Tja!
Behöver lite tips och råd på hur jag går vidare.
Börjar från början.
För 5år sedan fick jag en blodpropp i benet, sen blev det kaos i kroppen, jag fick proppar och blödningar om vartannat och åkte in och ut på sjukhuset med livshotande tillstånd ett tiotal gånger under dom 2 följande åren. Långa sjukhusvistelser, intensiven osv. Lång återhämtning efteråt med operationer osv.
Läkarna är har ingen förklaring till varför det kunnat uppstå. Har tagit en miljard prover i en miljard upplagor och de främsta koagulationscentrena i Sverige och de främsta hematologerna har utrett mig.
Jag är sedan 3år fysiskt frisk, medicineras dagligen 2ggr med sprutor.
I vilket fall, jag mår av kanske ganska självklara skäl inte bra psykiskt. Jag var övertygad om att jag skulle dö före 30. Idag är jag 30 nyss fyllda.
Under sjukdomsperioden var jag ett totalt psykiskt vrak, konstant fullproppad av morfin och benso vilket naturligtvis hjälpte ibland.
Jag gick på samtalsterapi ett tag efteråt men jag tycker inte det gav mig något och jag har inte haft Zdrugs, benso eller morfin utskrivet på ca 2,5år. Jag har helt enkelt alltid sagt till min läkare att jag mår bra psykiskt, och jag fortsätter att säga det varje gång vi möts(ofta).
Saken är den att jag ljuger när jag säger att jag mår bra.
Jag ljuger för min fru och min mor om att jag mår bra. För mina vänner, min chef, ja för alla.
Jag mår piss fortfarande, har tänkt att det går över bara jag ger det tid, om jag försöker trycka bort känslorna.
Har konstant dödsångest varvat med total apati. Då och då får jag någon form av panikångest attacker, tror på riktigt att jag ska dö, tryck över bröstet och allt det där. Jag vet ju oftast vid de tillfällena att det är psykiskt, men pga tidigare proppar i lungorna, invärtes blödningar etc så inbillar jag mig att det är vad som sker. Ganska ofta egentligen, typ varje gång jag skall sova.
Blir jag förkyld eller någon annan ofarlig fysisk åkomma så bryter jag ihop totalt.
För ett par månader sedan blev det akuten och magnetröntgen för en sträckt muskel :S
Är jag ensam hemma, ensam i duschen etc så brukar det också sluta med att jag bryter ihop.
Har länge tänkt att jag kanske borde berätta för min läkare hur det är, men frågan som han ställer varje gång är ju hur min vardag fungerar, om den fungerar. Och det gör den ju tänker jag, jag jobbar, har ett liv i övrigt som fungerar osv. Men jag mår ju piss och det kanske man helt enkelt bara bör stå ut med?
Äh jag vet inte.. Helst av allt vill jag ha benso igen att ta när det känns som värst. Men samtidigt vill jag inte ha det eftersom jag inte vill ha något beroende så det är kanske bäst att hålla tyst.
Tips och råd mottages tacksamt, sry för kasst formaterad text, skrev på mobilen.
Kanske ska tillägga att läkarna tror att problemen med blodet inte skall återkomma men ptja de vet ju inte vad det var så de kan egentligen inte ge så många svar öht
Behöver lite tips och råd på hur jag går vidare.
Börjar från början.
För 5år sedan fick jag en blodpropp i benet, sen blev det kaos i kroppen, jag fick proppar och blödningar om vartannat och åkte in och ut på sjukhuset med livshotande tillstånd ett tiotal gånger under dom 2 följande åren. Långa sjukhusvistelser, intensiven osv. Lång återhämtning efteråt med operationer osv.
Läkarna är har ingen förklaring till varför det kunnat uppstå. Har tagit en miljard prover i en miljard upplagor och de främsta koagulationscentrena i Sverige och de främsta hematologerna har utrett mig.
Jag är sedan 3år fysiskt frisk, medicineras dagligen 2ggr med sprutor.
I vilket fall, jag mår av kanske ganska självklara skäl inte bra psykiskt. Jag var övertygad om att jag skulle dö före 30. Idag är jag 30 nyss fyllda.
Under sjukdomsperioden var jag ett totalt psykiskt vrak, konstant fullproppad av morfin och benso vilket naturligtvis hjälpte ibland.
Jag gick på samtalsterapi ett tag efteråt men jag tycker inte det gav mig något och jag har inte haft Zdrugs, benso eller morfin utskrivet på ca 2,5år. Jag har helt enkelt alltid sagt till min läkare att jag mår bra psykiskt, och jag fortsätter att säga det varje gång vi möts(ofta).
Saken är den att jag ljuger när jag säger att jag mår bra.
Jag ljuger för min fru och min mor om att jag mår bra. För mina vänner, min chef, ja för alla.
Jag mår piss fortfarande, har tänkt att det går över bara jag ger det tid, om jag försöker trycka bort känslorna.
Har konstant dödsångest varvat med total apati. Då och då får jag någon form av panikångest attacker, tror på riktigt att jag ska dö, tryck över bröstet och allt det där. Jag vet ju oftast vid de tillfällena att det är psykiskt, men pga tidigare proppar i lungorna, invärtes blödningar etc så inbillar jag mig att det är vad som sker. Ganska ofta egentligen, typ varje gång jag skall sova.
Blir jag förkyld eller någon annan ofarlig fysisk åkomma så bryter jag ihop totalt.
För ett par månader sedan blev det akuten och magnetröntgen för en sträckt muskel :S
Är jag ensam hemma, ensam i duschen etc så brukar det också sluta med att jag bryter ihop.
Har länge tänkt att jag kanske borde berätta för min läkare hur det är, men frågan som han ställer varje gång är ju hur min vardag fungerar, om den fungerar. Och det gör den ju tänker jag, jag jobbar, har ett liv i övrigt som fungerar osv. Men jag mår ju piss och det kanske man helt enkelt bara bör stå ut med?
Äh jag vet inte.. Helst av allt vill jag ha benso igen att ta när det känns som värst. Men samtidigt vill jag inte ha det eftersom jag inte vill ha något beroende så det är kanske bäst att hålla tyst.
Tips och råd mottages tacksamt, sry för kasst formaterad text, skrev på mobilen.
Kanske ska tillägga att läkarna tror att problemen med blodet inte skall återkomma men ptja de vet ju inte vad det var så de kan egentligen inte ge så många svar öht
