Svenskan är ett ordfattigt språk !!

Urtag är ett allmänt begrepp för hål, jack, spår, öppning som du gjort i ett material - du har alltså "tagit ur" något. Vedertaget och inte det samma som uttag.


När du skriver att ord inte biter på mig för att de låter fula, menar du då exempelvis "igångstänga"? Sant, det låter -för- fult och jag har dessutom aldrig hört det tidigare. Däremot var vissa ord i "snäpp-diskussionen" matnyttiga.

Alla tyskar förstår vad Rechner är utan att jag förklarar sammanhanget, men jag förstår din poäng.

Nej, "fult, löjligt" är inte ett tillräckligt skäl för att inte använda ett svenskt ord, däremot är "oförståeligt" det.

Reaktionen när någon inte förstår ett ord i en instruktion är tyvärr inte att slå upp det, utan att lägga ifrån sig boken och lösa problemet på annat sätt. Du behöver inte skriva dagisspråk för att någon ska förstå, utan det räcker med att skriva om meningen lite. Har läsaren förstått instruktionen exakt som det var menat på originalspråket så har jag lyckats.

Igår vid tal om rektangulära uttag kollade jag NEO, som antyder överlappning
mellan uttag och urtag i mekanisk/geometrisk kontext:

uttag = (2) mindre (utskuren) öppning {syn. urtag}

Å andra sidan talar jag om antennuttag och eluttag i väggen, inte urtag. Där säger NE:

urtag ...
Bet.nyans: spec. i eltekn. sammanhang om anslutningsställe för väggkontakt uttag:
skaffa barnsäkra kontakter till urtagen

Om man kommet till banken och säger att man vill göra ett urtag så kan
det uppstå höjda ögonbryn. I bankomanten finns ju ett urtag som tar in(!)
plastkort vid uttag. De uttagna pengarna kommer i ett annat urtag.

Egon3, det där är ett praktexempel på vad jag menar - säkerligen ligger orden mycket nära varandra i en ordbok, men en överväldigande majoritet svenskar (eller ska jag säga tekniker/operatörer) kommer att associera urtag med något mekaniskt och framför allt uttag med något elektriskt. Jag skulle inte rekommendera att kasta om dem.

Bankexemplet är lysande

Så du måste ta det värsta förslagsordet för att prova din punkt.

Om du gotta pointen. Så måste du även ha insett varför jag hade det exemplet. Samtliga tyskar förstår nog inte vad en rechner är för något. Samtliga svenskar förstår nog inte heller vad samband betyder fast de nyttjar det varje dag.
Folk förstår inte ord om de inte utsätts för dem. De utsätts för en massa smörja varje dag som folk på deras begränsade kunskapsläge spottar ur sig. Tänk när vi i framtiden skrattar åt lag och helg "vafan öh ba vad är typ för gamla ord dä heter juh vikänd och tim jöh".
Hade tidningarna börjat kalla mobiltelefonerna för färdlur kommer befolkning börja göra det likaså. Detta sker inte då de som skriver är lika begåvade som de som läser. Det eller så måste de anpassa sig för läsarna som till största del är stolpskott.

De flesta är nog så korkade att de skiter i att läsa utan ringer och skriker glåpord på hjälplinjen. De som läser är oftast fackmän och av dem tycker jag att de borde kunna facktermer. Språk är regelverk som gör att vi med enkelhet ska kunna skall kunna utbyta upplysningar och annat med varandra. Således måste både talare som lyssnare lära sig mer för att med klarhet förstå varandra, gärna nyanserat. Folk skall inte bli gullade med för att de är obegåvade och outbildade. Det heter inte dosfräs elektrikerjävel med IG i Svenska A. Utan hålsåg. Visst eftersom det nyttjas så finns det, men vad är mest rätt? Även jag gör fel och jag vill veta hur det skall vara då.

Du glömmer "pretendent, tronkrävare". Pretender kan betyda en ruggig massa saker på engelska.

Ja, tronpretendenter har ju kommit i ny skepnad, som när en nära släkting till en
expresident pretenderar på presidentposten. Någon gång lyckas det två gånger.

