mors blick när en tjurig femåring börjar gnälla.

Vad du än gör, börja aldrig smutta på theralen. Det är en vidrig sörja som går under benämningen medicin. Om någon säger till dig att det smakar som stark tandkräm, tro inte på denne! Det smakar ungefär som tusen starka tandkrämer, allt på samma gång i din stackars mun. Och under några timmar efteråt är din tunga lite förlamad och undrar vad som hände. Dock sover du rätt gott på den, såvida du inte tar för mycket, då kan det hända att du sover nästa dag också. Och det är ju inte så bra.

Har du en mobiltelefon? En sådan där ny smartphone som gör alla coola grejer? Och som laddar ur batteriet på en halvtimma? Synd för dig. Sladden du behöver för att kunna ladda skiten får du inte ha med dig på avdelningen. Den låses in i ett litet rum med alla andra sladdar, så ingen av patienterna ska kunna hänga sig/strypa sig/strypa någon annan/använda sladden som måltid eller något annat kul. Intressant är att du får gärna ha din mp3spelare på rummet. Och hur lyssnar man på den utan sladdar? Det är ett mysterium ingen skötare ännu har listat ut. Vilket tills vidare innebär att du får ha med dig din mp3, med sladd, och strypa dig med den om du vill. Bara du inte gör det med någon annan sladd.

Jag har någonting som heter MOT, det vill säga mål och tid. Det är att man får vara ute i den riktiga världen, i högst fyra timmar, om man ska göra något. Typ åka hem, gå i skolan eller bara andas lite frisk höstluft och titta på löven som faller från träden. I mitt fall är det dock obegränsad mål och tid. Jag har inget mål och jag har ingen tidsbegränsning. Tydligen. Jag får komma lite som jag vill.

Skönt att du avstått att jobba direkt med människor i så fall.

Du har som vanligt ingenting att göra med vad jag undervisar i förutom det du redan vet.

Några exempel på Vadimi's uttalanden här i tråden, vissa delar fetmarkerade av mig. Detta är exempel på attityder som förekommer inom slutenvården och som inte är särskilt konstruktiva eller medmänskliga och det gör mig riktigt frustrerad att du inte inser detta.

Vet inte om du riktar dig till mej Jills? Eller är det till någon annan?

Oj sorry, nej det var såklart riktat till Vadimi.

Jo, jag tycker den var lite överdriven enligt mina personliga erfarenheter, men olika sjukhus och avdelningar kan tydligen skilja sig en hel del åt och jag har bara erfarenhet av två sjukhus.

Om en person är upptagen och ska komma senare men inte dyker upp så kan man säga till själv, eller i förekommande fall ta det med någon tillgänglig personal.

Att kolla sin medicin innan man stoppar i sig den är tyvärr ett absolut måste.

En del läkare är mycket avvisande, men andra kan vara lätta att få prata med. Ens odds förbättras om man inte frågar om småsaker.

Absolut att vissa läkare ska ändra bland medicinerna hej vilt, jag gapar och sväljer och reder sedan upp det med min ordinarie läkare.

Ja, mobilladdaren tas ifrån en, men jag har alltid fått ladda mobilen ex. på expeditionen, så inget äkta problem. Hörlurar har jag inte fått ha på senare år så jag skaffade trådlösa.

Man känner ju om en person bara gör sitt jobb eller är engagerad. För sin egen psykiska hälsas skull är det ofta bra att undvika att ta upp viktiga saker med den förstnämnda kategorin. De kan man lösa pussel med istället.

Theralen är dock ett riktigt rävgift!

Hehe ja, det blev faktiskt en hel del pussel

OK förstår.

Påminner mig mycket om låten "Hemmet" med Hoola Bandoola Band. Bra låt för övrigt.

Det där var väl ovanligt korkat t om för att komma från dig.

Jag upplevde enormt mycket obefogat gnäll helt enkelt. Det är trist att mr Jills inte är nöjd med sin vård men han skulle nog behöva en reality check på andra sidan. Naturligtvis var inte alla patienter ett problem vilket jag påtalat tidigare men det går tydligen inte in. Dessutom har jag aldrig behandlat någon patient annorlunda pga gnäll, det är tydligen också svårt att förstå.

Jag tror det är en hon och fortsätter notera att du har problem, med att arbeta med människor

Jag har suttit inne på psyket några gånger också, och måste säga att du verkar som en av de där vidriga jävlarna därinne man visste var så bitter och tog ut det på de runt sig, du utstrålar samma mentalitet med allt du skriver här men som alla andra som beter sig så tror du att du är ofelbar säkert och alla andra har fel.