En utsaga kan aldrig vara sann

En proposition kan aldrig vara vare sig sann eller falsk eftersom den da skulle vara en annan utsaga, namligen sann eller falsk, vilket leder till oandlig regress.

Utsagan x ar y ( sann ), utsagan y ar z ( falsk )...etc etc

Kommentarer?

Din förklaring lämnar mycket att önska.

Okay, ett par anmärkningar:

1) En proposition är inte samma sak som en utsaga.
2) Sann och falsk är vare sig propositioner eller utsagor.
3) Att säga om en proposition att den är sann, är inte att säga att den är sanning (skillnaden mellan identitetspåståenden och att tillskriva en monadisk egenskap).

Vad om "x är sann" inte har formen "x är y" men "a är F"? Då är sanning ett predikat av andra ordningen. F skulle ha som medlem alla satser, som är F, och skulle inte vara objekt på nivå med satserna. Så sanning och falsket är inga binära relationer mellan individer. Dessutom skulle inte slutsatsen du söker följa ur antagandet. Från "x=y" följer inte "-(x=x)", så det finns ingen anledning att neka att det finns sanna satser av formen "x=y". Det ligger inte dold i påståendet att x och y är distinkta saker (vilket skulle vara en motsägelse: (x=y&x=!y)). Vill du neka att det finns sanna identitetspåståenden?

ok,, lat oss for enkelhetens skulle saga sa har eftersom logiken ar en lek ( en slags pseudosyssla ).

Ett yttrande kan aldrig vara vare sig sant eller falskt.

Ex. a yttrar "bilen ar svart"
b svarar "sant"

"Sant" betyder inte att yttrandet "bilen ar svart" ar sant eftersom "Sant" ar ett annat yttrande.

Om du Luc havdar nagot i stil med att "sant ar en sanningsfunktion och vare sig en proposition, utsaga eller ett yttrande". Da kan man fraga sig om denna utsaga, denna proposition eller detta yttrande ar sant eller falskt men i det sammanhanget kan man inte langre havda att yttrandet ar en sanningsfunktion eftersom det vore cirkulart. Det blir alltsa oandlig regress av det hela vad man an havdar att sant och falskt ar.

Nar du alltsa sager i punkt 2

2) Sann och falsk är vare sig propositioner eller utsagor

och jag antar att du havdar nagot som att sant och falskt ar sanningsfunktioner da kan man alltsa fraga sig ar punkt 2 sant eller falskt. Da kan du inte svara att sant och falskt varer sig ar propositioner eller utsagor.

Punkt 3 moter aven den samma problematik

3) Att säga om en proposition att den är sann, är inte att säga att den är sanning (skillnaden mellan identitetspåståenden och att tillskriva en monadisk egenskap).

Sant eller falskt?

Hmm... vad menar du med cirkulär? Att man om varje sats kan påstå, att den är sann (A la: 'Snön är vit' är sant -> ''Snön är vit' är sant' är sann. -> '''Snön är vit' är sant' är sann' är sann. osv.).

Det är konstiga satser, visst, men om "sann" enbart betyder, att predikatet är satisfierad (el.lik.) är den långa satsen, oavsett "djupet", triviellt sann om bassatsen är sann. Det är inget problem att man kan ge en godtycklig lång sann sats - det är ju inte vid definitionen av sanning, att regressen uppkommer. 'Snön är vit' är sann eller falsk oavsett om vi predikerar om satsen att den är det.

Mht. punkt 2 - igen verkar du smyga in något sorts identitetspåstående. Om sanning inte är en proposition, då är propositonen som uttrycks med satsen "sanning är inte en proposition" sann - men sanning, som egenskap, är inte identisk med propositionen. På samma sätt som "Fido är en hund" inte medför att hundhet, eller hundens idé, är samma som Fido. Fido satisfierar predikatet 'hund', eller deltar i hundens idé (eller vad fan som gäller), men det gör många saker. Om Fido är en hund betyder, att Fido=hund, och om Rollo är en hund, men Fido inte är Rollo, då har vi samma sorts "paradox". Men vi vill inte säga att Fido=hund, utan att Fido är en hund, på samma sätt som 2 är en sann sats.

Att b kan svara a med "sant" är enbart problematisk om inte bs svar kan vara ett eliptisk sätt att säga "det, du sa, är en sanning" eller liknande. Men jag tror att det är just så. Så jag är inte helt övertygad om att exemplett visar på ett djupare problem.

Forsok att eliminera alla forutsattningar, liksom fenomenologerna. Tank pa ett enkelt satt.

Vi tar ditt exempel.

Nagon sager "snon ar vit"

om du nu svarar "det ar sant" da sager du nagot fel eller hur'

1. Om yttrandet ( svaret ) avser den sno vi bada fornimmer, fornimmelseobjektet. Da ar det fel att kalla snon "sann" eftersom forestallningsvarlden enligt platon har minst sanning.

2. Om yttrandet ( svaret ) avser yttrandet sjalv ( satsen, utsagan...) da ar det fel att saga att "det", det vill saga "snon ar vit" ar sann. Eftersom det handlar om tva yttranden och 'det sanna" och "snon ar vit" inte ar samma sak

Ok, sa langt ar du och jag overens kanske.

Om du nu havdar att "sanning ar en funktion" da installer sig fraga, sant eller falskt? Om du svara "sant" ar da detta svar en funktion eller nagot annat? Om det ar en funktion forutsatter du det som skall bevisas.

Jag vill tillagga en sak

Nar du sager, luc, att vi bor skilja mellan monadologiska satser och identitetssatser, tolkar jag det sa att du menar sjalvrefererande satser och satser som refererar endera till andra satser eller till nagot bortom spraket.

Om satserna ar sjalvrefererande ar allt vi sager nonsens eller hur?

"Snon ar vit" refererar till "Snon ar vit" och inget annat. Nar nagon yttrar detta och en annan svarar "det ar sant", refererar "det ar sant" till inget annat an till sig sjalv, d v s till "det ar sant".

Om satserna refererar till andra satser uppkommer de problem vi redan har varit inne pa. D v s att det inte ar korrekt att saga "det ar sant" nar nagon havdar att "snon ar vit"; man bor saga nagot i stil med "det ar mojligt", "sa kan det ocksa vara", eller "kanske".
Enbart om nagon sager "det skona ar gott" och om och endast om "det skona" refererar till nagot bortom spraket ar det riktigt att saga "det ar sant".

Är det inte som farbror Bob Dylan säger; "You can have the truth but you got to choose it"?
Visst kan man väl säga till en fyraåring, "Javisst, det är sant, snön är vit"?
Och visst är det sant att det finns godtyckligt långa ändliga aritmetiska följder som består enbart av primtal? Ibland måste man väl så att säga stryka under av olika skäl i olika sammanhang att något är sant?

Typ. Dock är inte alla självrefande satser meningslösa. "Det är sant" refererar till någon sats (i rätt kontext dvs.), som den handlar om, och den satsen, t.ex. "snön är vit", refererar till snön och säger om den, att den är vit. Om den satsen är sann, då är satsen, att den är sann också sann osv.

Kan du ta det en gang till?

Menar du att alla satser refererar till en annan sats eller ar sjalvrefererande? D v s att dom alltid refererar till en sats, endera sig sjalva eller till en annan?

eller

Menar du att de refererar till nagot bortom satsen, nagot som icke ar en sats?

Nej, menade att din sista tolkning av min poäng, i stora hela, var korrekt. Att vissa satser refererar till sig själv, andra till andra satser, och återigen refererar vissa till saker i världen, osv. Och att "det är sant", när den uttalas i rätt sammanhang, syftar på en annan sats.