Plats : min lilla lägenhet där vi var ostörda för stunden
Sällskap: 3-4 kompisar, min moster som ägde lägenheten kunde ha kommit.
Tagit innan: Inget!
Nu ska jag berätta om första gången jag rökte på och det kändes som att jag skulle dö.
Historien innehåller skrattattack, ångest, paranoia, bara lite glädje och nojja. Jag klassar allt som ett sneande.
Jag hade låtit oss låna mitt hem och trodde det skulle bli kul och gå bra och hälften av de andra hade redan provat förut så de skulle fixa grejerna i en äppelbong bland annat. Jag reagerade som att jag hade tagit något annat än dem. Jag hade också hört att jag inte skulle reagera så starkt för att det var min första gång.
Själva inhaleringen kändes ganska skön i och med att den var stickande och efter att med mellanrum tagit det tre gånger började jag asgarva som aldrig förr. Sedan blev det också svart, svart för ögonen medan jag tänkte typ "lustigt! Och vad vi alla skrattar" Sedan hörde jag en röst som sa " vad händer" och då fick jag insikten om att nåt hade hänt och jag vaknade och tänkte " fan, vad har hänt?" Medan jag skrattade lika hysteriskt förstod jag att det som hade hänt var inte något utanför eller med någon annan utan det som de kommenterade var att jag gapskrattade. Skitpinsamt. Men ändå var det det roligaste jag varit med om. Jag gick upp och såg att de typ hade ställt sig i kö för att få bongen och det såg ut som att de pysslade med något vilket också såg jättekul ut.
När det värsta skrattet gått över såg allt ut på det sätt jag skulle se det under resten av ruset; pyttesmå böjda linjer som skulle studsa upp och ner högst upp vid ögat i takt med något dunkande ljud och i takt med att bilden av allt vad jag såg också skulle hoppa och dunka fram och tillbaka som en kamera som tar en bild varje sekundDet var väldigt tydligt annorlunda. Jag gick upp för att dricka för att jag kände mig torr i halsen, men jag kände inget av vätskan så jag sög in mig i allt och ville bara känna mig blöt i munnen nån gång. Kändes hela tiden mer och mer som att jag var i en öken, ju mer jag drack och det var ju lite läskigt och extremt. Och hur skulle jag nu kunna svälja allt det här jag svept på en gång? Nej det kunde jag inte, jag råkar spotta ut allt genom näsan typ, ganska äckligt
Då märker mina kompisar det, och det visar sig senare att jag tydligen har spottat rakt i ansiktet på en av mina kompisar. Just denna kompis tar mig till toan och säger åt mig att skölja mina händer och jag känner vattnet mot mina händer vilket gör mig lugn. För Innan har jag känt hur min kropp smälter in med allting, som allt smälter in i varandra och har blivit väldigt platt. Sedan tar min kompis mig till sovrummet där jag tittar ut genom fönstret och får min moment av djup fundering, rättare sagt paranoiaattack att jag måste rädda oss alla från det hemska som håller på att hända, alla grannar kommer att få veta, och så vidare så vi måste ut härifrån lägenheten nu och de får absolut inte röka mer för att någonting är fel på det där haschet och jag tror att det är det som framkallar dunket i mitt huvud vilket jag tror är verkligt och alla hör. Så jag säger det till min kompis att det är något fel på det där haschet men hon tolkar det bara lite lätt och säger att ja, det kanske luktar lite här.
Jag blir besvärad och hon tar mig till köket men ju närmare bordet med haschet vi kommer desto mer dunkar min hjärna så jag förknippar det bordet med olycka och kaos och får panik när vi går nära. Jag har alltså fått för mig att alla får i sig mer gift när de går nära bordet. Jag är dödsrädd för det bordet. Jag ställer mig vid fönstret köket och säger att jag ska ta lite frisk luft så jag står vid fönstret, och jag känner hur jag återkommer till mina normala sinnen mer när jag får in syre. Det känns i näsan ungefär som när man kommer upp över vattenytan igen från ett dyk.
