Första tripp med Cubensis 2.4g

Förord:
Jag har i ett par år läst om psykadeliska svampar samt tripprapporter och jag har funnit svampar väldigt intressanta och har länge själv velat uppleva en tripp av ren nyfikenhet för att se hur det är och för att kanske upptäcka nya saker. För två veckor sedan bestämde jag mig därför att beställa en Cubensis B+ growbox från elefanten. Efter två veckor skördades första flushen och torkades varsamt på tidningspapper under en 40W lampa.
Totalt blev det ungefär 14gram torkat. Eftersom jag mätte med min högteknologiska hushållsrulle+kaffefilter våg med ögat och mynt som viktreferenser vet jag ej hur exakt 1,2 gramspåsarna vägdes upp. Men vågen var känslig på bara ett riskorn så det blev nog hyffsat exakt. All svamp smulades ner så att doseringarna skulle bli lika potenta.


Själv har jag inga större tidigare erfarenheter av droger förutom alkohol, nikotin, och lite röd flugsvamp. Min syster har dock en del erfarenheter av bland annat alkohol och cannabis. Jag kommer härefter kalla min syster för "M".

M: 17år 165cm 60kg 1g~
Jag (man): 20år 185cm 67kg 2,4g~


Jag har en tendens att skriva mycket, och eftersom det här var första gången jag trippade så ville jag verkligen förklara allting jag upplevde. Bered er på lång läsning.


Intag: 21:00
Våra doseringar placerades i var sitt glas som täcktes med 50/50 vatten+citronjuice (enligt magiska molekyler) och blandades efter 30min med yoghurt, grädde, och socker för att lyckas få ner sörjan. Ingen delikatess precis, men inget illamående från någon av oss under trippen.

Steg 1 - 21:15
Det började med att både jag och M kände oss lite lulliga och lustiga, sådär som när man tar två starköl fast endå inte. Vi blev ganska förvånade över att det började verka på endast 15 minuter. Jag trodde att det skulle dröja minst 20-30min.
M fick plötsligt för sig att diska av ren glädje. Kastrullen blev svår att diska så jag tog över och fick verkligen anstränga mig för att lyckas få bort all fastbränd mannagrynsgröt i denna vågiga svängiga värld jag nu befann mig i. Diskborsten for hej vilt överallt på och under och utanför men jag förklarade energiskt för M att jag gav mig fan på att diska kastrulljäveln.
När diskandet var avklarat och vi gick ut från köket såg allt dimmigt ut, det var en lite himmelsk känsla. Luften i sig glänste med ett vitt mjukt bommulligt sken och det var väldigt fint och kändes tryggt. Just då kände jag att det darrade mycket i benen och lite i armarna, nej surrade är ett bättre ord, susade och stack lite grann och detta var lite störande men blev mildare senare. M kände inte lika mycket sus i kroppen och benen som jag. M säger då att hon ser mycket mer nu, att det är som att kolla genom en fisheyelins. Jag upplevde det mer som att mitt periferiseende blev mer uppenbart och skarpare. Inte bara periferiseendet blev skarpare, allting blev skarpt. Alla detaljer på objekt blev solklara och jag såg saker jag inte tänkt på förut.

