Italien varnar: 600000 afrikaner står redo att välla in i Europa!

US State Department har sammanställt data från Eurostat, IOM, UNHCR samt information från olika medier om flyktingsituationen i Medelhavsområdet. Flyktingsituationen utvecklas över tid till en situation avsevärt mycket allvarligare än den syriska med riskfyllda rutter från Sahel, Subsahara, till Europa.

Flyktingströmmarna visar däremot upp samma demografiska sammansättning. Det är i huvudsak unga ensamma män som lämnar sina länder samt kvinnor och barn bakom sig.

Kommande år kan bli mycket dramatiskt för länderna i södra Medelhavet, kanske främst för Libyen men även Italien som är det primära ankomstlandet. Även om prognosen idag talar om fallande siffror. Libyen har fortfarande två regeringar, två arméer och runt 1 200 självständiga milisgrupper och är att betrakta som en ”failed state”.

Hur konstigt det än kan låta fick Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister när Libyens sista president Mohammar Khadaffi störtades, rätt.Berlusconis upplevda stöd till Khadaffi fördömdes av bland annat Angela Merkel ivrigt sekonderad av Fredrik Reinfeldt och andra EU-ledare. Khadaffi var, enligt Berusconi, ett väsentligt bättre alternativ än vad som riskerade växa fram. Berlusconi fick rätt. Oavsett vad vi kan tycka så finns det ibland ett värde även i en ond despot.
---
Faller Nigeria ihop och Libyen fortsatt präglas av laglöshet kommer 2015 års bilder av flyktingar och känslosås att snarast ses som en uppvärmning. Men denna gång är migranterna ännu lägre utbildade och med ännu större kulturella skillnader i relation till Europa.

Frustrerade och unga ensamma lågutbildade män. I hundratusental. Med allt vad det kommer innebära.

Smith, citing numerous sources, says at least 150 million Africans will come to Europe over the next quarter century. He points out that their high birth rate and their communitarianism will change the face of Europe for ever.

The number one cause of this illegal migration, Smith writes, is demographic pressure: “40% of Africa’s population is under 15… while south of the Sahara 80% are under 30.” Smith stresses that, even if there were no corruption and the system functioned properly, there is no way economic growth can keep up with the population.

“In all of sub-saharan Africa, you would have to create around 22 million jobs every year.” Moreover, the world’s food needs will increase by 70% in the next quarter century. Smith cites Keith Richburg’s 1997 book Out of America, A Black Man Confronts Africa, in which the Washington Post reporter asks how long it would take today to fill a slave ship docked in a West African port with volunteers.

Smith’s book gives the impression there will be no way to stop the migration. Quoting Thomas Robert Malthus, Smith writes that when society has no need of their work and they have no right to demand food then the unwanted and un-needed will leave, even before being told to do so.

Italiens resoluta stopp för migrantbåtarna har lett till en flaskhals i Libyen där 700 000 människor påstås vänta på sin tur att ta sig till Europa och i Nordafrika som helhet ska åtskilliga miljoner ha samma avsikt.

Smiths prognoser for den afrikanske indvandring til Europa har afstedkommet en vis interesse i Tyskland, og for nylig blev han interviewet af Andrea Seibel for Die Welt, som konstaterer at de er alarmerende. Men Smith relativiserer i løbet af interviewets gang.

Die Welt: De forventer en stigende massemigration fra Afrika til Europa. Deres dramatiske tal betvivles af mange eksperter, som påstår at De skaber panik. Hvad siger De til det?

Stephen Smith: Afrika tæller nu 1,3 milliarder indbyggere, hvoraf 42 % – næsten halvdelen – er yngre end 15 år. Jeg regner ikke længere end til 2050, eftersom næste generations forældre allerede bor i Afrika. Der er ikke noget spekulativt i at sige, at om 30 år vil rundt 500 millioner for det meste ældre europæere have omkring to og en halv milliard for det meste unge afrikanere som naboer. I stedet for at basere mig på et fastlagt antal kommende migranter – som på grund af flere faktorer i billedet ville være usikkert – lægger jeg historiske kendsgerninger, meningsmålinger og migrationstendenser til grund.

For Smith er disse observationer nok til at forudse en migrationsbølge, som vil blive meget større end det Europa oplevede i 2015.

Smith lægger en næsten utrolig optimisme for dagen på vegne af Europa i år 2050, til trods for sine egne alarmerende prognoser. For at få det til at gå op, ser han for sig at Europa afrikaniseres, men alligevel forbliver Europa:

Om 30 år vil Europa være mere afrikansk end i dag, men jeg ved ikke i hvor høj grad. Det foruroliger mig ikke, at der kommer afrikanere til Europa, så længe de vil leve europæisk – hvilket selvfølgelig vil få en anden betydning, når en større del af Europas befolkning har afrikansk baggrund.

Amerika blev jo ikke et andet Europa, men noget helt sit eget. Og Europa har «afrikaniseret» sig i to generationer, hidtil uden dramatik. De vigtigste europæiske kolonimagter – Storbritannien og Frankrig – havde i 1950 bare omkring 20.000 ikke-hvide immigranter. Siden dengang har alt forandret sig så meget at vore børn knapt kan forestille sig at deres forældres kontinent var så ensfarvet.

Men Storbritannien er fortsat Storbritannien, og Frankrig fortsat Frankrig. Og Europa vil forblive Europa, og Afrika fortsat Afrika, når de to kontinenter i fællesskab klarer at mestre migrationsbølgen. Vi snakker om to-tre generationer, ikke en evighed. Til den tid vil Afrika have afsluttet sin demografiske overgang, og aftage og ældes som resten af verden.

Men hvad hjælper det egentligt, at den demografiske overgang kommer, så længe den afrikanske befolkning forventes at blive tredoblet inden den tid?