Sedan får jag för mig att öppna fönstret ännu mer för att kunna njuta ännu mer, men då stänger hon och tror tydligen jag ska ramla ner. Då sätter jag mig på en stol och jag blir deppig. Det känns som att jag ska dö om jag inte håller emot och jag inbillar mig att om det blir svart eller om takten i mitt huvud blir alltför konstig kommer jag att dö. Jag har också fysiska symptom, svårt att andas och hyperventilation och det känns verkligen som att det är kroppsligt även om det kanske bara var inbillning, och jag får ångest på grund av att jag håller på att få hjärtattack och syrebrist och att jag kommer dö av knarket men sen kommer jag fram till att det är ångesten som ger mig hjärtklappning och hyperventilation och att jag kan ta mig igenom det här om jag inte bara får ångest, men jag är ändå rädd att ångesten ska döda mig. Sedan förstår jag att jag kommer inte dö varken av ångest eller något annat, men det är svårt att tro särskilt i den stunden.
Iallafall kommer såna här dips tre fyra gånger i kvällen och under dessa känns det verkligen som två sidor, den onda demoniska och den goda som kämpar mot varann.
Iallafall när jag sitter där vid bordet känner jag att min puls blir skyyyhög och under ett tag är det som att hjärtat går upp i halsen på mig. Jag visar för min kompis med händerna hur snabbt det känns som att den går. Jag säger att jag kommer dö. Jag hör mina kompisar i vardagsrummet och hoppas att de också är iaf lite höga, och jag hör de skratta.
Vi går till vardagsrummet och jag blir lite förvirrad- känner de andra sig också så här? Och hur lång tid har gått? Har jag bara inbillat mig allt det pinsamma? Det kan ha gått två dagar känns det som men jag blir lättad då det bara har gått en timme, då vet jag att min förnedrig inte varat så länge för jag känner mig verkligen bortgjord inte minst för att jag inte vet exakt vad som har hänt. Jag får en till dip som handlar om att jag kommer att dö av skam eller annars få leva med den i resten av mitt liv. Jag blir jättenojjig, börjar hoppas att de inte har ringt polisen och så. Ser allt som en katastrof, att allt har gått fel, men vet samtidigt inte vad.
Jag går och försöker sova. Tänker att jag är hög och bara borde njuta. Hur njuter man? Vad är mina intressen? Jag har glömt vad jag gillar i livet och glömt hur mitt vanliga liv brukade se ut. Jag kommer på att jag gillar musik, sätter på Awolnation. Sen kommer jag inte på vad jag gillar mer, kanske vara inne på internet? Jag kom på att jag gillar ju att vara med andra. Och där sitter de och har roligt. Jag kanske borde ta kontakt med dem? Men det är jättesvårt, jag har glömt hur man gör. Varje liten blick från dem känns som en jävla blängning och jag känner mig osynlig och hatad. Plus att jag är ganska stum, kan bara säga ett ord i taget. Så jag drar mig undan till datorn. Här kommer en till dip. Det känns som att de skrattar åt mig där bakom och är emot mig. Jag hör bara vissa ord i taget som de säger "hon" " haha" och tror allt handlar om mig de pratar om. Jag blir jättekonstig. Börja skaka och banka på tangenter. Min kompis ( hon som bryr sig och tar hand om mig) kommer och säger, vi måste nog sätta på lite glad musik. Och då gör hon det.
