Har jag Overklighetskänslor? Jag vill dö, orkar inte :'(

Jag har levt med min derealisation sedan jag var 12 år gammal.
För mig startade det med att jag blev sjukt utomlands och fick ligga på ett inhemskt sjukhus, jag som redan har hypokondri blev väldigt rädd och min kropp gav ett ångestsympton som kallas "derealisation", för det är precis vad det är. Det är ingen diagnos i sig utan en sypmtom på ångest.

Detta är dock den jobbigaste känslan jag var med om någonsin, känslan av att vara i en bubbla, att se allting utifrån och inte kunna vara närvarande är det värsta jag vart med om. Men jag lärde mig att ju mer man oroar sig för det detso värre blir det, det är verkligen inget farligt och man får hitta saker som underlättar när det är som jobbigast.

För mig var det värst att vara bland mycket folk (typ i köpcetrum), så jag satte ofta på en oskyldig film i ett mörkt rum, och då märkte jag inte av det så mycket.
Jag prövade också psykologer, men jag märkte att det inte hjälpte mig så mycket. Det var först när min panik inför dessa känslor började försvinna och jag började lära känna mitt huvud och hur det fungerade, jag började förstå när derealisationen var som värst, varför den kom då m.m , det var då det sakta började försvinna. Sedan har den kommit tillbaka lite då och då, men idag vet jag att det går över när man lär sig brottas med sin ångest och sina problem.

Kom ihåg att det är ett ångestsymptom och inget farligt som händer med kroppen, detta är inget som behöver vara för alltid, lär känna dig själv och försök lära dig när det är som värst.

Och det svåraste rådet : Försök att inte oroa dig, då blir det bara värre.

Detta var det svåraste för mig, för FAN vad det är läskigt. Men tro mig det blir bättre, så ut

Derealisation och depersonalisation verkar vara väldigt vanligt? Har sett åtminstone ett dussintals skribenter på flashback skriva om "störningen" eller ångestsymptomet eller vad det nu är, och lika många verkar lida av det. Trots det finns väldigt lite information på området och det verkar inte bedrivas någon forskning om det direkt?

Jag själv botade min derealisation med metoder jag inte har för avsikt att nämna här... intresserade får helt enkelt lämna mig ett pm.

Vad jag dock menar är att min derealisation berodde definitivt inte på ångest, utan ångest var snarare en följd av det.

Menar du att bra självinsikt är ett bra steg på vägen? Att förstå hur man fungerar, varför varför man mår som man mår, reagerar som man gör i vissa situationer osv?

Absolut, den bästa bearbetningen för mig var att förstå när min ångest var som värst, vad jag kunde göra för att lugna ner mig när den väl kom, hur jag kunde tänka för att ångestattacken skulle bli mildare m.m

Derealisation är något man för det mesta känner av nästan 24/7, det är åtminstonde vad jag trodde.
Jag testade en sak med mig själv en gång, jag såg det som en tävling. Jag skulle se hur länge jag bara kunde tänka på hur overkligt allt kändes innan mina tankar flöt iväg till annat och jag glömde bort känslan en stund. Självklart trodde jag att jag skulle tänka på mina overklighetskänslor dygnet runt, men jag insåg att jag bara kunde hålla kvar känslan totalt i cirka 30 minuter innan något annat tog min uppmärksamhet, för iaf någon minut, innan man var tillbaka i samma overklighet igen.

Trots att detta var väldigt korta stunder av normalt tillstånd till en börjar så var detta det första ljuset, jag insåg att jag fortfarande var kapabel till att vara i ett normalt tillstånd.
Jag började istället för att bli rädd av denna känsla, försöka se det som ett ont monster, ett elakt jävla monster som ville dra ner mig i skiten, (vilket var väldigt svårt då jag är hypokondrisk från början och blir livrädd av minsta lilla huvudvärk).

Jag började utmana detta monstret och istället för att isolera mig som jag gjorde innan så tvingade jag mig ut i de situationer jag tyckte var jobbigast (skolan var hemsk, och många gånger sprang jag hem i panik) men jag fortsatte. Jag tänkte såfort monstret började slita i mig: "Är det här det bästa du kan?".

Ju mindre jag oroade mig, och ju mer jag insåg att jag klarade av, desto mer avtog långsamt overklighetskänslorna. Jag hittade ljuset i livet igen och låååångsamt kom stunderna av totalt närvaro tillbaka. Men det tog månader av utmaningar och månader av "hur länge kan jag tänka på derealisationen idag utan att glida ifrån känslan ?". Men somsagt så började ljuset komma tillbaka när jag började umgås med mina vänner igen och göra saker jag älskade.

Man tror ofta att folk märker att man känner sig helt koko i huvudet när man har derealisationskänslor, men det varken syns eller märks.

Utmana er själva, tvinga er att konfrontera känslan istället för att fly från den, sök er till det ni mådde bra utav innan, och isolera er inte, och framförallt, var inte rädda för ni fixar det, det kommer gå över.

Herregud va långt detta blev haha, hoppas ni orkade läsa

Hur har det gått för TS?