Ulbrichts Katharsis: Benzo-Odyssén

Herre min skapare, detta är anledningen till att polisen låser in knarkare. Hoppas du tar dig i kragen, och omedelbart börjar missbruka enbart sprit, så som en riktig svenska ska göra!

En stor del av vår energi, såväl vad gäller individer som kollektiv, investeras i ett sökande utåt; rymden, ny teknologi, nya samhällskonstruktioner. I väst läggs förvånansvärt lite tid på det interna sökandet. Den indirekta effekten av detta blir att vi inte riktigt känner oss själva, inte helt förstår vilka vi egentligen är på djupet, eller åtminstone inte vet vad som finns inom oss. När detta koncept placeras i drogvärldens kontext blir min poäng pinsamt uppenbar. En fråga som realiseras i sammanhanget är huruvida det som kommer till ytan verkligen är en del av dig själv eller endast ett tillfälligt kemiskt inducerat tillstånd? Svaret beror nog mer på hur man väljer att ta sig an frågan än hur saker och ting verkligen ligger till, varför jag också avstår från att gå längre än bara nämna det.

I dag är det måndag, och med lika stor ångest och förnedrande svärta som humor i sinnet kontemplerar jag den gångna helgen. Jag är en stabil, trevlig och skötsam person som primärt rör mig i de psykedeliska drogernas sfär, men med ett återkommande inslag av äventyr med centralstimulanter. Min bekantskap med benzodiasepiner är begränsad, men jag har provat några olika varianter, oftast i syfte att kunna somna efter intensiva trippar, men även för råbarkat flum ett fåtal gånger. Mitt intryck efter dessa fåtalet gånger var, fram tills i lördags, att benzo är ett alldeles ypperligt vansinnespreparat i ungefär samma liga som alkohol; man får minnesluckor, gör mindre begåvade men roliga saker och blir allmänt hämningslös. Kontentan? Låt bli det om sinnet och lekamen dina är dig kära.

Som ni alla vet är konsekvenstänket gravt nedsatt efter en kväll på krogen. Och med detta som utgångspunkt fick jag lära mig en ordentlig läxa om mig själv, benzo och mitt rövhåls inneboende förmågor under den gångna helgen. Se min historia som något att skratta högt och länge åt, men även som ett varnande finger; för medan det inuti mig, bakom låsta portar, bor en snäll, exhibitionistisk och på det stora hela mycket excentrisk aspirerande homofil, så bor det inom andra alla slags våldsverkare och rena sadister för vilka benzo och alkohol är låsens nycklar.

Som Nietzsche mycket riktigt påpekade i “Beyond Good and Evil” kommer en klyfta, tomheten, stirra tillbaka på dig om du stirrar på den tillräckligt länge. Det är precis vad som hände mig.

Låt oss börja från början.

Min lördagskväll börjar på precis samma sätt som många andras. Jag dricker öl och vin med mina goda vänner och vi förbereder (läs: super) oss för ett ordentligt krogbesök. Den enda skillnaden mot de flesta andra är att jag under festen även petar i mig två stycken s.k. “Oz”, vilket är tabletter innehållandes 5-MEO-MIPT och 4F-PVP. Dessa ger dock bara en milt euforisk och stimulerande effekt som sätter en bra ton inför aftonen.

Så sakteliga beger vi oss mot krogen, och själva besöket förflyter utan några större omsvep. Jag dricker några glas vin och en öl, men jag är inte överdrivet berusad. När klockan börjar närma sig småtimmarna beger sig jag och mina goda vänner S och A mot den förstnämndas lägenhet för att varva ner och sedermera sova. Efter lite samtalande kommer benzodiasepiner på tal, och att vi kanske ska gräva fram vars två Etizolam ur S enorma förråd - för vem vet vilka spännande saker som kan hända? S och A avstår dock, men jag petar glatt i mig två tabletter.

Härefter är det svart, med undantag av fragmentariska minnesbilder. Tyvärr har jag dock haft det tveksamma nöjet att få beskåda vansinnet dagen efter då allting filmades. I HD.

Den välkända benzoparadoxen infinner sig, och i takt med att jag blir fullkomligt skogstokig så petar jag i mig ett okänt antal etizolam. Jag deklarerar för mina vänner att jag ska bjuda dem på en show vars like de aldrig tidigare skådat. Mitt enda villkor för att dela med mig av denna skatt är att jag ska få sätta en bestämd playlist som soundtrack. I ordning är detta vad som spelas på repeat en lång stund, med en projektor som visar själva filmspåret bakom mig.



http://www.youtube.com/watch?v=0rAHrHd2lcw


...och...
http://www.youtube.com/watch?v=bl9yIpCncKs



Mina kläder åker magiskt av, Pandoras box gläntar på vid gavel och medan jag vrålar med i den memorerade ryska texten börjar jag föra in olika saker i min stjärt framför mina vänner, som sitter i soffan och betraktar med skräckblandad fascination. Jag hade tydligen inlett farsen med att fråga “vill ni se något skojigt?”. Så stort som möjligt är mitt mål, men jag börjar med enskilda fingrar, övergår till alla fyra fingrar samtidigt på en hand, men utan att släcka min hunger. S, som besitter en stor mängd sexleksaker, plockar fram ett antal olika objekt till mig, bland annat två buttplugs av varierande storlek, samt en oanvänd toalettborste han hade i sin garderob.

