Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Tack för rättelse. Det var en lapsus i redigeringen.

I ett reportage med anknytning till Los Angeles skriver Göteborgs-Posten i ingressen:

* NN vet exakt vad dem hon coachar går igenom.

Det knepiga är väl att ett underförstått »som« är objektet för coachandet. Ibland måste man behandla en satsförkortning som en satsförkortning.

NN vet exakt vad de [som] hon coachar går igenom.

NN vet exakt vad vi [som] hon coachar går igenom.

Det känns om att det är ett positiv jag är ganska ensam om att veva, men här skulle jag återigen vilja uppmärksamma på skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Meningen som sådan är acceptabel i tal, men rent felaktig i skrift, vilket visas av att den stör läsaren. I skriftspråk bortom kvitter och fejans statusuppdateringar måste relativpronominat skrivas ut. Att det är en papperstidningsjournalist som uttrycker sig så felaktigt förvånar ingen.

Jag tror att "de" ger ordet näring genom att reagera starkt på det och genom att kalla det för n-ordet.

I viss mån är det ju så, men det är ju egentligen de som vill använda ordet som uppammar den näringen. Jag vet ju själv av egen erfarenhet och ett långt liv att ordet alltid har varit förknippat med att betrakta någon som man ansåg vara mindre utvecklade än en själv. Det är ju bara löjligt att påstå annat.

Jag har inget problem med att klara mig utan ordet och den som strider för att få använda det vill göra det för att beskriva en grupp som man tycker är mindre värd (medvetet eller omedvetet).

Då ger vi oss fan på det. PK:iterna kan bara vinna för att folket fogar sig. Det är ju det hela samhällscharaden bygger på.

Jag är inte förtjust i just svarta utom porrskådisen Sierra och ett par till men det har inte med rasism att göra. Jag hatar inte mat som inte smakar mig heller.

Det jag strider för är att ingen sådan individ som Gudrun Schyman eller någon annan svensk politiker eller "kulturpersonlighet" eller någon av dubbelnollorna som man träffade när man studerade humaniora på universitetet överhuvudtaget ska få diktera vad jag ska säga. Död åt kulturmarxismen! Leve friheten!

Den ene behöver ju inte ha rätt bara för att den andre har fel.

Medges. Men som sagt, jag tänker inte låta kulturmarxister diktera vad jag skriver eller säger, så jag själv kommer inte att tiga.

Jag bränner ogärna böcker men har gjort det en gång för att chockera en idiot till lärarinna. Fotot på bokbålet skickades sedan till henne som hämnd för att jag fick 4 i ett ämne som jag borde ha haft 5 i. Hon gav mig för lågt betyg för att jag inför hela klassen visade hennes okunskap.

Fast det kommer ju att vara ditt val.


Fick du höjt då?

Ja, jag gör det för min egen skull.



Nej, men hon sket nästan på sig av skräck när hon såg mig efter det. Detta skedde efter studenten. Något år senare var en polare och jag ute och gick i staden där vi gick på universitetet. Kvinnan ifråga bodde händelsevis i denna stad. Hon kom på trottoaren längs stadens största gata och vi kom på samma trottoar från andra hållet. Hon rusade över gatan till den andra trottoaren! Ah, die wunderbare Schadenfreude!

Vad tycker ni om de äldre uttrycken Blåman respektive Morian?
Upplever ni dessa som mer eller mindre kränkande/stigmatiserade eller är kan man se något av dessa som mer "salongsfärdigt"?