Steg 2 - 21:25
Allt var som sagt väldigt roligt, det var alldeles för roligt. Både jag och M skrattade åt saker, åt varann, åt den konstiga filuren som talade om helt ologiska saker på radion, allt. Var annat ord på radion följdes av en härmning av M och skratt. Det var helt omöjligt att sluta, det gick bara inte. Om vi verkligen verkligen ansträngde oss så kunde vi hålla oss lugna i ett par sekunder tills dess att någon av oss gjorde någon rörelse eller ett ljud eller ens tittade på den andre, då brast vi åter igen fullständigt ut i asgarv. Vi fick till slut stänga av radion för att inte skratta ihjäl oss. Det var rätt skoj i början, men till slut blev vi hysteriska. Vi skrattade oavbrutet åt ingenting i 10 minuter kändes det som och det blev nästan för jobbigt. M blev till slut läskigt hysterisk med allt skrattande. Att M skrattgråtit så hemskt mycket så att hon fått lite rinnande maskara kombinerat med stora (egentligen glada menande) stirrande ögon plus ett helt galet vrålskratt fick henne att både se ut och verka helt galen vilket kändes lite obehagligt. Det kändes som att vi var på ett dårsjukhus då min lägenhet har ljusa tapeter och tak. Hon såg inte längre ut som min syster med sina stora tefat till pupiller. Jag kände att jag fortfarande hade total kontroll över obehagliheterna men det var inget jag gillade och det böjade kännas ganska jobbigt. Min skrattsjuka började till slut lugna sig och jag hade lättare att hålla mig lugn. M fortsatte gapflabba hysteriskt i ett par minuter till och till slut lyckades även hon lugna ner sig. Vi hade båda två ont i magen av allt skratt och det var skönt att det mesta var över nu.


Steg 3 - 22:00 - Film
Efter mycket möda och försök att förstå oss på den för oss tekniskt avancerade laptopen lyckades vi till slut välja och sätta på en film. Av någon anledning blev det Sune i Grekland, det fick funka. Vi började knapra lite på cashewnötterna vi köpt och drack cola till filmen. Efter en stund märkte jag att nötterna smakade starkt, smaken stack i munnen och dem smakade nästan dåligt. Colan hade tappat sin söta smak och smakade nästan bara vatten och något annat konstigt. Vi båda noterade också att det luktade något. Det var inget speciellt som luktade och det går inte att förklara vad det luktade. Det bara, luktade, helt enkelt.

Steg 4 - 22:10 - Film och prat
M förklarade att hon var väldigt trött och lade sig ner för att sova och ombad mig därför att släcka ljuset något i rummet. Jag var också lite trött och ville egentligen också sova. Mest ville jag sova för att avbryta trippen då min syster inte längre var sig själv och skrattade obehagligt. Jag fick även lite ångerkänslor över att jag låtit henne smaka på svampen. Jag ville egenlitgen berätta detta, men eftersom hon inte var som vanligt var det som att jag ville hålla det för mig själv. Att vi var två olika objekt som inte skulle dela djupa tankar med varann. Jag ville iallafall inte dela sådana grejer med henne denna stund. Vi var olika objekt, med sköldar liksom, väldigt avskilda även fast vi satt i samma säng.
Vi fortsatte att försöka titta på filmen men det var svårt för att jag började bli helt hyper. Jag pratade oavbrutet för att kunna berätta om och förklara allt jag såg på väggarna och objekt omkring mig för M. Dörröppningen till köket hade dragit ihop sig något och sidorna var böjda inåt, vilket såg lite kul ut. Min tapet är vit/beige med vertikala breda band och de beiga banden började med ett vågigt mönster expandera och krympa i en lugn takt. Ju mer jag flackade med blicken över väggen ju mer dansade de beigea banden. M sa att väggarna började andas, detta såg jag också nu. Det kändes bekvämt och fint och mycket intressant. Ett schackmönster utbredde sig tillsammans med banden i tapeten där kanterna i varannan fyrkant hade ett vibrerande sicksack mönster i dem. I de ljusa partierna av rummet såg jag skimmer i luften som kunde liknas vid oljeringar i en vattenpöl.

Steg 5 - 22:20 - Den luriga katten
Den hade luriga planer för sig. Den hade onda luriga planer och dessa var illa menade åt M tyckte hon. Min katt (som heter Shadow) som är en av de lugnaste katter jag träffat var ju förstås nyfiken och undrade va i helvete som var så väldans roligt hela tiden och vad vi höll på med egentligen. Han smög då runt tvbänken och ut i hallen för att slutligen lägga sig vid köksdörren och stirra på oss. M ogillade denna iaktagande blick och förklarade att han var lurig och att han skulle sluta stirra med ögonen. Nej han var ingen mysig och gosig katt längre, han var lurig och han hade onda planer för sig där han smög runt. Trippen började vända för M. Jag hade fortfarande full kontroll och visste hela tiden att jag trippade. Jag antog att M låg på en högre nivå än mig då hon upplevde saker mer konstiga. Jag såg fortfarande katten som en helt vanlig katt som var lika gosig som alltid.