I idrotten förekommer förstås tronpretendenter i strömhopp, så länge baklåren
och akillessenorna håller.

Var och en som står i kö till toaletten är i viss mening en tronpretendent.
Detta utan syftning på sign Arne Bajse, men väl med syftning på bajamaja.

En kommentar: Bara ordet fura är något extra - det hör knappast till vanligheterna att ett språk har en speciell benämning på en viss typ av en viss trädart. Men svenskan är härvidlag inte unik. Också i finskan finns olika ord för olika sorters tallar.


Intressant tråd! Själv kan jag bara instämma i konstaterandena att svenskan är ett mycket rikare språk än vad vi i allmänhet tror. (Vilket annat tungomål har ett ord som buksvåger?) Men naturligtvis saknar jag emellanåt vissa begrepp, i synnerhet såna som förekommer i mitt andra modersmål finska. På finska heter verbet "äta" syödä. En avledning av ordet är syöttää vilket betyder "mata". På motsvarande sätt kan man av juoda, "dricka" skapa verbet juottaa.

Vi kan på svenska säga att man ger en sjuk att dricka, att man vattnar en häst, och att man super någon full. Men på finska används juottaa i alla de här sammanhangen och i en rad till. Till exempel kan man klaga över hur samhället juottaa allehanda självutnämnda kulturnissar - det vill säga ser till att hålla dem med sprit. Det är inte utan att jag ibland önskat att det fanns ett lika heltäckande svenskt ord ...

Det jag gillar med svenskan är att den är precis. Till skillnad från engelska och franska (jämför med de språk jag kan, det finns säkert fler exempel), där man visserligen kan uttrycka samma sak på en mängd olika sätt, bara det att meningarna är 5 gånger längre och omskrivningarna desto fler. Svenskan är mustig och karg, men inte fattig. ett fattigt språk hindrar talaren från att säga det exakt som man menar, och så länge man behärskar svenska, anser inte jag att det problemet existerar.

Jag bloggar en hel del, varje dag med relativt långa blogginlägg. Hitills har jag, med det svenska språket, enbart stött på ett problem - vilket är att det är svårt att starta meningar utan att det blir enformigt. I slutändan börjar de flesta meningar med simpla tre bokstävers-ord som man, det, den osv. Givetvis handlar detta om kreativitet många gånger, vilket är synd, att man skall behöva kunna så många ord och vara så kreativ för att kunna skriva med ett varierande språk.

Annars tycker jag om svenskan väldigt mycket. Att många stavar fel och bygger meningar helt fel är på grund av lathet. Personer som använder ordet med i helt fel ordning irriterar mig rejält. Varför skall det vara en trend att skriva fel? Misstag gör vi alla, som att göra små stavfel osv. Men att ständigt göra det är bara dålig kunskap.

Det jag talar om är givetvis: Jag vill med spela instrument! ...och liknande.

Det problemet tror jag vi har i alla språk! Hur många meningar i engelskan börjar inte med ordet the till exempel... Blir det tjatigt om fem meningar på raken börjar med the?

Du lyckades ju faktiskt inleda alla dina meningar med olika ord.

Vi borde ta efter engelskan. Där finns det många sätt att säga saker!

Inte tycker jag det med:et är särskilt hårt tänjt i rollen som adverb ~också.
I skrift vore alternativet »också« tvetydigt.

— Jag vill också spela instrument! (Också jag vill spela instrument!)
— Jag vill också spela instrument! (Jag vill inte bara stå och doa!

Jämför en helt traditionell användning av adverbet »med«:

— Jag vill med och spela instrument! (på musiksommarlägret, kanske)

---

Om engelskan: Inledande "The" räknas inte riktigt för statitisiken, dvs läsaren
tål en viss överdoserning. I kataloger och liknande räknas inte inledande "The".
Min skiva "The Essential Dolly Parton" dyker upp under album som börjar på E.

Både på svenska och engelska kan man ta avstamp i en viktig aspekt och få
en kryddad ordföljd på köpet.

— Väsentliga Dolly Parton, ja det är också ett sätt att klassificera musik.