Varför försöker "troende" så sällan bevisa sina teorier?

Det må säkert vara Shivas, men inte Guds.

Det förstår jag.
Du måste våga ta Jesus och det han påstår sig vara på allvar så kommer du få se.
Prepare to be surprised

Det må säker vara guds, men inte Shivas.

Du måste våga ta Shivas (eller Det flygande spaggettimonstret) och det han påstår sig vara på allvar så kommer du att få se.

Det är ju här ateister fallerar direkt. Det handlar ju om att tro. Om jag nu tror att det finns ett liv efter döden, hur skall jag rent praktiskt kunna bevisa detta?

Nä, det är religösa, framför allt kristna som jag gör det.

Den där bibeln gör något med folks huvuden

Jag tror själv på Gud men är inte religös, snarare spirituell -- och jag försöker aldrig påtvinga min tro på andra. Förr eller senare, i många fall, så hittar dom dit själva.

Då är det ju konstigt att kristen tro inte manifesterat sig hos folk innan någon annan har berättat om den för dem. Jesus var den första, och som bekant så började hans rörelse med att han trodde sig själv vara spirituellt förmer än andra, men om det kan man tro vad man vill.

Alla som har varit kristna efter Jesus har först lärt sig om kristendomen av någon annan. Det finns noll dokumenterade fall där en person som aldrig hört talas om Jesus eller kyrkan har kallat sig själv kristen.

Det som är så intressant med dessa forumsgökar är att de ofta svarar med motfrågan "varför är du ens här i forumet om du inte tror på det och det". De blottar alltså sin tro på ett diskussionsforum, och blir kränkta när folk följaktligen diskuterar deras tro.

Ni vet väl att det här forumet inte är till för att bekräfta er självbild, va?

Jag tycker att det är synd. Vi skulle kunna ha så fantastiskt intressanta diskussioner om paranormala fenomen om inte varenda tråd skräpades ner av narcissister som ska babbla på om hur de har någon speciell förmåga.

Observera att ordet "troende" är skrivet inom citationstecken i rubriken, och hänvisar till folk som tror på paranormala fenomen. Tråden handlar alltså inte om religiösa människor, eftersom religion handlar mer om gemenskap, samhälle och ekonomi än om enskilda fenomen. På det här forumet diskuteras medier och spöken och ektoplasma och annat paranormalt.

Einstein och Bohr grälade om kvantmekanikens existensberättigande. Den ena krävde bevis för att han hade rätt, den andre bevis för att han hade fel.
Den troende (på spöken eller Gud) grälar på samma sätt med den icketroende.

Men, just i exemplet en rosa enhörning under sängen så är det annorlunda. Den tron har nämligen ingen kontinuitet eller spridning bland många över tid. Och kan därmed inte uppfattas som någon hypotes värd att pröva.

Om du talar om paranormala saker nu.
För att bevisa något, måste man kunna isolera en händelse och utföra adekvata experiment.

Paranormala fenomen sker för sällan och bara slumpvis.
De kan inte tvingas fram och har en tendens att upphöra existera då de skall mätas (inte alltid, men tillräckligt ofta).
Vetenskapliga bevis kräver en reproducerbarhet och replikerbarhet (vet ej de exakta svenska definitionerna).
Skulle paranormala fenomen gå att pröva vetenskapligt, skulle de sluta vara paranormala.

Åh, viss spridning över tid har i alla fall frågeställningen fått i och med att du besvarade ett över 4 år gammalt inlägg..

Men visst - byt frågan mot t.ex ett monster i garderoben eller spöke under sängen om du vill.

Hur kommer det sig att t.ex medier alltid får ”kontakt” under seanser eller i tv-program om spökhus i sånt fall?

För att de troende inte fattar att det dom upplever, upplever dem just för att de råkar tro på det. Alltså går ingenting att bevisa. Du kan inte heller bevisa att du existerar.
"Verkligheten", eller upplevelsen av den reflekterar bara tillbaka oss själva i allt högre grad, eller trossystem snarare...
På ett sätt lever vi alla i en sorts neuros, där bara tystnaden verkar vara sann...Ord, idéformer och definitioner som vi kanaliserar oss själva med för att skifta våra medvetanden mellan parallella verkligheter som skapar illusionen av rörelse.

Det som....inte går att nämna, för det observerar allt som går att nämna, all form, utan personligt intresse...vill bara vara i det igen...eller hur man ska säga, för observerar ju på något sätt redan idén om mig själv som vill "tillbaka" till det tidlösa. Som redan är här, medans det här skrivs.