En gång för alla: vilka av ungdomarna har det sämst?

Svårt att säga vilka ungdomar som har det sämst bara beroende på vilka som har begått mest självmord. Men om man pratar om försök kan det vara av många olika skäl. Om man faktiskt försökt ta livet av sig så är det knappast för att man vill ha uppmärksamhet eller bli räddad, för alla de som är självmordsbenägna vill slippa ifrån livet. Att bli räddad så att man kan leva i exakt samma värld är knappast attraktivt. Jag vet det här för att en vän till en vän till mig tog självmord, och en annan av mina närmare vänner försökte. Båda använde piller, och av min närmare vän fick jag reda på att det var för att hon visste att hon inte skulle våga eller helt enkelt kunna hoppa av en byggnad, hänga sig själv eller speciellt skjuta sig själv i skallen (också för att hon var 16 och inte kunde få tag på vapen).

Varför killar lyckas bättre kan vara för att de helt enkelt har bättre och mer direkta sätt att ta livet av sig eller helt enkelt för att de kanske valde bättre tillfällen. Men samtidigt så betyder det inte att tjejer bara vill ha uppmärksamhet eller bli räddad (fast alla som vill ta självmord innerst inne vill bli räddade från smärtan).

Jag vet att det här är ett väldigt dåligt inlägg och det är för att jag är väldigt trött just nu. Men ärligt talat beror allt på omständigheter. Jag gissar på att ett skäl också till att fler killar tar livet av sig är beroende på t ex normer som gör så att varenda kille som visar några såpass starka känslor som depression eller att till och med vara nära till självmord direkt får extremt sämre respons än tjejer, och också kan tänka sig att samma sak skulle kunna hända på mottagningar.

Jag kom just på att att båda hypoteserna kan förklara det här mönstret. Om omvärlden generellt är på sin vakt mot att du far illa är det större sannolikhet både för att du får (tvingas in i) hjälp samt att ditt självmordsförsök misslyckas.

Jag tycker det är många som verkar ha den önskan ja och trådtiteln är vald så delvis för att visa hur jag tycker om debatten. Jag är för övrigt på den andra sidan i frågan, eller var iallafall, efter att ha undersökt det mer håller jag mig i mitten då jag inte tycker det finns fog för något annat.

Tror ingen man mår bra av att behöva ta fram snyft-kortet. Därför vore det bra med en realistisk bild av hur det verkligen är. Mår en man verkligen illa (jag menar självmords-illa), skall omgivningen uppmärksamma det utan att han skall behöva snyfta. Anledningen är att han kanske inte alls snyftar. Han gör det helt enkelt (läs självmord).

Begriper du?

Jag vill slå ett slag för att unga män dessutom har en objektivt sämre livssituation. Där arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet, misslyckade studier, brottslighet (både egen och applicerad), ensamhet och dylika faktorer sker i större utsträckning.

DVS, anledningen bakom manliga självmord behöver inte nödvändigtvis betyda att män är mer benägna att ta självmord, utan att fler män befinner sig i en situation som är benägen att "Producera" självmordsbenägenhet.

Varför skriva "unga män" när det specifikt verkar handla om en särskild grupp "unga män"; dvs, underklassmän, dvs (igen!), unga män med bakgrund av låg socialt, kulturellt, ekonomiskt och symboliskt kapital?

Då får du börja tillämpa ett intersektionellt perspektiv och inte anta att "unga män" är så homogen att killar från Danderyd riskerar "objektivt sämre livssituation" lika mycket som en från Tensta. Har du glömt bort klassperspektivet?

Jag tror (baserat endast på personliga erfarenheter) att tjejers och killars dåliga mående bemöts väldigt olika inom vården vilket gör det hela svårt att bedöma vem det är mest synd om. Svaga män som uttrycker dödslängtan är helt enkelt lite pinsamma. Jag har när jag själv sökt hjälp oftast fått lite nya piller en klapp på axeln och uppmaning att bita ihop och ta det som en man. (av läkare!) Bara bita ihop och åka hem och montera ned snaran från taket och ställa undan stolen....
.Tror tjejers smärta är nåt man är vanare att tala om. Tjejer har också vokabulären att uttrycka smärta på ett bättre sätt. Har själv svårt att stjälpa över mitt illamående på andra eftersom det liksom inte ingår i min mansroll. Rak och odramatisk manlig kommunikation signalerar inte psykisk ohälsa på samma sätt som hysterisk kvinnlig gråt och skrik även om smärtan kan vara den samma.

Varför egentligen jämföra? Attityden till manlig och kvinnlig smärta är ändå olika. Jag tycker själv betydligt mera synd om en tjej som skär sig lite ytligt än en kille som hänger i ett rep.
Kulturell programering som är sjuk. Jag vet.

Jag utvecklade mina hypoteser om "mäns utbytbarhet" till ett inlägg på Genusdebatten. Är ni fortfarande intresserade av den här frågan kunde ni ju läsa det: http://genusdebatten.se/gastinlagg-man-ar-utbytbara-2/

Du menar att pojkar som mår dåligt ofta kan bli rätt stökiga och att de blir bemötta med att de bara behöver "skärpa till sig"?

Vi har alla hört uttrycket "man up!" användas mot "gnälliga" män, men aldrig motsvarande om "gnälliga" kvinnor.

Att allmänheten i stort har den inställningen talar ju sitt eget tydliga språk.

Med det sagt så menar jag inte nödvändigtvis att det är en felaktig inställning, att man ska reda sig själv (manna upp), men att det är anmärkningsvärt att den inställningen endast gäller män.
Ligger i linje med (många) kvinnors behov av att få tycka synd om sig själva och känna sig utsatta i hopp om att mr.right ska rädda dem från sina påhittade orättvisor.

Män som gnäller och mår dåligt förlorar sexuell attraktionskraft på det, kvinnor gör det inte. Så olika är våra levnadsvillkor. Jämlikhet är en bluff.

Självklart.

Också därför feminister gärna stämplar män som gnälliga när män talar ut om sina bekymmer.