Resten av kvällen försöker jag få tillbaka mina kompisar genom att hjälpa till och så, hämta saker och så. Har lite nojja kvar typ, tror att min moster ska komma hem och skriker ut det en gång " Tänk om min moster kommer hem", även fast vi visste att hon inte kommer förräns typ 5 timmar. Och då blir de också lite oroliga. Sen ser jag på min mobil att min moster har ringt tre gånger och blir ju orolig av det men tydligen har jag ringt henne tre gånger först vilket jag absolut inte kommer ihåg. Såg bara plötsligt att min moster hade ringt tre gånger och tänkte " va" men det har jag tydligen gjort alltså. Har börjat bli tillräckligt stabil nu att jag förstår att det bästa är att vara tyst, hålla mig i bakgrunden och följa med dem. De går ut på nån promenad. Innan det, för övrigt känns det som att jag väntar på dem med skorna på i två evigheter, fast det var troligen typ 5 minuter. Vi går till en pizzeria och jag klarar av att beställa en pizza förutom att frågar mig om jag vill ha kvittot. Då säger jag "ööööh aa" och sen råkar jag ta några pizzor som stod framme precis när vi beställt och då säger han till mig att det inte är mina, att de måste hinna laga dem också, och då säger jag "jaa just det" och släpper dem. Och så är jag tyst reesteen av kvällen.
Har inte ångest eller får utbrott annars. inte utåtagerande eller så, så det är lite konstigt. Har diagnoser asperger och add, tror ni de har någonting med saken att göra? Inte för att jag identifierar mig med diagnoserna. Men min autistiska sida förstärktes ju.
Tänker aldrig på döden, nu var den målad framför ansiktet på mig.
Kände mig väldigt fridfull och lugn just innan.
Efteråt så har jag haft små små återfall eller vad man ska säga, en samma kväll, en nästa morgon, de var dock ganska härliga.
Nu efter några veckor känner jag mig också annorlunda. Allt känns klarare.
Vet att texten kan va ganska jobbig att läsa, för jag var ju jobbig. Och vilken lång text, jag skriver alltid långt. Tror ni att allt detta säger nog om hur jag verkligen mår? ni får dela med er om era egna rus i den här tråden om de var liknande. Annars ville bara skriva av mig och dela med mig. Förstår i eftrrhand att det här är ett relativt vanligt snerus men mina kompisar blev jätteförvånade när jag berättade hur det hade känts? och de verkade bara lite fulla eller nåt.
Sällskap: 3-4 kompisar, min moster som ägde lägenheten kunde ha kommit.
Tagit innan: Inget!
Nu ska jag berätta om första gången jag rökte på och det kändes som att jag skulle dö.
Historien innehåller skrattattack, ångest, paranoia, bara lite glädje och nojja. Jag klassar allt som ett sneande.
Jag hade låtit oss låna mitt hem och trodde det skulle bli kul och gå bra och hälften av de andra hade redan provat förut så de skulle fixa grejerna i en äppelbong bland annat. Jag reagerade som att jag hade tagit något annat än dem. Jag hade också hört att jag inte skulle reagera så starkt för att det var min första gång.
Själva inhaleringen kändes ganska skön i och med att den var stickande och efter att med mellanrum tagit det tre gånger började jag asgarva som aldrig förr. Sedan blev det också svart, svart för ögonen medan jag tänkte typ "lustigt! Och vad vi alla skrattar" Sedan hörde jag en röst som sa " vad händer" och då fick jag insikten om att nåt hade hänt och jag vaknade och tänkte " fan, vad har hänt?" Medan jag skrattade lika hysteriskt förstod jag att det som hade hänt var inte något utanför eller med någon annan utan det som de kommenterade var att jag gapskrattade. Skitpinsamt. Men ändå var det det roligaste jag varit med om. Jag gick upp och såg att de typ hade ställt sig i kö för att få bongen och det såg ut som att de pysslade med något vilket också såg jättekul ut.
