Lättkränkt och tar ofta illa upp

Jag lever med en morsa som är väldigt bekräftelsesökande. Allt hon gör, vill hon gärna få beröm för. Har hon städat köket en eftermiddag vill hon gärna höra hur duktig hon har varit osv. Min mamma är även väldigt lättkränkt. Allt kretsar kring henne, och under hela min och min systers uppväxt så har alla våra handlingar, ord och beteenden filtrerats genom morsan. Jag vill inte skylla allt på henne, men det känns som att hon på något sätt misslyckats med vår uppfostran. Vi har aldrig fått stå på egna ben, då hon alltid lagt orden i munnen på oss. Vet inte morsan, vet inte vi. Detta har gjort mig extremt begränsad och osäker.

Jag tror att folk kan läsa mina tankar. Att de ser igenom mig typ. Att allt jag säger, alla mina svar, speglar mig som person. En person som bara framstår som väldigt osäker. En lättkränkt person. Nästan som att morsan sköljt över alla sina problem på oss. Just för att hon alltid sökt den där "backningen".

Det jag anar är att min bortgångne morfar sällan var till hands för henne kanske. Att hon nu blivit någon slags anställd i sitt eget hem, där hon gör allt för att vara en bra morsa och att vi nu är "morfar". Morfar som hon ständigt försöker bevisa sig för. Det känns inte som att hon ser oss för sig själv.

Nu när jag blivit "vuxnare" och fått ett bredare perspektiv på min uppväxt så känner jag bara att fan vad mycket jag gått miste om. Kärlek, närhet och en stöttande morsa har liksom aldrig funnits där... Jag vet inte exakt varför jag skriver detta, men jag känner mig begränsad i allt. Osäker och på ruta ett. Något som alla kanske varit... Men för längesedan, när man behövde mamma som mest.

En annan sak jag tänkt på. När man har en konversation med någon, känner ni att folks motiveringar till sina svar avslöjar något? Eller är det bara objektivt för er? Vad har ni i åtanke? Är det morsan kanske?

Som psykolog med bedömning som specialgrej så kan jag säga att folk berättar så oerhört mycket mer än de tror när de pratar med en. Särskilt om de faktiskt försöker förklara eller berätta något.

Men det är skit samma i ditt fall. De flesta är inte psykologer och märker inte ett dugg mer än vad du säger.

Samt att även om de märker det så skiter de i det. Ingen människa är så intressant som de tror.

Samt att även om de märker det och faktiskt bryr sig om vad de märker - tja, vaddå? Vad skulle det innebära? Jag gissar att du inte bär på några direkta statshemligheter eller liknande. Worst case scenario är att de fattar att du är osäker. Vilket jag gissar är ganska självklart för de som träffat dig en del.

Jag förstår att du har haft det jobbigt. