Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
Nu har jag inte riktigt tid för ett helhjärtat svar här men. Jag förstår inte vad som är så konstigt med att ifrågasätta om en månlandning verkligen var möjlig 1969. Kina verkar fortfarande inte löst hur de ska gå tillväga.
Det enda kina saknar är en raket som är kraftig nog att skicka upp all hårdvara i ett steg. Resten är en barnlek i jämförelse.
Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
Allt skedde alltså i princip manuellt.
1. Färdas till månen, hamna i omloppsbana.
Inte riktigt. Datorerna skötte de enkla sakerna bra. Som timing. När rakterna skulle avfyra och hur länge de skulle brinna. Sånt kunde man fixa ganska bra utan datorer under andra världskriget. Visst, V2 kunde knappt pricka något mindre än London men månen är lite större än så.
Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
2. Månmodulen ska sedan separeras och landa på den atmosfärfria månen (utan att krasha).
Separation var knappast något större tekniskt problem. Jämför med att tanka ett flygplan i luften via ett tankerplan. Betydligt svårare men en manöver piloterna i Apolloprogrammet var väl bekanta med.
Och Apollo 11
var nära att krascha. Här ballade datorerna ur när de överbelastades med information. Landningsradarn gav felaktiga utslag och Eagle var på väg mot ett fält med stora stenar då de flugit över sin landningsplats. Men Armstrong lyckades få ner Eagle med några sekunder bränsle
kvar. Hade de fått slut på bränsle hade de varit tvungna att avbryta landningen. Ren och skär pilotskills.
Vad har "atmosfärsfri" med något att göra?
Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
3. Astronauterna skall sedan ta prover (och köra månbil) i dräkter som många anser vara otillräckligt skyddade mot strålning.
Vilken strålning? Du har inte kikat på länken i mitt tidigare inlägg om strålningsbältenas farlighet gissar jag. Månen är inte radioaktiv. Och solvinden innehåller
en hundradel så många laddade partiklar som den mest intensiva delen av strålningsbältet, vilket jag redan förklarat att en människa skulle behöva befinna sig i i 4 dagar för att få en dödlig dos.
Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
4. Här är det jag tycker verkar mest otroligt. Nu ska de skjutas från månen och träffa kommandomodulen helt perfekt, nästan fullt manuellt.
Igen, enbart en fråga om timing. Klockor har vi haft länge och en dator är en ganska bra klocka. De klarade av detta bra. Men hade de havererat här så hade det nog inneburit problem. Inte för att raketerna hade stängt av men modulerna hade behövt guidas från jorden där större datorer utförde samma beräkningar. Informationen hade behövt skickas verbalt och astronauterna hade behövt hålla koll på motorena manuellt.
Citat:
Ursprungligen postat av
sdfg
5. Sen ska de skjutas ur omloppsbanan, träffa jorden perfekt (så de får rätt uppbromsning och omlopp), sen överleva färden genom atmosfären.
Istället för att dumförklara människor som ifrågasätter och funderar, kom med något vettigt.
Det här steget hade många farkoster, amerikanska som Sovjetiska, gjort sen rymdkapplöpningen började. Det var teknologi som var välbeprövad och välanvänd. Ingen astronaut, eller kosmonaut, har dött vid återinträdet (så vitt jag minns) men vid ett tillfälle utlöste inte fallskärmarna för en sovjetiskt farkost och en kosmonaut/kosmonauter dog vid kraschen. Men Sovjet hade även teknologin att undersöka och bekräfta allt amerikanarna gjorde. De hade t.om en farkost på väg till månen alldeles bakom Apollo 11. De spårade Apollos telemetri precis som de spårade Luna 15s telemetri. Ändå märkte de aldrig av något konstigt med vad NASA påstådde. Som att Apollo 11 inte var där den utgav sig för att vara. Och Luna sondernas prover med månjord matchade Apollos vilket varit omöjligt om USA fejkade allt. Sovjet kanske också fejkade allt?.. Hmm. Jag har det! Sovjet och USA konspirerade ihop, mitt under kalla kriget, för att få det att framstå som att
USA var den främsta teknologiska supermakten! Just ja! Så måste det vara. Det är så självklart!