Raskortet dokumentär på SVT om att vara svart i Sverige

Nu var frågan inte riktad till mig, men jag skulle inte tycka det var alls konstigt i t.ex. Kongo. Skulle du tycka det?

Tycker det med barns självbild kring film osv är intressant.
Kommer ihåg att jag som barn relaterade till karaktärer som vart lika mig, alternativt karaktärer med egenskaper som jag ville ha.
Kan förstå att svarta barn får förstörd självbild i ett västerländskt land då svarta sällan representerades alls, alternativt väldigt stereotypiskt.
Vad jag vill komma ihåg så letade man ändå efter en karaktär man såg sig själv i, och det vart viktigt att den liknande en någorlunda. Kommer ihåg att man oftast inte hade så mycket övers för tex feta karaktärer då de inte representerade mig.

Det här kan tyckas väldigt flummigt skrivet, men försökte få ur mig en känsla om hur det är att vara barn.

Som vuxen är det ju dock väldig skillnad på hur man ser på film och tar emot information.

I ett land med en övervägande vit befolkning är det allt annat än konstigt om de flesta på teve och i tidningar är vita, precis som det inte alls är konstigt med det omvända i ett land där de flesta är svarta.

Måste kunna blanda?

Men då ÄR alltså hudfärg viktigt för dig då? Du stör dig på om alla är vita? Du lägger alltså en stor vikt vid människors hudfärg?

Där fångade du något som även jag fann intressant.

Hur frekvent förekommande är det inte med tokenism inom t.ex. film men även politik. I många filmer spelar svarta skådespelare biroller som domare och polischef medan inom politiken så visas de gärna upp för att partierna skall erhålla legitimitet. Dessa aktörer hamnar dock långt ned på nomineringslistorna och deras reella inflytande är försumbart.

I Hollywood-filmer är svarta ofta domare, poliser och överlag framställs de sällan som skurkar, och absolut inte som våldtäktsmän eller gruppvåldtäktsmän - sådana roller är förbehållet vita, helst rednecks.

Eller så ska de svarta vara roliga och fräcka. Eller offer för vita orättvisor.

Psykopater och seriemördare är alltid vita.

Det har gått så långt att all spänning i filmer är borta så fort svarta dyker upp på roll-listan. I skitfilmen The Purge VET man att den svarte mannen de släpper in i huset inte är bad guy... även om det är meningen att man inte ska veta. Och mycket riktigt är han inte det heller, utan räddar den vita familjen från de onda vita medelklass-ungdomarna som en gång om året mördar alla uteliggare besinningslöst.

För att ta ett exempel.

Hollywood gör ALLT för att framställa svarta som goda, roliga eller offer. Så jag vet inte vad du talar om när du talar om förstörda självbilder.

EDIT: samma sak i Sverige. När filmen Play släpptes blev det ramaskri för att den visade svarta som förövare istället för offer. I alla våra eviga kriminalare är det ALDRIG blattar som står för brottsligheten - förutom en och annan politiskt betingad serb.

Jag tror på allvar att det är ganska lätt att vara svart i Sverige. Man får bidrag, man kan hävda att man blir diskriminerad och få skadestånd. Man kan våldta och ändå inte bli utvisad.
Man har större balle än genomsnittet av män.

Grunden för allt förakt och ogillande av svarta baserar sig på fakta och historisk erfarenhet.

Ett samhälles blomsting och framgång eller brist på den samma kan mätas exakt efter hur många svarta som utgör samhällets befolkningsunderlag. Det absolut bästa svarta kan göra, som grupp betraktad, för att höja sitt anseende i vita människors ögon (varför det nu är så jävla viktigt för dem) är att börja leverera lite civilisation now and then. Ett enda exempel på en blomstrande afrikansk industristat hade räckt långt för att de grövsta fördomarna mot svarta skulle vittra bort.

Även om jag kan känna empati för de svarta för att de i vita samhällen betraktas som fula, kaotiska och korkade, är jag inte beredd att ta konsekvenserna av denna empati -- det vill säga släppa min inrotade skepsis mot rasblandning, afrikans invandring, eller att afrikaner ö.h.t. ska vistas i Europa. All fakta tyder på att afrikaner, på gruppnivå (naturligtvis finns det individuella undantag), är av en annan typ än oss vita och att de inte förmår att upprätthålla en civilisation -- därför bör de inte få vistas på den plats på jorden där vi har hemortsrätt, då det i det långa loppet hotar västerlandets fortbestånd. Den här insikten och ansvarstagandet är långt viktigare än flyktiga känslor av empati, attraktion eller annat, som kan få en vit människa att inta en proafrikans linje i vardagen.

Den öppna rasismen är inte svår att förhålla sig till. Att skicka hatbrev till en elvaåring pga dennes hudfärg är naturligtvis inget en anständig människa ägnar sig åt.

Det jag har problem med är att händelser som denna (i filmen) i mer eller mindre öppna ordalag beskrivs som ett uttryck för ett samhälle som genomsyras av rasism, koloniala föreställningar och diskriminering. Att vita som kollektiv har ett ansvar för de övergrepp som begås av enskilda.