Showen fortsätter, och kulminerar i att jag ska se hur långt in jag kan stoppa dassborstens skaft. Det gick längre än jag trodde. Efter detta blir jag något aggressiv och hotfull gentemot S; jag VET att han har massa andra roliga sexleksaker hemma, men den bastarden blånekar - att han inte skäms! Dagen efter förkunnade han att han aldrig kunnat använda sina finaste pjäser igen om han sett dem i min stjärt, något som också lät helt rimligt. Min storslagna final är när jag tvingar A att dra den ena buttplugen ur min stjärt, och på så vis gör honom delaktig i showen. Detta filmas extra noga.

Efter detta eskalerar vansinnet, trots att man rent spontant tänker sig att det är omöjligt att sätta ribban högre utan att börja ta livet av folk. Då mitt minne är något luddigt är jag osäker på kronologin i förfarandet som följer, men jag ska redogöra för det så gott jag kan.

Vem som förde detta på tal vet jag inte, men naken, benzad och glad i hågen som jag var ställde jag mig och hackade till ett antal feta linor Silnoct. Varför jag gick med på detta har jag ingen aning om, då Stilnoct är en av de saker jag i nyktert tillstånd verkligen inte skulle förtära, än mindre snorta. Ett rimligt antagande är nog att detta kraftigt bidragit till minnesförlusten.

Hursomhelst, vilken man hade nöjt sig här? Varför sluta på topp när man kan krypa på botten och utforska det allra härligaste slammet? Jag är osäker på hur resonemangen - förutsatt att några sådana ens var närvarande jämte den benzade reptilhjärnan - löd, men jag gissar mig till att det lät ungefär så där. Vi löste upp en större mängd etizolam i ljummet vatten, skulle gissa på 8 stycken, och förberedde oss för riktiga Flashback-Rövpannor Extraordinaire. Vi lokaliserade en lämplig pump, och S sköt stående i sig en rejäl panna. Efter detta utvecklade jag ett i mitt tyckte mycket logiskt förfarande för huv rövpannorna skulle avnjutas; S ligger på rygg i sin säng med benen lätt uppdragna, endast iförd en t-shirt, och jag ligger naken på rygg med benen bakom huvudet, röven i vädret och S pung vilandes på min panna. Så gör en man det, hävdade jag bestämt.

Hur många rövpannor jag sköt vet jag ärligt talat inte. Men till sist var skålen tom, och S hade fortfarande bara tagit en.

Innan skålen var tom företog jag mig dock ett litet experiment av den mest delikata natur. Återigen, något jag aldrig skulle klara av att göra nykter. Jag förklarade min idé för mina kollegor, och jag minns att A säger “detta är INGEN bra idé” sekunderna innan jag börjar. Jag tar en full rövpanna och skjuter upp i kuken, upp i mitt urinrör, till mina kollegors stora nöje och förskräckelse. Chocken är total när jag sedan vrålar från toaletten “HELVETE, varför är mitt piss inte grönt?!”.

Ja, kära läsare, ni lever säkert just nu en ganska bekväm existens höjd i den dimmiga villfarelsen av att det nu inte kan bli mycket värre.

Men se, där har ni fel.

Efter de otaliga rövpannorna hade injicerats bestämdes det (antar att jag var skurken i även detta drama) att vi skulle titta på porr på projektorn och runka. A, som fortfarande var ganska nykter, vill naturligtvis inte delta i denna psykologiska studie i mänsklig dekadens, men S var desto gladare i att haka på. Vi satt och runkade i maka takt en stund, men då åtminstone inte min penis ville vara med på noterna (tacka gud för det) övergavs projektet slutligen.

Sen är det svart. Det enda jag minns är att jag kryper ner bredvid A i soffan och somnar ganska omgående. Dagen efter vaknar jag förvirrad, fortfarande benzad och med en proportionerlig värk i röven. Direkt när jag vaknade mindes jag ingenting, och låg följaktligen och kämpade med olika mer eller mindre ångestladdade teorier en stund. Sanningen var, som den oftast är, värre än vad jag kunde föreställa mig, för naturligtvis ville mina kära vänner visa mig dokumentation på vad för galenskap som ägt rum föregående afton.

Det var ett lika roligt som fruktansvärt uppvaknande, och den enda anledningen att jag inte gått under jorden efter denna händelse är att det är precis så mycket roligare än vad det är horribelt att jag kan leva med mig själv.

Sammanfattningvis... Ja, vad ska jag säga? Efter att ha läst och tagit till sig ovanstående bleknar det mesta jag kan säga i jämförelse. Jag kommer då rakt aldrig att ta benzo igen i festsyfte, det är en sak som är säker. En lång tid framöver ska ägnas åt rent leverne och stilla meditation och kontemplation över livets och min rövs förgänglighet.

Lev väl, och ta det för fan lugnt med flöddret, pojkar och flickor.

och i ärlighetens namn har 3-4 liknande (vissa av dem värre) incidenter skett sedan dess. Detta kanske är något folk vill höra om? I så fall följer fler Benzo-Odysséer!