Mitt liv håller på att krossas i småbitar, har nu förgäves kämpat mot en depression sen före jul utan att lyckas tämja den. Har joggat, kört Yoga, styrketränat, samt de 10mg cipralex som jag tog sen innan (led av panikångest runt 20års åldern). Jag har även varit på TUB för nedtrappning av Benzo som jag fick av min läkare men som sen visade sig vara "inte så bra". Det tog mig ca ett år att bli helt av med den fruktansvärda skiten.
Sa upp mig från jobbet efter ett möte där jag kände mig kränkt av min chef. Jag ställde mig upp stack därifrån och kom inte tillbaka. Den veckan blev depressionen och ångesten ÄNNU starkare. Men jag kämpade på och sökte jobb och läkare. Mottagningen i City tog inte emot remissen från min gamla kommun och läkaren från min gamla kommun hade inte tid för mig längre så där stod jag utan läkare...bara för att jag hade flyttat. Jag ombads söka hjälp hos min husläkare. Jag sticker till akuten och de säger att de inte kan göra någon uppföljning och att de inte kan skriva remisser(?)
Jag sökte jobb desperat och lyckades hitta ett bara efter två veckor. Stolt och glad börjar jag och bara efter första dagen bryter jag ihop hemma...två panikattacker, extrem ångest, kunde inte sova etc.
Jag tar en akut tid hos en husläkare som inte förstår varför man inte kan jobba när man är deprimerad med ångestattacker, men han erbjuder hör och häpna... BENZO!
Jisses vilken rackare. Jag ber honom om en sjukskrivning som han motvilligt ger (3v), han ger mig Atarax (världens sämsta skit) och önskar mig lycka till. Han skriver dock ännu en remiss till City-psykiatrin. (...samt att vi ses om tre veckor)
Pallar inte med ångesten, självmordsidéer börjar för första ggn dyka upp: Jag har inget jobb och är oförmögen att jobba, ingen läkare vill ta emot mig och alla har olika idéer om vad som är en adekvat behandling. Det enda jag har är tre veckors sjukskrivning, 10mg cipralex och jag gråter. Det var länge sen jag grät.
Mobila akutenheten tar slutligen emot mig då en läkare där tycker att mitt fall inte låter bra. Han kan inte tro det jag berättar. Han skickar ännu en remiss och är den förste som verkar förstå vad detta handlar om.
Jag är djupt besviken på svenska vården och kan förstå att så många tar livet av sig, hade jag mått ännu sämre så vet jag inte vad jag tagit mig till. Tänker också på alla ensamma människor. Fruktansvärt.
Man tar inte ångestrelaterade besvär på allvar tycker jag. Har inte du schizofreni eller är bipolär så är "allt ok" tycker de.
Bland annat så tycker den sista läkaren att jag ska höja Cipralex till 15mg men något i mig vill inte, vad ska jag göra? Jag måste återfå arbetsförmågan!
Sa upp mig från jobbet efter ett möte där jag kände mig kränkt av min chef. Jag ställde mig upp stack därifrån och kom inte tillbaka. Den veckan blev depressionen och ångesten ÄNNU starkare. Men jag kämpade på och sökte jobb och läkare. Mottagningen i City tog inte emot remissen från min gamla kommun och läkaren från min gamla kommun hade inte tid för mig längre så där stod jag utan läkare...bara för att jag hade flyttat. Jag ombads söka hjälp hos min husläkare. Jag sticker till akuten och de säger att de inte kan göra någon uppföljning och att de inte kan skriva remisser(?)
Jag sökte jobb desperat och lyckades hitta ett bara efter två veckor. Stolt och glad börjar jag och bara efter första dagen bryter jag ihop hemma...två panikattacker, extrem ångest, kunde inte sova etc.
Jag tar en akut tid hos en husläkare som inte förstår varför man inte kan jobba när man är deprimerad med ångestattacker, men han erbjuder hör och häpna... BENZO!
Jisses vilken rackare. Jag ber honom om en sjukskrivning som han motvilligt ger (3v), han ger mig Atarax (världens sämsta skit) och önskar mig lycka till. Han skriver dock ännu en remiss till City-psykiatrin. (...samt att vi ses om tre veckor)
Pallar inte med ångesten, självmordsidéer börjar för första ggn dyka upp: Jag har inget jobb och är oförmögen att jobba, ingen läkare vill ta emot mig och alla har olika idéer om vad som är en adekvat behandling. Det enda jag har är tre veckors sjukskrivning, 10mg cipralex och jag gråter. Det var länge sen jag grät.
Mobila akutenheten tar slutligen emot mig då en läkare där tycker att mitt fall inte låter bra. Han kan inte tro det jag berättar. Han skickar ännu en remiss och är den förste som verkar förstå vad detta handlar om.
Jag är djupt besviken på svenska vården och kan förstå att så många tar livet av sig, hade jag mått ännu sämre så vet jag inte vad jag tagit mig till. Tänker också på alla ensamma människor. Fruktansvärt.
Man tar inte ångestrelaterade besvär på allvar tycker jag. Har inte du schizofreni eller är bipolär så är "allt ok" tycker de.
Bland annat så tycker den sista läkaren att jag ska höja Cipralex till 15mg men något i mig vill inte, vad ska jag göra? Jag måste återfå arbetsförmågan!
__________________
Senast redigerad av Machinerator 2014-03-21 kl. 19:21.
Senast redigerad av Machinerator 2014-03-21 kl. 19:21.
. Samt att du bara har några veckor på dig att bli frisk och återfå din arbetsförmåga. Jag föreslår att du först gör ett EKG på din vårdcentral, om EKG är okey så drar du upp Cipralexet till 20mg vilket är maxdos. Cipralex kan ge QT förlängning på vissa som har kasst hjärta, därför bör man testa hjärtat först. Sedan lägger du till 300mg Lyrica. Då kommer din ångest vara som bortblåst 