Steg 6 - 22:40 Ögon som snear
Shadow lade sig bekvämt brevid mig på täcket med ögonen mot mig och M vilket jag uppskattade. Det gjorde inte M. Och när jag klappade honom på huvudet så åkte ansiktet bak lite som det gör på katter med deras lösa hud. M tyckte att ögonen började ploppa ut och ombad mig att åter klappa honom för att se om det hände igen, det gjorde det. "SLUTA, ta bort blicken, sluta titta! Hans ögon ploppar ur skallen på han!" -sa M och vände genast bort blicken. "HAN ÄR OND!" -sa M med dödarblicken mod katten. "Naeeej då. Nej han är ju jääätttesnäääll ju! Shadow är ju en jättelugn och snäll katt, det vet du ju." -sa jag med en överdrivet glad röst i ett försök att lugna ner M. Det hjälpte, men M litade fortfarande inte riktigt på katten. "Det här är inte verklighet, det vet du. Du trippar, kom ihåg det." -sa jag med en lugn röst medan jag lade handen på hennes axel för att få närkontakt och lugna henne ytterligare. Detta hjälpte henne att påminnas att det inte var verklighet. Jag gick ut för att hämta ett glas vatten för jag var väldigt torr i munnen av allt konstant pratande. Jag fastnade någonstans på vägen och placerade mig i sängen igen. En stund senare kom jag på att jag var ju törstig, just det! Ut på färd mot köket igen...och tillbaka till sängen igen ja. Detta höll på ett tag. "Nää nu ska jag ha mitt glas med vatten! Jag är törstig!" -förklarade jag för M med ett glatt skratt och bestämdhet. Köket var helt otroligt vänligt. Det var alldeles bommuligt och vitt och ljust och fint. Hela luften var liksom uppbyggd av oändligt med vita halvcirkelmånar. Jag sa detta till M, men hon brydde sig inte så mycket. Jag satte mig åter i sängen för att kolla på filmen som jag inte förstod ett uns av.
Shadow hade bestämt vilat klart nu och blev lekfull och hyper. Och som alla katter får när dem får kattfnatt fick han stora pupiller som täckte nästan hela iriset som två svarta hål. Med dessa ögon sprang han runt och lekte och stirrade då och då på mig och M i det halvmörka rummet och med nattens mörker lurkande utanför fönstret. Jag uppfattade det störande och M ogillade att han smög runt hela tiden. Till slut tröttnade han när ingen ville leka med han och då lade han sig relativt nära sängen, stirrandes med sina stora svarta hål in i våra som att han sög ut våra själar. Jag brydde mig inte så mycket, men M sa hela tiden att han stirrade och att ögonen såg ut som att dem skulle ploppa ur huvudet på honom. Jag försökte titta en stund i hans stora ögon för att se om jag också kunde se något, men han var precis som vanligt, inget konstigt alls. Ögonen satt där dem skulle och rörde inte alls på sig, fast dem var sannerligen stora.
Balkongdörren var öppen för att det vart så fruktansvärt varmt i lägenheten, och det blåste ute. Helt plötsligt knarrade den till i blåsten just när M var på kanten till sneande. Hon brast ut i ett kort panikskrik med en dödsblick och med vidöppna ögon stirrade hon bort mot dörren och sa att hon var nära att dö, att hon kunde ha tagit livet av sig. För mig lät det som att hon upplevde världens jävla helvetesmardröm och saker kändes riktigt obehagliga. Jag började fundera lite på hur läskig människohjärnan var egentligen och hur den påverkades. Hur svampen visade hur verkligheten av hjärnan faktiskt var. "Utanpå ser den ut som en söt rosavit sak som är så fin och oskyldig och intelligent. Men i själva verket är den världens mest mardrömsfyllda mörka maskin som finns. En läskig sak är den, fungerar med mardrömmar som kugghjul. Den rymmer de mest mörkaste saker som vi människor inte förstår oss på. Såpass läskig är den så att inte ens människan själv ser det läskiga mörkret som den verkligen är uppbyggd av. Hjärnan är ond, men häftig." -tänkte jag ungefär.
Shadow började gäspa och M upplevde detta som att hans käke bara skulle fortsätta och fortsätta öppnas tills att den bröts av, men blev lugn igen när hon såg munnen stängas. Sen lade han sig på sitt klättertorn och somnade igen. Skuggan som föll på hans huvud när han låg där fick hans underkäke att förvandlas till ett kalt svart ruttet käkben tyckte jag. En blandning av jokerns uppsliceade kind och en hästunderkäkes bakre bågiga kurva såg den ut som. Fast det var nog mer så att min hjärna fick det att se ut så fast mina ögon bara såg skuggan, svårt att förklara. Jag var forfarande helt klar om att jag trippade så jag var inte rädd för det. Jag hann nämna att hans underkäke såg lite läskig ut men kom genast på mig själv innan jag hann förklara några fler detaljer. M hade freakat ut totalt och snedtrippat ner under helvetet om fler detaljer hade slunkit ur mig, och katten hann som tur var vända bort huvudet innan M såg något när hon tittade åt hans håll.
Vi hade hela tiden även varit osäkra med varandra med våra egna svarta tefat till ögon plus M's svarta smått rinnande maskara och att vi tyckte att ingen av oss var den vi brukade vara. Vi tände allt ljus igen, och det gjorde saker bättre.

