Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Tror inte jag är så förvånad längre över att många gör fel på de/dem eftersom ingen ens är speciellt säker på om orden i fråga är personliga pronomen eller något annat i vanligt förekommande konstruktioner.

Jo, såklart. Fast vad jag menade var att man även i viss mån får ta hänsyn till andra konstruktioner i tredje person plural. Om någon skriver hejvilt "dem" precis överallt i någon ängslig hyperkorrektion (som många gör nuförtiden) så får ju en träff på "dem som" ingen särskild signifikans.

Tja, nyss tyckte du att förklaringen med ett demonstrativt pronomen var rimlig... Problemet med den förklaring du nu bekänner dig till är att den inte fungerar för till konstruktionen mycket likartade meningar på formen "Giv den till hon som sitter i kassan". Det gör däremot den analys som jag förordar. Ett vetenskapligt förhållningssätt fordrar att vi väljer den mest parsimona förklaringen.

Fast det kan vi väl vara överens om är ett sentida fenomen? Det såg man knappast för bara ett par årtionden sedan.

Fast det var mest att jag var osäker på terminologin och fick för mig att du menade att "demonstrativt pronomen" var det den korrekta benämningen på det jag exemplifierade.
Ja, om det bara kan finnas en förklaring eller om de alternativ som ges motsäger varandra. Så är det ju inte alls i detta fall och man kan tänka sig att båda bidrar. Och även att ytterligare faktorer bidrar.

Ja, jag antar det? Men samtidigt kan man ju hitta särskrivningar och massor med andra konstigheter i gamla texter. Jag skulle inte utesluta att man kan hitta hyperkorrekta "dem"-skrivningar i gamla Amerika-brev om man bara letar. "Could of" istället för "could have" på engelska är ju belagt sedan 1814 även om alla såklart kan ta gift på att det började för ett par år sedan och att ingen skrev så innan dess.

Nej, man får naturligtvis kontrollera för bruk av de öht. Men det nutida dem-andet - som jag inte är säker på är en hyperkorrektion, utan mycket väl bara kan vara en reflektion av att dem korresponderar bättre med uttalet dom än vad de gör - är, i vart fall som grasserande form, ju mycket sentida. Jag ska inte påstå att bruket inte existerade alls före 1990, men det var i vart fall väsentligt mycket ovanligare innan dess.

Så jag tror inte konsekvent dem-ande i praktiken är ett problem i en sån här undersökning.

Observera apropå amerikabrev att breven från Amerika, som är lättast för oss här i Sverige att komma åt, måste behandlas med stor försiktighet i de sammanhang vi pratar om här, eftersom det engelska språkbadet fick ganska snabba effekter på många invandrares modersmålsspråkkänsla.

Jo, men det är ju inte så konstigt, i och med att både could have och could of har uttalats på samma sätt sedan åtminstone sjuttonhundratalet, så förutsättningarna för missförståndet har ju förelegat länge. När det gäller de och dem var det ju väsentligt fler svenskar som skilde på deras uttal så sent som för femtio år sedan, och vad jag begriper var di för de och dom för dem det dominerande uttalet i hela södra och västra Sverige för hundra år sedan.

Henne i kassan är ju i vilket fall ogrammatisk, så vet inte hur det talar emot de som-moderniteten.

Ja. För di som inte begriber låter ju som en fullkomligt naturlig Sten Broman-imitation. Att däremot säga Jag är rädd för di låter gravt ogrammatiskt.

Så här skriver Erik Wellander i första upplagan av Riktig svenska:

Subjektsformen av tredje personens skriftspråkliga pronomen de motsvaras i talspråk av di eller dem, objektsformen dem av dom. Skriftspråkets De fingo dem heter alltså i talspråk Di fick dom eller, särskilt i Stockholm, Dom fick dom.

[...]

Subjektsformen di ansers mera vårdad än dom, som stöter mången, särskilt av den äldre generationen. Dom synes dock snabbt vinna mark, t.ex. i Skåne.

Detta för dryga trekvartsseklet sedan. Sammanblandningen till ett universellt talspråkligt dom kan kanske ha ett sekel på nacken.

Ska det verkligen stå så? I så fall kan man ju förvänta sig att vissa allmogebrev skulle kunna se ut som regelrätta flashback-inlägg.