Angående det tekniska aspekterna av månlandningen

Den här gamla skrönan har förvisso ett korn av sanning i sig. Datorn som navigerade Apollo (AGC, finns en hel del info på Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Apollo_Guidance_Computer , där du även hittar länkar till simulatorer så att du själv kan se hur den funkade) hade högst måttlig datorkraft och beräkningskapacitet. Men den behövde inte mer, eftersom beräkningarna sköttes i en superdator på Jorden, så att astronauterna bara behövde mata in rätt siffror i datorn för att den skulle kunna göra sitt, relativt enkla, jobb.

Några saker:

- Armstrong & co hade som redan påpekats hjälp av Huston i att beräkna kurskorrigeringar. De sa bara var de var på ett ungefär och så fick de efter ett tag svar på vad de skulle göra. Och faktum är att om man bara vill göra beräkningarna ungefärliga behöver man faktiskt inte så jättestor datorkapacitet.

- Angående ungefärligheten: Faktum är att de egentligen inte behövde vara så himla exakta heller. Visst, att komma för i uppdraget perfekt omloppsbana direkt i insertion burn lär inte vara något man kunde räkna med i slutet av 60-talet. Grejen är att de inte behövde det. Det räcker faktiskt att de är ungefärligt rätt. Därefter hamnar de i en elliptisk omloppsbana runt månen som de nästa gång de kommer runt (man ändrar alltid bara omloppsbanor i perigee, dvs när man är som närmast) kan bromsa lite på varje gång tills de till slut sitter i en hyfsat rund bana runt månen. Givet att de hade tillräckligt med soppa, vilket jag antar att de för ett sådant här uppdrag hade en hel del extra med sig av. Och angående landningen hade de inte heller någon exakt plats de skulle landa på, utan mer "någonstans där det är platt". Det var först på senare Apollouppdrag som man prövade att faktiskt träffa en specifik landningsplats (nära någon gammal krashad sond som de ville ha några delar av, vill jag minnas).

- Angående strålningen: http://upload.wikimedia.org/wikipedi...Figure_4-7.jpg

EDIT: Som ett tillägg kan jag nämna att den totala beräknade sannolikheten för att Apollo 11 skulle gå rätt var på runt 50 % om jag inte minns fel. Och en del fel blev det också, men som Armstrong och grabbarna lyckades reda ut.

Farten längs med banan, ja. Men vill man vrida banans riktning, inklination, så gör man det tvärtom i apoapsis när man har som lägst fart. Sidonot där.

Okej, tack för alla svar. Nu har jag fått det lite bättre förklarat än vad jag kunde hitta. Det är väldigt vanligt att aldrig få några argument, bara kommentarer att det är självklart och att man är efterbliven om man inte tror på det.

Anledningen till varför jag tänkte på det från början var när jag läste om mars-one, och om hur den största utmaningen var själva landningsfasen på mars.

Mars One (MO) har större utmaningar än så... men utmaningen med att landa på Mars handlar inte om själva kursberäkningarna, utan om hur en farkost ska byggas för att klara av Mars atmosfär. Den är tillräckligt tät för att orsaka hetta och turbulens, men inte tillräckligt för att fallskärmar ska räcka till för att bromsa in helt, så man behöver landningsraketer också, minst två olika landningssystem i följd (Curiosity hade tre landningssystem). Problemen försvåras av att MO vill landa mycket tyngre farkoster (bostadsmoduler, produktionsmaskiner) än vad som hittills landats där.

Lösningen som MO (och andra mer realistiska förslag till Mars-projekt) föreslår är att först landa de stora farkosterna obemannade, så att astronauterna (arenauter för Mars?) sen kan landa i en liten kapsel inom gångavstånd. Sådan precision kräver noggranna och snabba kursjusteringar på vägen ned genom den turbulenta atmosfären. Man vet på förhand inte vindstyrka och tryck som varierar mycket på Mars. SMHI m.fl. har varken mycket väderstationer på eller prognosmodeller för Mars väder. För det krävs säkerligen datorer, och naturligtvis ombord eftersom kommunikation med Jorden är minst 6 minuter bort.

Buzz Aldrins (den andre mannen på Månen) doktorsavhandling ska ha haft titeln:
Line-Of-Sight Guidance Techniques For Manned Orbital Rendezvous.

Och hans ambition ska ha varit:
"to translate complex orbital mechanics into relatively simple flight plans for my colleagues."

Liksom sedan årtusenden inom sjöfart så finns det smarta sätt att ställa upp tumregler som tillsammans med nästan undermedvetet mänskligt bollsinne och orienteringsförmåga uppnår överraskande precision. Se på golf t.ex. Flyget har säkert från början utgått från sjöfartens erfarenheter, och rymdfarten byggde på flygets.

Efter Apollo-projektet ska NASA ha gjort en studie i huruvida automoma maskiner skulle kunna fortsätta utforskandet av Månen. En scifi-författare påpekade offentligt att sådana maskiner redan finns. De kallas MÄNNISKOR!!!
Ännu har ingenting som kan ersätta t.ex. en mänsklig fältgeolog på plats uppfunnits. Alla datorer till trots.

Det känns lite väl svepande. Som andra påpekat gör man med fördel vissa justeringar på andra ställen i omloppsbanan. Och om man vill höja perigee, så gör man det med fördel genom att accelerera vid apogee .

Buzz Aldrin ledde, om jag minns rätt, arbetet med att jobba fram rendezvous-tekniker under det (oftast brutalt underskattade) Gemini-programmet. Gemini var på många sätt betydligt mer avancerat än Apollo, som dels byggde på äldre teknologi och dels bara tillämpade de metoder man experimenterat fram under Gemini.

Och ryssarna spelade med och höll käft. Inget är heligare än en god konspiration, inte ens pokalen till Kalla krigets rymdkapplöpning

För det första så är det omöjligt för människan att passera Van Allen-bältena utan att bli friterad. Redan där kan man dödsförklara teorin om någon månlandning. NASA erkänner själva att vi inte är där än.

https://www.youtube.com/watch?v=51DED8dcNkA

Sen om inte det skulle räcka så finns det mängder av saker som är tveksamma videomässigt och bildmässigt, dock så reagerar jag starkt på att det inte är någon vidare fördröjning på kommunikationen till månen. Minimum bör vara (enligt fysikens lagar) 2.6 sekunder men inte i detta fallet.

Nej, det är inte omöjligt att passera Van Allen bältet och man måste vara utvecklingsstörd för att tro det. I youtubeklippet pratar de om elektronik, inte människor. Dagens elektronik är känsligare än Apolloerans för att allt är mer kompakt nu. Det ryms fler transistorer i mikrochippen och de sitter närmare varandra. Det ger större risk för att en laddad partikel ska kunna göra skada. Och när det gäller människor så skulle man behöva spendera minst 10 dagar mitt i de mest aktiva regionerna av bältet för att få en dödlig strålningsdos. Om du inte var så utvecklingsstörd så skulle du veta att rymdskepp åker väldigt, väldigt fort...