Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

I ordning skulle jag säga att konsekvent de ser minst illa ut och konsekvent dem är värst. Det faktum att de är rätt i avsevärt många fler fall än dem så blir det inte heller endast en fråga om tycke och smak.

I mitt exempel handlar det dock inte om vad som ser bäst ut. Det är bara ett konstaterande att dom inte löser alla situationer med de/dem.

Nej, och inte heller löser korrekt bruk av de och dem alla situationer med dom.

Jodå, de löser ut dom från sammanhanget i text.

Dom flesta har samma åsikter som dom dom umgås med.
De flesta har samma åsikter som de de umgås med.

Det olösta problemet är att samma ord kommer två gånger i följd, vilket är distraherande eftersom man omedelbart undrar om det inte är en ren felskrivning och först i nästa steg läser meningen som den var skriven. Det blir bara marginellt bättre med de.

Meningen blir absolut mindre otymplig med de, men jag föredrar nog en omformulering.

Här är ett annat exempel på samma konstruktion som skribenten Alice Teodorescu använder:

Många gånger har de minst lika unkna värderingar som dem som de säger sig vilja angripa.

https://www.resume.se/kommunikation/...i-aftonbladet/

Det handlar väl om den återkommande frågan huruvida som kan betraktas som objekt i en relativsats.

Visst, om man använder dem i "samma som de/dem" kommer man undan upprepningsproblemet, men då har man å andra sidan gjort sig till måltavla för "större än jag"-falangen.

Ja eller »stor som jag«-falangen.

Handlar det möjligen om vad som är viktigast; pragmatik eller grammatik?

Även om man använder de och dem på ett korrekt sätt,kan det i bland vara svårt att avgöra vad som menas.

T.ex. i denna mening ”De har aldrig sett dem nyktra”.
Är det subjektet eller objektet som brukar vara berusad?

Går det att i detta fall uttrycka sig på ett mer entydigt sätt?

Det är klart att det går, men omskrivningen kommer säkert att innehålla nya hypotetiska tvetydigheter. Din meningstyp, som ser tvetydig ut när den kastas fram isolerad och ur tomma intet, är i praktiken entydig när den yttras i en naturlig kontext.

Man kan knyta en sådan mening till dess mer vanliga singularversion (”De har aldrig sett henne nykter”) och utifrån den tolka analogt. Tvetydigheten torde i de flesta fall då skingras som morgondis. Vilket redan antytts i tidigare inlägg.

Din mening har ju inte ett specifikt problem bara för de/dem. Blir likadant i detta fall:

Vi har aldrig sett dem nyktra.

Meningen har som alternativ singularversion "Hon har aldrig sett dem nykter", vilket väl illustrerar den hypotetiska tvetydigheten. Det är kontext vi behöver:

1. Nick och Nora har som förnämsta lördagsnöje att dela på en flaska whisky och gå och titta på schimpanserna på Skansen. De har aldrig sett dem nyktra.

2. Nick och Nora är kassörer i IOGT-NTO och deras förnämsta lördagsnöje är att ta fram var sin teleskopkikare och spionera på ett vinpimplande grannpar. De har aldrig sett dem nyktra.