Citat:
Ursprungligen postat av
Facemash
Har nästan läst färdigt (Gestapo) har cirka 15 sidor kvar som jag inte får tummen ur att läsa. Stör mig på att jag inte riktigt fattar sammanhangen i boken, verkar som att den hoppar väldit mycket mellan olika scenarion och där emellan så tappar jag bort mig. Ena stunden skriver han om ett anfall för att plötsligt skriva om en disciplinärt fängelse.
Vad tycker ni, har jag missuppfattat något som gör att jag inte hänger med. Jag är ju då mäkta intresserad av andra världskriget och vill verkligen gilla hans romaner?
Jag medger att jag inte läst Hassels "Gestapo". Men han skrev mycket annat som är HELT överlägset det andra författare skrivit om tyska armén i andra världskriget. Hassel slår dem alla: Whiting, Plievier, Heinrich. Generellt, som nämnt i tråden, är Väinö Linna en bra författare men Hassel var också värd sitt salt.
Hassels läsvärda romaner är i min mening "Kommando Reichsführer Himmler", "Likvidera Paris", "Monte Cassino", "SS-generalen" och "Döden på larvfötter".
Vad gäller den sistnämna kom 1958. Det var hans andra roman i ordningen. Man kan sammanfatta den så här:
Tyskland 1943. Sven och hans kamrater är armésoldater. Som garnisonstrupp råkar de ut för ett allierat bombardemang som de sedan måste städa upp efter. Man måste samla ihop och begrava alla de civila liken. Sedan blir de sända till pansartruppskolan i Sennelager. Därifrån går färden omsider vidare till östfronten, där de strider mot den ryska övermakten. Vintern 1944 hamnar man i kitteln i Tjerkassy som man bryter sig ur efter viss möda.
Detta är handlingen i "Döden på larvfötter" ("Döden paa larvefödder"). Det är som sagt Hassels andra roman. Den första var "De fördömdas legion" (1953) och den var bra den med. Faktabakgrunden och den biografiska trovärdigheten kan nog diskuteras. Dock KÄNNS det hela trovärdigt; det är ju det som räknas. Det är romaner, inte memoarer. Jag anser dock att Hassel i de nyssnämnda och i vissa andra tidiga böcker ("Jag såg dem dö", "Monte Cassino", "Likvidera Paris") kunde dra skrönor, kunde berätta, kunde förmedla autentisk känsla.
Hassel är en udda typ. Han bara skriver, låter det flöda. Det är ibland, som i de senare böckerna, onödigt sadistiskt. Men man får inte slänga boken för det. Han har ofta en anekdot, en upplysning och en bild att komma med. Han är, på gott och ont,
obildad: han bryter mot en mängd romanregler eftersom han inte vet att de finns... Han kan skifta från första till tredje person i samma kapitel. Det gör aldrig Linna, Heinrici, Pliever. De är mer väluppfostrade, är formellt mer LÄSBARA. Hassel är dock mer LÄSVÄRD; han kan kasta in jokrar i leken.
- - -
Min stora favorit bland krigsböcker är Linnas "Okänd soldat". Min andra stora favorit är nog Hassel. Linna skriver "bättre" men jag vill för den skull inte undvara Hassels brokiga värld. Det kan här vara intressant att se till andra hallstämplade östfrontsförfattare som Theodor Plievier och Willi Henrich. Dessa är välordnade och transparenta som Linna men de är en smula tråkiga. Linna är i en klass för sig, hans bok är tät, men Pliever och Heinrici dras med romanskrivarlater, de har tendenser till rutin och jargong. De saknar temperament. Men detta har Hassel i rikt mått. Därför återvänder man till honom. Han må vara en rännstensunge men han är bra. Så enkelt är det. Han har personlighet.