Steg 7 - 23:15 - Projektet
M kollade upp mot lampan och tyckte att lampan var som en gud, den strålade ut positivt. Jag såg en svävande gloria i taket ovanför lampan samt ytterligare en gloria över varje lampa i kronan. Ur var lampa spretade hela färgspektrumet vackert. Det var nu det verkligt intressanta i trippen började och trippen blev positiv. Vi började prata med varandra mer nu. Det första jag bör nämna är hur långsamt tiden gick. Vi kunde kolla på klockan och prata i vad kändes som en halvtimme, men i själva verket hade vi bara pratat i 2 minuter. M utbrast att det kändes precis som en resa, som att vi hade rest någonstans. Ett projekt var ett annat ord som M förklarade det som. M sa att det kändes som att vi var helt ensamma i hela världen. Det var bara vi i min lägenhet och ingen annan, och det stämde för jag hade inte tänkt på någon annan än oss under trippen.
M lade sig ner igen för att fastna i sin mobil. Jag pratade med henne och helt plötsligt såg jag hur hennes näsborrar blev längre, dem liksom smälte. Jag tyckte det såg kul ut så jag sa det till henne och då trodde hon att det hände på riktigt. När jag tittade bort och tillbaka på näsan så var den normal igen. När jag tittade bort igen mot väggen så var det ett par näsborrar på tapeten. Det såg så hemskt kul ut och jag förklarade för M att hennes näsborrar nu satt på min tapet. När jag skrattade så ploppade det upp ännu fler näsborrar på tapeten. Dem satt så fint där på tapeten alldeles perfekt utplacerade i ett jämnt mönster. Och helt plötsligt så var dem borta igen. M's ansikte såg lite konstigt ut när hon låg ner så jag tittade mera för att förstå vad som var annorlunda. Först krympte ögon, näsa och mun något, och sen svävade de runt som löv på vatten. De rörde sig ganska långsamt runt och hennes panna var väldigt stor och stod ut. Helt plötsligt såg jag hur hennes kinder och haka blev runda, dem liksom svällde. Till slut började hela ansiktet svälla och det bara fortsatte tills hon såg ut som världens tjockis med påssjuka. När jag förklarade det så satte M sig genast upp och då försvann allt och hon såg ut som vanligt igen. Det såg otroligt kul ut.
Jag förklarade att trippen inte var något som helst ens nära vad jag trodde den skulle vara som. Jag hade fått för mig att en svamptripp skulle vara och kännas som en helt annan värld, men det jag upplevde var som ett väldigt förvrängt filter som växte på och genom verkligheten. Det var inte så att jag ogillade trippen bara för detta, det vara bara att jag var överraskad över hur den utspelade sig. Skum och läskig, men härlig och oerhört intressant. Jag märkte att när jag tittade på min hand så var den väldigt liten, som en liten flickas hand. När jag tittade på den så började blodkärl och små märken förstärkas och få starkare färger och kontraster och gråa fåror bildades runt dessa och bakgrunden blev väldigt suddig i kontrast till den skärpa som handen hade. Min hand kändes som att den ville flyga iväg, så jag lät den snällt åka iväg från min kropp. Men när handen märkte att den satt fast i min handled så ville den tillbaka till mig igen så jag lät den flyga tillbaka och tryckte den mot bröstet, där var den säker kändes det som.
Min datorstol som stod brevid sängen och som min laptop stod på kändes helt plötsligt vänlig där den stod och bar upp min laptop. Det var inte bara en stol längre. Eller jo det var en stol, men det var inte längre en sak, den var en "den". Den var ingen person eller något som levde, men den var vänlig och satt där med oss och bara iaktog oss med sin vänlighet. Vakade över oss kändes det som, skyddade oss. Den var av en högre makt nu. När jag rörde vid den och snurrade lite på den kändes den ännu mäktigare. Huvudstödet fick en svag kopia av sig själv som intersectade sig själv någon cm över och det såg rätt coolt ut. En riktig kompis är nog det bästa jag kan beskriva den som.
M föreslog att vi skulle måla och det tyckte jag var en bra ide. Jag gick för att hämta två blyertspennor och rummet kändes ganska avlångt att gå i. När jag väl hittat pennor och skulle klicka fram stiftet i en av dem så kom jag av mig hela tiden. Jag stod där och klickade ut och tryckte in stiftet för att få perfekt längd på det om och om och om igen medan jag pratade med M om intressanta saker och tankar. Till slut fattade jag att jag stått där i ett par minuter och gav slutligen den vita BIC pennan till M och satte mig igen. M tog pennan lätt i dess ändar och höll upp den framför sig och förklarade att det var en sliten penna, men den var en fin penna. Fastän att den var sliten. Jag funderade på hur vi skulle få plats med allt måleri på anteckningsblocket. Då såg jag att pappret var lite böjt i kanten och upptäckte till min lycka jag att det fanns flera papper i blocket. Detta gav en väldig tillfredställelse, dem andra papperna bakom var som flera dimensioner som man kunde måla på. Det blev inte så värst mycket målning eller skisser, mest linjer och vågor och kraffs.

