Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Jag är med på den där åtskillnaden, som jag skrev när vi diskuterade saken tidigare i tråden. Men som jag också skrev använder jag henne/honom även i restriktiva satser i skrift (i tal vet jag inte om jag är konsekvent). Att något annat skulle vara det traditionellt "godkända" verkar för mig obegripligt. Ett bra sätt att kolla detta kunde vara att se om det står något om det i Wellanders Riktig svenska, men jag har tyvärr inte den. Det verkar även konstigt att Språkrådet i dag entydigt skulle ge den rekommendationen. Borde de då inte ange undantag i Svenska skrivregler och Språkriktighetsboken när de ger så bestämda rekommendationer om objektsformen i stort?

I detta samhälle där alla ändå SÄGER "dom" (utom folk som är anala, mer om det sedan) tycker jag man kan hålla sig till det i skrift också. Vad som är subjekt och objekt i en mening framgår alltid av sammanhanget snarare än vilket av de/dem man väljer.

Det är så konstigt att folk försöker hindra den språkliga utvecklingen genom att anpassa sitt talspråk till hur skriftspråket ser ut snarare än tvärtom. För inte alls länge sen var det ett tecken på ointelligens och bara något som lågt stående medborgare gjorde. Folk som var utbildade uttalade ord som de skulle uttalas, inte som de skrevs.

Dessutom tycker jag inte det är så svårt att hålla koll på de och dem. Det första är subjekt, det andra är objekt. Byt ut mot "vi/oss" i meningen om det är jobbigt att hålla reda på. De/vi och dem/oss har lika många bokstäver så det är en enkel regel att hålla i huvudet.

- Har dom gjort läxorna?

- Dom gjorde dom för flera timmar sedan.

Den andra meningen kan lika gärna stå för Dem gjorde de ... som De gjorde dem ...



Det är nog färre som använder läsuttal än som faktiskt har uttalet i sin dialekt.

Och det semantiska budskapet är ju faktiskt exakt detsamma, så vad spelar det för roll? Läxorna gjordes av de som skulle göra dem (see what I did there?), och i ett samtal hade betoningen gjort det uppenbart vilket av de två som avsågs.

Ja, i ett samtal hade betoningen gjort det klart, och i en text gör de skilda formerna det klart. Det semantiska budskapet är i stort sett detsamma, det stämmer, men vad du skrev - och vad jag invände mot - var att det alltid framgår av sammanhanget vad som är subjekt och vad som är objekt.

Okej, det var en dålig formulering från min sida men du måste väl ändå hålla med om att rent semantiskt spelar det verkligen ingen roll om man betonar "de" eller "dem"?

Nej, det gör det väl inte, men en nyansskillnad är det, och genom att det finns olika former kan man ju faktiskt i det här fallet bättre fånga talspråket. Sedan tycker jag inte själv att just detta är något särskilt bra argument för att bevara de/dem, det historiska är bättre. Kanske finns det också fall där det blir en verklig semantisk skillnad, men det står still i huvudet just nu. Egon3 kan säkert hitta på något.

Men sen kan man ju tycka att det är lite konstigt att bevara en utdaterad form som bara förekommer i skriftspråk enbart för att man ska kunna räta ut dåligt formulerade meningar. Det finns ju inget som säger att man inte hade kunnat använda det betydligt mindre förvirrande "ja, det gjorde dom för länge sen" alternativt "ja, dom gjorde det för länge sen" som inte går att missförstå.

Inte för att jag tycker att meningen Dom gjorde dom för flera timmar sedan är dåligt formulerad oavsett vad som är subjekt och vad som är objekt, men jag skrev ju just att meningar av det slaget inte var det bästa argumentet för att behålla de och dem. Det bästa argumentet är det historiska, att det blir svårare för dem som inte alls är bekanta med formerna att förstå text från tiden före deras egen om vi går över till dom. Och som jag nämnde finns det människor som säger de (eller di) och dem, inte i ett missriktat försök att "tala fint", utan därför att det är dialekt eller folkmål. Saken har diskuterats tidigare i tråden.

Hmm, det har du rätt i...

Men jag tror fortfarande (kan inte komma på ett enda exempel iaf) att det jag skrev stämmer då objektet kommer direkt efter verbet. Jaja, språk är ibland svåra att applicera en logisk regel på...

Av just denna anledning skriver jag "Denna hemsida är tänkt för dem som...". Jag vill ha konsekvens i språket! Objektsform i ett fall -> objektsform i det andra osv.

Sedan är det lätt att bli lurad av att det står ett för eller någon annan preposition framför "dem som"; det kan vara fråga om subjektsform i vissa fall, beroende på meningens struktur.

"för de som" ger ungefär dubbelt så många träffar på Google som "för dem som". Dock ska sägas att den sistnämnda varianten förefaller vanligare i mer seriösa tidningar som SvD och DN:
http://www.google.se/search?sourceid...%b6r+de+som%22
http://www.google.se/search?hl=sv&rl...=&oq=&gs_rfai=

Det är nog väldigt olika från person till person. Själv är jag väldigt tydlig med g:et om jag skulle svara "det var jag" på en fråga eller om ordet "jag" inleder mitt svar. Kommer ordet mitt i en mening slarvar jag nog en del med betoningen.