När det värsta skrattet gått över såg allt ut på det sätt jag skulle se det under resten av ruset; pyttesmå böjda linjer som skulle studsa upp och ner högst upp vid ögat i takt med något dunkande ljud och i takt med att bilden av allt vad jag såg också skulle hoppa och dunka fram och tillbaka som en kamera som tar en bild varje sekundDet var väldigt tydligt annorlunda. Jag gick upp för att dricka för att jag kände mig torr i halsen, men jag kände inget av vätskan så jag sög in mig i allt och ville bara känna mig blöt i munnen nån gång. Kändes hela tiden mer och mer som att jag var i en öken, ju mer jag drack och det var ju lite läskigt och extremt. Och hur skulle jag nu kunna svälja allt det här jag svept på en gång? Nej det kunde jag inte, jag råkar spotta ut allt genom näsan typ, ganska äckligt
Då märker mina kompisar det, och det visar sig senare att jag tydligen har spottat rakt i ansiktet på en av mina kompisar. Just denna kompis tar mig till toan och säger åt mig att skölja mina händer och jag känner vattnet mot mina händer vilket gör mig lugn. För Innan har jag känt hur min kropp smälter in med allting, som allt smälter in i varandra och har blivit väldigt platt. Sedan tar min kompis mig till sovrummet där jag tittar ut genom fönstret och får min moment av djup fundering, rättare sagt paranoiaattack att jag måste rädda oss alla från det hemska som håller på att hända, alla grannar kommer att få veta, och så vidare så vi måste ut härifrån lägenheten nu och de får absolut inte röka mer för att någonting är fel på det där haschet och jag tror att det är det som framkallar dunket i mitt huvud vilket jag tror är verkligt och alla hör. Så jag säger det till min kompis att det är något fel på det där haschet men hon tolkar det bara lite lätt och säger att ja, det kanske luktar lite här.
Jag blir besvärad och hon tar mig till köket men ju närmare bordet med haschet vi kommer desto mer dunkar min hjärna så jag förknippar det bordet med olycka och kaos och får panik när vi går nära. Jag har alltså fått för mig att alla får i sig mer gift när de går nära bordet. Jag är dödsrädd för det bordet. Jag ställer mig vid fönstret köket och säger att jag ska ta lite frisk luft så jag står vid fönstret, och jag känner hur jag återkommer till mina normala sinnen mer när jag får in syre. Det känns i näsan ungefär som när man kommer upp över vattenytan igen från ett dyk.
Sedan får jag för mig att öppna fönstret ännu mer för att kunna njuta ännu mer, men då stänger hon och tror tydligen jag ska ramla ner. Då sätter jag mig på en stol och jag blir deppig. Det känns som att jag ska dö om jag inte håller emot och jag inbillar mig att om det blir svart eller om takten i mitt huvud blir alltför konstig kommer jag att dö. Jag har också fysiska symptom, svårt att andas och hyperventilation och det känns verkligen som att det är kroppsligt även om det kanske bara var inbillning, och jag får ångest på grund av att jag håller på att få hjärtattack och syrebrist och att jag kommer dö av knarket men sen kommer jag fram till att det är ångesten som ger mig hjärtklappning och hyperventilation och att jag kan ta mig igenom det här om jag inte bara får ångest, men jag är ändå rädd att ångesten ska döda mig. Sedan förstår jag att jag kommer inte dö varken av ångest eller något annat, men det är svårt att tro särskilt i den stunden.
Iallafall kommer såna här dips tre fyra gånger i kvällen och under dessa känns det verkligen som två sidor, den onda demoniska och den goda som kämpar mot varann.
Iallafall när jag sitter där vid bordet känner jag att min puls blir skyyyhög och under ett tag är det som att hjärtat går upp i halsen på mig. Jag visar för min kompis med händerna hur snabbt det känns som att den går. Jag säger att jag kommer dö. Jag hör mina kompisar i vardagsrummet och hoppas att de också är iaf lite höga, och jag hör de skratta.
Vi går till vardagsrummet och jag blir lite förvirrad- känner de andra sig också så här? Och hur lång tid har gått? Har jag bara inbillat mig allt det pinsamma? Det kan ha gått två dagar känns det som men jag blir lättad då det bara har gått en timme, då vet jag att min förnedrig inte varat så länge för jag känner mig verkligen bortgjord inte minst för att jag inte vet exakt vad som har hänt. Jag får en till dip som handlar om att jag kommer att dö av skam eller annars få leva med den i resten av mitt liv. Jag blir jättenojjig, börjar hoppas att de inte har ringt polisen och så. Ser allt som en katastrof, att allt har gått fel, men vet samtidigt inte vad.