Därtill verkar det bli fel hur man än gör. Att ge uttryck för rasism i mötet på en buss är fel (vilket man kan förstå) men att säga något vänligt kan även det bli fel då det framställs som exotifiering eller kolonial blick.

Att svarta (som utgör 1,5 procent av Sveriges befolkning) inte syns i tillräckligt många (vad nu det är) sammanhang är att osynliggöra. MEN när svarta syns (ex lilla hjärtat) då är det ett uttryck för ett förtryckande, kolonialt arv och ord som "black face" kastas i ansiktet på den som invänder, ELLER så är hudfärgen fel (Disneys prinsessa var inte mörk nog) eller så är det fel ändå (hon var en groda i filmen).

När barn utsätter andra barn för rasism är detta inte okej, men ÄR det givet i särklass jämfört med all annan mobbning. Barn blir mobbade för att de är för tjocka, för fula, för blyga, har fel kläder, fel glasögon, fel skor... eller helt enkelt bara fel.

Försöker vi förstå blir det också fel. Det heter att vi inte KAN förstå för att vår syn grumlas (och jag citerar fritt ur filmen) då vi ser på världen genom en lins av makt och priviliegier (Sabuni går ett steg längre och kopplar detta direkt till rasistiskt våld). MEN de bland twittervänstern som blottar sin hals och erkänner sin del i förtrycket avfärdas i hånfulla ordalag i termer av "trött på dessa "vita" som biktar sin skuld utan att agera därefter" (agera tolkar jag som att "hålla käft").

Vi anklagas för att skapa "vita rum" när allt vi gjort är att skapa ett samhälle långt uppe i norr där ingen annan under stora delar av världshistorien velat bo.

Jag vet inte i vilken mån den retorik som hela tiden ligger under ytan i den här filmen är representativ för gruppen i stort (Europe var inne på det i ett tidigare inlägg). Men får den fäste i samhällsdebatten tror jag det kommer att göra stor skada. Den skapar ett samhälle där varje negativ upplevelse SKA tolkas som ett uttryck för förtryck och etniska svenskar blir i detta en motpart.

I all essens uppstår då ett ytterst patologiskt förhållande där en part är uttalat passivt-aggressiv och den andra lever i ständig ängslan för att göra fel, för att kränka. Den ena parten lär inte tröttna, men den andra kan mycket väl komma att göra det.

Så hudfärg spelar roll? Jag tror käre Cimmerian helt enkelt åberopade någon form av konsekvent hållning.

Problematiken med att erkänna hudfärg/etnicitet/urpsrungets betydelse är att det är en halkig kulle. Om det nu är så pass relevant att det ska inkvoteras i TV-program och böcker så vad säger att vita, européer och svenskar inte helt plötsligt ska börja slå vakt om sin egen grupp?

I stora delar väldigt klokt skrivet

En av de konstigaste sakerna tyckte jag var tjejen som registrerat sig på olika kontaktsajter men upplevde att hon blivit ratad för att hon var svart. Dels förstår jag inte hur hon kan veta att det är för att hon är svart och dels begriper jag inte vad hon tycker vi skall göra åt denna rasism. Borde några svenska killar barmhärtighetsligga med henne? En del föredrar mulliga, andra blonda, några vill ha akademiker eller miljöpartister. Tråkigt såklart för den som "passar" för ett mindre antal, men kan vi verkligen kräva att killar på träffsidor ska ta ansvar för att bekämpa dessa orättvisor genom att uppvakta personer de egentligen inte är intresserade av? Jag förstår att det måste vara jobbigt att uppleva det hon gör, men kan ändå inte förstå vad hon menar att vi skulle göra åt det.

Han den ena snubben som pratar om att han blev stoppad av tullen. Han måste verkligen leva ett jobbigt liv om han tror att de gjorde det för att han var svart. Jag har upplevt samma sak och inte fasen är jag svart. Han är säkert en av de där typerna som på ett närmast vanföreställt sätt kopplar allt till sin hudfärg. Åtminstone allt negativt.

Hon visste att det var så då hon gått in på ett antal profiler och noterat att de inte kryssat i "afrikansk urprung" i sina sökprofiler. I hög grad föredrog männen kvinnor ur samma etniska/etniskt närliggande grupp.

Inget konstigt med det, kan man tycka. Inte heller kan jag se det som ett uttryck för rasism. Jag föreställer mig - som du själv beskriver - att den som söker en partner försöker hitta någon som den har så mycket som möjligt gemensamt med och därutöver ser en potential att bli attraherad av. I det kanske man värderar en liknande härkomst - men det behöver inte betyda att man föraktar andras.

Det är lite det jag är inne på i resonemanget om mobbning. Är det per definition värre att dessa män väljer bort afrikanskt ursprung än om de väljer bort en mullig miljöpartist. Om så, varför? Drar man hennes resonemang till sin extrem så vore den enda acceptabla profilen den som inte har några preferenser överhuvudtaget - vare sig vad gäller ålder, utbildning, intressen eller utseende.

Men så fungerar det inte. Vi blir alla valda och bortvalda i alla möjliga och omöjliga situationer av en rad olika skäl och icke-skäl.

Allt kan med "rätt" inställning tolkas som en kränkning.