Hur påverkas missbrukarbarn?

Hej!

Satt och scrollade runt lite och hittade en artikel om en missbrukarfamilj och deras 2 åriga dotter i Ryssland.

http://www.cracktwo.com/2014/04/the-...rowing-up.html

Det fick mig att tänka till lite på hur det var att växa upp. Mycket funderingar har dykt upp kring hur det påverkat mig positivt samt negativt.

Vad kan man egentligen "skylla" på sin uppväxt?

Jag växte upp med min mamma samt styvfar. När dom träffades hade det inte gått så långt som det senare skulle göra. Han var en gammal avdankad alkis som även knarkat en hel del under sina år. Åren gick och värre blev det. Jag var tvungen att växa upp fast jag bara var ett barn, så jag kunde ta hand om mina systrar. Mat fanns sällan, lägenheten såg ut som en krigszon för jämnan, det fanns aldrig några pengar till nöjen.

Farsan var förövrigt en rik företagare som sket fullständigt i oss när vi växte upp. (Vilket han även gör idag)

Flyttade hemifrån direkt efter jag fyllt 18. Idag är jag 24, men vart har jag hamnat i livet? Kan mitt värdelösa liv ha något med min dåliga uppväxt att göra?

Kan något av nedanstående exempel ha något med min uppväxt att göra?

Jag kan inte ha normala sovrutiner. Somnar olika tider varje dag. Har jag inte ljud runtomkring mig när jag ska sova då kan jag inte somna. Har sovit framför tvn / datorn i 16-17 år. Jag vaknar ofta efter 2-3h utan att kunna somna om. Andra dagar kan jag sova upp till 15h.

Jag har uselt självförtroende och är folkskygg. Ser jag någon bekant eller ett gäng jämnåriga så tar jag alltid en omväg. Jag undviker att gå ut.

Jag har väldigt svårt att bli bjuden på saker. Även om det kostar 5kr så känner jag att jag måste tacka nej. Jag vill inte ha något gratis av någon.

Jag är ofta rastlös och deprimerad utan att veta varför. Jag är för "stolt" för att söka hjälp eller prata med någon.

Jag äter inga värktabletter. Inte ens alvedon eller ipren.

Jag tillägnar större delen åt att bara sitta och spela, medan jag studerar på komvux på sidan. Kan det vara ett tecken på att man aldrig fått "leka ur sig", eller är jag bara lat?

Efter allt man varit med om känner jag ändå inget hat gentemot min mor, vi har fortfarande regelbunden kontakt. Farsan däremot, han hatar jag oerhört mycket och tål inte se honom.

Jag har inte orkat tänka tillbaka allt för mycket och förtränger ofta negativa tankar.

Hur har du påverkats utav att vara ett missbrukarbarn?

Det blev en mycket längre text än jag förväntat mig. Hoppas ni orkar läsa igenom det ändå. Jag behövde bara skriva av mig.

Ja, du har säkert blivit påverkad. Jag känner igen mig i din beskrivning av dig själv, förutom att min mamma inte tog droger. Men jag känner dock att jag är ganska lat bara.
Men om man har sin hälsa så kan väl inget stoppa en när det gäller att förbättra sin egen situation. Man kan inte välja var man kommer ifrån men man kan ju välja vart man ska

Svårt att veta varför du är som du är idag, beror kanske på allt från omständigheter till gener eller att morsan var på kröken när du låg i ungnen..
Det du troligen kanske behöver är att samtala med någon och reda ut detta så du tryggare kan gå vidare med ditt vuxna liv. Sen tycker jag att man kan få kosta på sig att spela tv-spel trotts om man är 35 (om det är något man trivs med), att kunna ta lite värkmedicin är ingen som helst fara för gemeneman och något du måste våga göra (kommer inte leda dig in i missbruk, om det är det du är rädd för), att det var ostädat hemma som grabb är inget trauma dock. Att dt fick växa upp tidigt och ta hand om dina syskon är ju lite i gråzonen och lika dant med att ta hand om dina syskon tidigt + haft lite missbruk hemma (men tex bägge svärfar och min far hade det exakt likadant hemma, även de utan mat hemma i perioder : vilket jag tycker är det sämsta med all dessa brister av förutsättningar).
Att din biologiska farsa är ett svin växer säkert 3 av 10 upp med och är inget att haka upp sig på, fuck him!
Det mesta hänger dock på hur din syn själv till livet grundar sig på = hade du vuxit upp i en kåkstad i nigeria (eller de flesta länder i 3dje världen) hade detta faktiskt varit en riktigt flottig lyxuppväxt, allt har med din livsyn/åskådning att göra.
Sen om du har ett biologiskt fel som gör att du sover illa eller bägge en biologisk samt tidigt socialt skapat handikap (eller endast socialt) är svårt att veta utan en ordentlig undersökning och något ingen kan svara på utan att veta vem du är och gott igenom grundligt varför du reagerar som du gör.

Jag tror att det är individuellt hur pass mycket samt på vilka sätt man påverkas av att växa upp i ett hem med missbrukande föräldrar, men oavsett så kommer man säkerligen att påverkas på något sätt. Min pappa (som jag sällan ville vara hos) drack väldigt mycket när jag var yngre, valde ofta bort mig för alkohol, tog med mig till puben när jag var ca 5år och satt där och drack, sågs vingla på stan mitt på dagen med mig hållandes i handen osv.

Jag växte också upp för fort precis som du, var alltid den som ville göra de ''tuffa'' sakerna först som att röka, snusa, dricka osv. Min pappas missbruk gjorde ju helt klart att jag fick en avslappnad attityd till drogen alkohol, tyckte redan som barn att knark kändes ''coolt'' och spännande när jag såg det på film, trots att jag var bara barnet och egentligen inte alls förstod vad det var. Och jag är ju då för övrigt en av de som helt klart tror på att missbruk kan sitta i generna.

Men överlag så är det väl egentligen hela avsaknaden av ett ''normalt'' liv som påverkat mig mest, avsaknaden av en pappa som alltid fanns där. Och min pappas missbruk var ju en av bovarna som berövade mig på ett ''normalt'' liv. När jag var liten slog det mig aldrig att jag och min pappa inte hade samma kärleksfulla relation till varandra som mina vänner verkade ha till sina. Är först nu som jag insett hur mycket det kan påverka en när man saknar en manlig förebild att se upp till och lära av när man växer upp. Jag är precis som du väldigt osäker och har dåligt självförtroende, skulle nog inte kunna säga 10 bra saker om mig själv om så livet stod på spel.

Så kontentan av det hela är väl att skaffar man barn får man fan se till att kunna ta hand om det också. Ett barn behöver båda en mamma och en pappa, en mamma kan inte till fullo ersätta en pappa eller tvärtom. Jag säger inte att det är helt misslyckat att vara ensamstående förälder (hade redan varit död om det inte vore för min mamma som nästintill ensam tagit hand om mig) men att det är svårt/omöjligt att vara en mamma och pappa samtidigt. Shit vad långt det blev nu, ibland är det svårt att sluta när skrivandet kommer igång!

Drogakuten --> Övriga droger
/Moderator