Jag går och försöker sova. Tänker att jag är hög och bara borde njuta. Hur njuter man? Vad är mina intressen? Jag har glömt vad jag gillar i livet och glömt hur mitt vanliga liv brukade se ut. Jag kommer på att jag gillar musik, sätter på Awolnation. Sen kommer jag inte på vad jag gillar mer, kanske vara inne på internet? Jag kom på att jag gillar ju att vara med andra. Och där sitter de och har roligt. Jag kanske borde ta kontakt med dem? Men det är jättesvårt, jag har glömt hur man gör. Varje liten blick från dem känns som en jävla blängning och jag känner mig osynlig och hatad. Plus att jag är ganska stum, kan bara säga ett ord i taget. Så jag drar mig undan till datorn. Här kommer en till dip. Det känns som att de skrattar åt mig där bakom och är emot mig. Jag hör bara vissa ord i taget som de säger "hon" " haha" och tror allt handlar om mig de pratar om. Jag blir jättekonstig. Börja skaka och banka på tangenter. Min kompis ( hon som bryr sig och tar hand om mig) kommer och säger, vi måste nog sätta på lite glad musik. Och då gör hon det.
Resten av kvällen försöker jag få tillbaka mina kompisar genom att hjälpa till och så, hämta saker och så. Har lite nojja kvar typ, tror att min moster ska komma hem och skriker ut det en gång " Tänk om min moster kommer hem", även fast vi visste att hon inte kommer förräns typ 5 timmar. Och då blir de också lite oroliga. Sen ser jag på min mobil att min moster har ringt tre gånger och blir ju orolig av det men tydligen har jag ringt henne tre gånger först vilket jag absolut inte kommer ihåg. Såg bara plötsligt att min moster hade ringt tre gånger och tänkte " va" men det har jag tydligen gjort alltså. Har börjat bli tillräckligt stabil nu att jag förstår att det bästa är att vara tyst, hålla mig i bakgrunden och följa med dem. De går ut på nån promenad. Innan det, för övrigt känns det som att jag väntar på dem med skorna på i två evigheter, fast det var troligen typ 5 minuter. Vi går till en pizzeria och jag klarar av att beställa en pizza förutom att frågar mig om jag vill ha kvittot. Då säger jag "ööööh aa" och sen råkar jag ta några pizzor som stod framme precis när vi beställt och då säger han till mig att det inte är mina, att de måste hinna laga dem också, och då säger jag "jaa just det" och släpper dem. Och så är jag tyst reesteen av kvällen.
Har inte ångest eller får utbrott annars. inte utåtagerande eller så, så det är lite konstigt. Har diagnoser asperger och add, tror ni de har någonting med saken att göra? Inte för att jag identifierar mig med diagnoserna. Men min autistiska sida förstärktes ju.
Tänker aldrig på döden, nu var den målad framför ansiktet på mig.
Kände mig väldigt fridfull och lugn just innan.
Efteråt så har jag haft små små återfall eller vad man ska säga, en samma kväll, en nästa morgon, de var dock ganska härliga.
Nu efter några veckor känner jag mig också annorlunda. Allt känns klarare.
Vet att texten kan va ganska jobbig att läsa, för jag var ju jobbig. Och vilken lång text, jag skriver alltid långt. Tror ni att allt detta säger nog om hur jag verkligen mår? ni får dela med er om era egna rus i den här tråden om de var liknande. Annars ville bara skriva av mig och dela med mig. Förstår i eftrrhand att det här är ett relativt vanligt snerus men mina kompisar blev jätteförvånade när jag berättade hur det hade känts? och de verkade bara lite fulla eller nåt.
__________________
Senast redigerad av molltroll 2014-04-12 kl. 03:10.
Senast redigerad av molltroll 2014-04-12 kl. 03:10.