Jag tyckte nu att det kändes tryggare att prata med M om allting. Jag pratade hela tiden och vi båda avbröt varandra och glömde av saker som vi knappt ens hade påbörjat prata om. Dessa saker ploppade upp igen och försvann. Det var som att tusen garnnystan rullats ner för en backe och låg i en lång röra. Trådar stack upp ibland och försvann och blev dolda, sen ploppade de upp och man började prata om dem igen innan dem åter försvann ner i röran för att senare åter ploppa upp. Det var ett kontinuerligt flöde av tankar och jag var tvungen att greppa tag om de viktigaste tankarna som flög förbi i en väldigt hastighet. Jag bara flöt med och pratade på om allt som jag valde att prata om i detta flöde. Man glömde saker hela tiden. Jag satt i säkert 15 minuter och försökte starta en inspelning på telefonen om allt jag rabblade upp, men med en gång en ny tanke flög förbi så glömde jag allt och telefonen.
En sak var väldigt konstig, häftig. Från det att klockan var 23:20 så kollade jag automatiskt var femte minut. Det var verkligen var femte minut. Varje och dem enda gångerna jag skulle kolla på klockan så hade minutvisaren flyttat sig nästan exakt 5 minuter, inte tre eller fyra, fem minuter varje gång. Det var inte som att jag fick för mig att kolla tiden, det var mer som en instinkt av mina nackmuskler. Helt plötsligt vred jag helt enkelt på huvudet så att jag fick klockan i synfältet och då hade 5 minuter gått sedan senast jag tittade. Detta fortsatte fram till 23:55 då jag började tappa minuter och trippen började ta slut.

