Jag gillar inte engelskspråkig poesi

Det finns en mycket otäck tendens till ordonani. Obskyrare ord desto bättre. De gör allt med det ensamma ordet. Det är som att de sitter med en synonymordbok ständigt. Översätts det till svenska blir det snabbt impotent. Det dör för här lever inte språket genom rikheten i synonymer. Svensk poesi är mycket mindre ordcentrerat. Och ska det till något blir det nybildningar. Fyrverkerierna måste därför i icke-engelskspråkig poesi uppstå med andra medel. Det gör poesin bättre, trots vad en amerikan eller britt tror.

Dessutom är de så isolationistiska. De tar inte intryck från andra världsdelar. De fortsätter på samma spår, som jag upplever väldigt shakespearianskt. Det är omodernt.

Spanskspråkig poesi har exempelvis under 1900-talet varit så mycket potentare. Men amerikaner och britter läser inte Neruda eller Lorca. Det engelska språket är så stort och illusionen är att det är självförsörjande, de går på den illusionen, och får lida för det.

Senaste engelskspråkiga poeten att få Nobelpriset måste vara Seamus Heany, men han har den goda smaken att vara mer romersk än engelsk egentligen.

Jag kan erkänna att jag uppskattar Frost, Eliot och Pound ändå. Men den gemene engelskspråkige poeten upprepar samma misstag hela tiden. Jag tänker på dammiga pärmar när jag läser engelskt. Att det är ingrodda fettfläckar av smör på sidorna.

Vad tycker ni om det här? Är jag orimlig i mitt ogillande?

Orimlig - nej. Åsikter måste väl alla tillåtas?

Tänk vad mycket enklare ditt liv blir om du låter bli att läsa det du inte tycker om och ägnar dina dagar åt det som gör ditt liv rikare.

Precis som för Gödel kan en rädsla bli till en besatthet och man kan dö svältdöden av rädsla för att bli förgiftad även kulturellt sett.

"Engelsk litteratur har kokat för länge i sin egen sås". Detta sas väl om prosakonsten men kanske fångar in fenomenet.

Engelsk poesi under 1900-talet blev kvar i 1800-talsretorik. Man levde glada på sin ö i "splendid isolation" även under mellankrigstiden. Man omfattade inte expressionism, futurism, inte i själ och hjärta. Pound (jaja amerikan, men han verkade i Europa) gjorde ett försök med sin vorticism (hette det väl) men det var en ropandes röst i öknen.

Självbelåten esteticism med en kort efterblomning i engelsk popmusik på 60- och 70-tal... detta är engelsk 1900-talspoesi in nuce.

(Den prosapoesi Joyce kan uppnå i Odysseus kan vara "a redeeming factor". Här är det poesi i sak, språkmaterialism, kliniskt fritt från retorik. -- Detta sagt i parentes eftersom Joyce skrev romaner, inte poesi.)