In i labyrinten av Sigge Eklund

Ambitionen att pressa in djup och komplexitet i det filmiska pusslet ligger som en irriterande hinna över romanen eftersom ingen egentlig gestaltning sker. Det är som om Eklund tror att människor bara är summan av sina delar, och redovisas de så uppstår liv automatiskt. Så han låter texten krylla av pseudopsykologiska insikter av typen ”Det är väl naturligt, antar hon, det sker väl i de flesta förhållanden, att man förr eller senare utvecklar ett mindre förakt för svärföräldrarna eftersom det är de som skadat ens partner.”

Men att redogöra för förakt är inte att känna det, och lika imponerad som jag är över storyns struktur, lika sömnig blir jag av missionerandet av terapeutiska teorier. Jag blir misstänksam mot berättaren, börjar fundera över hur tvåan på Kungsholmen rimmar med Tom och Katjas bakgrunder, och varför de har bil. Och hur går hans plötsliga anställning (inklusive eget rum!) och avskedande på det stora förlaget på Sveavägen ihop med LAS-reglerna?
Problemet med att eftersträva realism är att ska referenser till Spy bar funka måste också personerna som möts där funka. Som det är nu blir de bara nödvändiga beståndsdelar för en underhållande deckargåta.