Klockan tolv sa vi att trippen var över och nu var bara det bara "efterbruset". Min datorstol var inte längre en kompis, den hade blivit en stol igen. Det kändes som att vi hade kommit hem och verkligheten kändes härlig att vara tillbaka i. Inte för att trippen var slut, men det var en känsla vi fick bara, att det var riktigt skönt att vara tillbaka.


Eftertankar:
Det första jag kom att tänka på är att jag tog dubbelt så mycket som min syster, men endå upplevde hon på ett högre level än mig. Ett gott exempel på hur olika det påverkar personer.
Även om vi sneade något så hade iallafall jag kontroll och jag tyckte att det var en intressant tripp. Jag kan nog tycka det var bra att vi sneade lite för då vet jag hur det känns om det skulle hända igen, och då har jag kanske lättare att vända det.
Till nästa tripp ska jag vänja mig vid mina ögon i spegeln så att jag är bekväm med dem. Jag ska fixa en bättre set&setting när mitt på dagen när det inte är kolsvart ute och med tända ljus och god musik och prata med katten så att jag är absolut helt bekväm även med han samt att jag tänker igenom problem har har i huvudet så att jag slipper handskas med dem under trippen.

Overall tripp betyg: 4/5

Jag skrev ner steg för steg vad jag tyckte om dina steg (kommer säkert vara mycket stavfel men ja är väldigt trött och ja tror att det duger).
steg 1 bra inlevelse man kunde nästan se det ni gjorde i mitt huvud. 4/5
steg 2 prata mycket om skratt, kan förstå att du vill nämna detta för att det är en stor grej i trippen. Bra att du sa hur M tänkte också 4/5
Steg 3 du berättade vad ni skulle göra o hur maten smaka. lite kort men detta var ju bara under 10 min 3/5
Steg 4 bra att du förklarar vad du såg och vad M såg, kändes som man va där 5/5
steg 5 berättar om din katt, kändes lite lustigt att du prata om din katt (tycker det borde hänt något mer i detta steget men bra att du pratar om en annan person). Vet dock inte vad M såg exakt bara vad du såg och hörde. 4/5
steg 6 Det kändes som ja va där +citaten det pirrade i magen när jag läste det i första stycket av steg 6 Berättade mest om M´s upplevelse som ja tyckte var sjuk, du kom in på hur hjärnan funka vad som händer med en när sånt här händer sjukt spännande 5/5
steg 7 2 timmar in i trippen M´s sneande hade gått bort hon mådde bra nu jag kände mig trygg när ja läste det första stycket. Andra stycket var grymt hur du förklarade allt, du hallucinera lite ser det ut som. berättar när hon rörde sig försvann allting.
berättar hur rummet såg ut innan för dig och hur allting ändrar sig. pratar om att du pratar och spelar in (kunde kanske haft citat på dialoger som ni hade ^^). 5/5

Vill bara säga att jag aldrig tagit svamp.
Tycker att det var en extremt bra tripp rapport för du förklarade saker så bra.
Att du förklarar M´s tripp och samtidigt din är en stor bonus (synd att din syster inte var 18 så hon kunde dela sina känslor lite mer)

Jag ger den 5/5 överlag för det är så bra skrivet, den är lite lång men om man läser det steg för steg så är det lugnt.

Har inte heller provat svamp men man blev ju intresserad. Det var underhållande läsning.