Kommunismen (eller andra åsikter) som en accessoar.

Jag har ju aldrig träffat på en sk kommunist sprungen ur den sk arbetarklassen. De kommunister jag stött på under studier och arbetsliv (c:a 20 år) är personer uppväxta i villor, med resurser att betala tillbaka sina studielån.

De privilegierade i vårt samhälle kanske diggar en insamling för svältande barn, kanske också att ungdomarna får härja loss i ungdomsförbunden för V, Mp, S...

Kontrollerad opposition...

Har ni andra märkt av att era bekanta tycks hysa åsikter enbart p g a fåfänga?!

Unga kommunister väljer en livsstil. Många av dessa kids är ju ändå ganska pålästa och vem som helst begriper att kommunismen är en illusion. Trots att de försäkrar att de menar allvar att de tror på den politiken så är det ingen som tror dem. Man kan likna det med en Sekt.

Det spelar ingen roll hur överbevisade de blir, de fortsätter i absurdum att klänga sig fast i lögnen. Till och med när självaste Järnridån föll och DDR ledare erkände att de haft fel, levde många svenskar inom Vänsterväldet i förnekelse. Ja, t o m fram i dessa dagar så finns det kanske en klunga som hårdnackat förnekar kommunismens fall.

Idag är det en chic livsstil och ingen tar dem på allvar. Ganska gulligt att se att det finns unga som klär sig med attribut från DDR, Castro o dyl.

Nu är iofs inte villa någon bra indikation på 40-60-talisternas klasstatus. När jag såg min farsa långsamt malas ner kroppsligt och mentalt som icke-fast anställd resemontör och när jag såg klasskamrater som åkte på solsemestrar varje år medan jag själv kanske kunde se fram emot en helg i hans sunkiga, tillfälliga och delade jobblägenhet i Norge så tänkte jag knappast "Men fan vad fett vi har det, vi bor ju i villa".

Självklart finns det kommunister som har det hyfsat gott ställt. Men jag som faktiskt varit involverad i den radikala vänstern i 7 år kan säga dig att medelklassungdomarna är i klar minoritet.

Det kan bero på att arbetarklassens kommunister lever rätt vanliga liv, har vanliga kläder på kroppen och inte nödvändigtvis käkar veganmat. Jag definierar mig själv som kommunist, jobbar i LO-yrke och har ingenting med livsstilsvänstern att göra.

Låter snarare som du blandar ihop det med folk som leker identitetspolitik. På fabriken jag stod på senast och hur det generellt brukar vara så är de flesta sossar och sedan är det några gamla gråa kommunister som lever kvar och röstar på vänsterpartiet.

Vette tusan om jag förstår din frågeställning riktigt, du undrar alltså om jag märkt av att bekanta har åsikter som baserar sig på fåfänga?

Blir man alltså mindre klassmedveten eller rätt till kritik till det samhälle man växt upp i om man är uppväxt i ett välförsörjt hem? Har en människa som växt upp i ett villaområde inte någon rätt att ha radikala åsikter?

Kontrollerad opposition? Det är väl det kapitalismen går ut på?

Nja, jag har några vänner och släkt som har behövt hjälp av psykvården men inte fått annat än tabletter och därför röstar de på bättre vård. Har några undersköterskor som jag känner som av förståeliga skäl röstar rött och så vidare. Tror jag ej känner någon som tänker om politiken på det sätt du verkar ha råd att tänka.

Det handlar om att viljan till förändring ska komma underifrån och inte ovanifrån.

Che Guevara-tisha, knuten näve och lära sig alla verserna på Internationalen?

Detta bör en vänster-hipster sikta på. Vad gäller läsning så bör personen ta till sig klatschiga citat. Kan inhämtas på Wikiquote (googla Wikiquote Marx, Engels, Bakunin, Rosa Luxemburg etc).

För utseendet, när Che Guevara-tishan är utnött, bör det satsas på lumbershirt/flanellskjorta, grova kängor och Lenin-keps.

För jargongen bör begrepp som "på verkstadsgolvet, social rättvisa, utsatta, klyftor, kamp, solidaritet" läras in.

Detta är kommunismen som livsstil och accessoar.