Citat:
Folk i den här tråden har rätt i en sak: självbeundran och egenkärlek stör sig folk på och det är också det som dessa personer ni beskriver i tråden har. Men ni har fel i en sak och det är att alla dessa personer skulle bry sig om vad andra tycker om dem. Visst om man instagrammar upp bilder på sin röv mellan seten och sånt så har ni säkert rätt, men för min egen del så är det en nästan berusande känsla att bara titta på sin kropp när man är deffad och har bra tryck.
Ni ser målet och förstår inte eftersom ni inte tänker på resan. Åratal av ren träning, dag út och dag in har man gått till gymmet i regn, snö och solsken, när man varit ledsen, glad, skrattat, gråtit. När den där släktingen dog, när man jobbade natt, när man var så jävla bakis den där gången och när man stått med ångest och lyft för att glömma. Följt av stenhård diet och självdisciplin. Medan andra tog en till godisbit på fredagskvällen stod jag på gymmet och körde ett set till. En kilometer till. Och blev starkare, snabbare, hårdare. Sen står man där och det ser perfekt ut, som en staty av en gud.
Poängen är att det är självupptaget och narcissistiskt, dessa drag har människan och sålänge det bara utgör en liten del av ens person tycker jag inte att man borde behöva skämmas för det. Det utesluter inte självdistans, precis som att man är arg inte utesluter att man kan vara glad. Jag ser också folk i sociala media som verkar bry sig mer om antalet likes och mindre om vad som gör träning underbart och nödvändigt för många, men skit i det. Gillar man inte att se det är det bara att sluta följa. Tänk också på att många seriösa idrottsutövare kan använda sociala media för att försöka livnära sig, det är svårt annars.
Jag förstår att folk blir ledsna när de ser resultatet av åratal av träning och diet på gymmet och sedan vänder sig om och ser någon de inte är nöjda med i spegeln, men jag lovar, jag bryr mig bara om mig själv och det borde ni också försöka göra.
Ni ser målet och förstår inte eftersom ni inte tänker på resan. Åratal av ren träning, dag út och dag in har man gått till gymmet i regn, snö och solsken, när man varit ledsen, glad, skrattat, gråtit. När den där släktingen dog, när man jobbade natt, när man var så jävla bakis den där gången och när man stått med ångest och lyft för att glömma. Följt av stenhård diet och självdisciplin. Medan andra tog en till godisbit på fredagskvällen stod jag på gymmet och körde ett set till. En kilometer till. Och blev starkare, snabbare, hårdare. Sen står man där och det ser perfekt ut, som en staty av en gud.
Poängen är att det är självupptaget och narcissistiskt, dessa drag har människan och sålänge det bara utgör en liten del av ens person tycker jag inte att man borde behöva skämmas för det. Det utesluter inte självdistans, precis som att man är arg inte utesluter att man kan vara glad. Jag ser också folk i sociala media som verkar bry sig mer om antalet likes och mindre om vad som gör träning underbart och nödvändigt för många, men skit i det. Gillar man inte att se det är det bara att sluta följa. Tänk också på att många seriösa idrottsutövare kan använda sociala media för att försöka livnära sig, det är svårt annars.
Jag förstår att folk blir ledsna när de ser resultatet av åratal av träning och diet på gymmet och sedan vänder sig om och ser någon de inte är nöjda med i spegeln, men jag lovar, jag bryr mig bara om mig själv och det borde ni också försöka göra.
Väldigt bra skrivet måste jag säga.