personlig utveckling och begrepp

Jag tänkte att jag ställer frågan om hjälp här i filosofiforumet eftersom amatörglada filosofer har äkta kärlek för sånt här vetande.

Kan ni namnge några egenskaper och förmågor som är viktiga för personlig utveckling? Några i min lista är: karisma, intelligens, kreativitet, självlärdhet. Ni får gärna utvidga min lista.

Det beror helt på vad man har för mål.

Jag tänkte bygga vidare på denna tråd med personlig utveckling då det är något som kommit mig allt närmare om hjärtat på senaste tiden.

Jag har ett problem och jag vill lära mig av alla er där ute. Det här problemet tror jag inte att jag är ensam om och jag är övertygad om att flera av er som läser detta själva jobbat/jobbar på just det här. Jag tänker och anpassar mig konstant till personer i min omgivning. Jag har alltid i bakhuvudet tanken om hur dessa personer uppfattar mig och vill alltid anpassa mig så dessa(alla) personer ska gilla mig. Jag är inställsam vilket enligt mig är en sådär super egenskap då de leder till att jag inte står upp för mina åsikter samt tappar bort "vem jag är". Jag vill vara en uppriktig och ärlig människa med starka åsikter samt står för dessa. Jag vill inte vart jag än går tänka på om den personen kommer gilla min stil eller om jag kan säga en viss sak då den personen ser ut att vara av en annan åsikt. Jag vill helt enkelt att alla, varenda kotte, ska tycka om mig.

Har ni några tips på hur man kan jobba på det här? Att helt enkelt sluta bry sig om sin omgivning och känna sig bekväm med sig själv?

Ödmjukhet är för mig det viktigaste.

Karisma är en chimär subjekt använder för att skaffa sig fördelar jämte andra subjekt. Intelligens är för det mesta en god egenskap, liksom kreativitet och självlärdhet. Det är viktigt att tänka själv (vilket kräver en viss intelligens) men samtidigt är det minst lika viktigt att detta inte stiger en över huvudet och slår över i självförhärligande. "Karisma" är för mig en sorts egomasturbation vilket inte främjar ödmjukhet och därmed bör undvikas.

Karisma är så pass brett att det inte går att slänga fram en definition och gå efter den.

Dalai Lama sägs ofta vara karismatisk. När han kommer in i ett rum så "ändras luften". Detta har att jag med hans närvaro samt hans sätt att behandla människor. Han behandlar alla lika. Vare sig det är en rörmokare eller en president så beter sig Dalai Lama likadant. Jag vet inte vad man ska kalla den egenskapen, men det är helt klart en egenskap som är väldigt fint.

Annars är faktiskt närvaro den absolut viktigaste aspekten för karisma. Den som inte lever i sitt huvud, utan lever i nuet, är närvarande.

Att sprida ett lugn och få människor i närheten att känna sig lugna är också en del av karisma.

Sedan finns det givetvis människor som använder karisma som ett verktyg för att manipulera andra.

För övrigt så skulle jag säga att den viktigaste vägen för personlig utveckling, för min del, var när jag slutade leva efter påhittade mallar, som t.ex att vara en "riktig man". När jag slutade leva efter dessa mallar så blir jag mycket friare och självsäkrare.

En riktig man kan t.ex ha skägg. Hur ska en man som inte kan odla skägg, och vill vara en "riktig man", bli lycklig? En riktig man ska gilla kött, snusa, dricka alkohol, bygga muskler. Vad gör man om man inte gillar något av dessa kriterier? Ska man försöka vara en riktig man och vara olycklig, eller helt enkelt släppa taget om ramverket och bli fri?

En "riktig man" egentligen bara är en identitet som mitt ego har byggt upp. Detta ramverk skiljer sig givetvis för de flesta människor, men ni förstår poäng jag vill få fram: egot skapade en identitet som jag försökte leva efter. När jag slutade leva efter identiteten så blev jag fri.

Tack för ett intressant inlägg.

Det kan mycket väl vara så att min negativa inställning helt enkelt beror på att jag är avundsjuk på människor med karisma. Eller rättare sagt är det rätt troligt.

Jag hade frågat mig själv, vad vill jag utvecklas till?
Om jag finner att jag har sämre känsloliv än innan så börjar analysen där.
Orsakerna kan vara stress, och då hade jag börjat fundera över hur jag når målet att stressar mindre,
vilka tankar och beteenden ska jag använda mig av då? känna efter vad som fungerat innan och utveckla dessa. Så, analys av tidigare erfarenheter och givna mål är väl egenskaper jag hade använt mig av.

Alla egenskaper kan användas och missbrukas.
Säkert kan man använda sadism för att bli en bättre individ.

Mins ett inlägg jag reflekterade över.
Det var en person med autism som kunde ses som normalt fungerande, så länge denne spelade teater.
Denne verkade dock trivas bäst med att vara sig själv inklusive med sitt 'handikapp'.

Jag har sett detta flertalet gånger där det är omgivningen som har problem och för över det på den som de stör sig på.

Varför ska vi vara omtyckta genom anpassning?
Varför inte bara vara sig själv och det med stolthet?

För det är en egenskap vi alla gillar att se,
när folk älskar och accepterar sig själva och inte formar sig på ett konstgjort vis.