Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Flyttar över ett inlägg från låst tråd på samma tema.

Är det inte tvärtom ett väldigt bra exempel på en sats där man inte kan använda språklogik eller satsdelsanalys utan istället tvingas köra helt på känsla?

Isolerat och kontextlöst så heter det ju "Är det de?" på samma sätt som det heter "Är det jag?". Skjuter man sen till bisatsen "som de pratar om" så är det ju nu "som" som utgör objektet och inte "de".

Är det inte märkligt att "korrekt" svenska tvingar en att byta form på pronominet i huvudsatsen trots att det (i huvudsatsen) fyller exakt samma funktion vare sig bisatsen finns där eller inte?

Generellt dom är en annan sak än generellt dem. De allra flesta med svenska som modersmål säger dom för både de och dem, och skulle dom på allvar börja konkurrera skulle det nog gå att acceptera för många. Vi kan jämföra med avskaffandet av pluralformerna. Att ett hyperkorrekt dem som varken har talspråk eller traditionellt skriftspråk som talar för sig skulle kunna accepteras utan något slags motstånd från språkvården finner jag däremot uteslutet.

Skriftspråket är dessutom förändringströgare och inte lika demokratiskt som talspråket. Här har rekommendationer från högre ort reell betydelse. Eller har haft i alla fall. Det vi ser nu är ju en helt ny historisk situation där skriften potentiellt sett kan börja bli lika demokratisk som talet. Att det alltid har sett ut så är helt enkelt inte sant. Det liknar mer situationen som rådde före standardiseringarna på 1900-talet, men inte under någon tidigare tidsperiod har gemene man kunnat sprida sina texter som nu.

Pluralformen "negrar" finns upptagen i SAOB och är äldre än ordformen "negrer", men den senaste SAOL tar endast upp den senare ordformen. Det är inte enbart en skånsk dialektform, för de som tror det.

Tyvärr gäller detta också »gemene man« i den mest makabra av betydelser.

Jag får be att citera dagens DN - Debatt sidan 5:
http://www.dn.se/debatt/terrordaden-...plittrat-norge


Vadan detta hokuspokus? Antingen skriver man dem som på bägge ställena, eller de som på bägge ställena - man blandar inte! Om någon har en vettig förklaring till detta blir jag tacksam. Eller ska vi bara skylla på att skribenten är norska? Om artikeln är översatt från norska eller om hon skrivit den direkt på svenska framgår inte. Kanske har man samma de/dem-dilemma på norska?

I båda fallen styrs det första dem direkt av prepositionen mellan, i andra ledet är prepositionen underförstådd och de som känns därför mer fristående och löst från syntaxen. Antar att detta är förklaringen, men jag håller ändå med om att det är inkonsekvent och borde vara lika på båda ställen.

Ibland undrar jag om en symbol för »och« skulle hjälpa mot slik osymmetri. Som & mellan dem som & dem som.

Författaren är kanske inte grundligt svenskspråkig. Hon särskriver i presentationen på MaH:

... Centrum för Globala Genus Studier (CGGS) vid Göteborgs universitet.

De flesta skriver genusstudier på svenska, även kollegerna som bedriver genusstudier.

Vad fasen är detta?! Jag citerar från (OBS!!) Göteborgs universitet: http://www.eng.gu.se/sv/projects/GrUp/objektsform.html

"Pronomenet de har objektsform även när det används självständigt med demonstrativ och determinativ funktion: Dem har jag inte sett tidigare"

Vad fan, "Dem har jag inte sett tidigare"?? Så som i "Dem filmerna har jag inte sett tidigare", eller "Dem tavlorna har jag inte sett tidigare".

Snälla säg att det är något jag missat, för det vore fan pinsamt om engelska institutionen vid Göteborgs universitet sprider denna villfarelse.

Så snäll är jag och bekräftar att du missförstått satsdelarna. Om man vill betona objektet kan man »spetsställa« detsamma. Ibland vill man också undvika att sätta »jag« först. Här är två semantiskt likvärdiga sätt att skriva. Objektsformen »dem« uttalas vanligen som {dåmm}.

– Dem har jag inte sett tidigare.
– Jag har inte sett just dessa exemplar tidigare

Bestämd artikel pluralis respektive demonstrativt pronomen före substantiv:

– De senaste böckerna av X har jag inte läst ännu.
– De filmerna har jag inte sett tidigare. (plural)
– Den tavlan har jag inte sett tidigare. (sing. utrum)
– Det kortet har jag inte sett tidigare. (sing. neutrum)

Det verkar inkonsekvent. Som exempel:

Person A: -"Hej B! Jag såg Rainman och Cocktail igår."
Person B: -"Dem {filmerna} har jag inte sett."

"Dem" syftar ju på filmerna, så varför använde inte "De" istället, bara för att man utelämnar ordet "filmerna"?

Lite mindre utsvävande beskrivning.

Antingen skriver du: "Dem [de tavlorna] har jag inte sett tidigare." (Underförstått att det är tavlorna).

eller: "De tavlorna [dem] har jag inte sett tidigare." (Direkt angivet att de handlar om tavlorna).

Vänta, jag missförstod kanske meningen. Alltså enligt:

Person A: "Hej B, har du sett Perra och Klas?"
Person B: "Nej, dem har jag inte sett."

Vilket iofs är precis det jag motsatte mig.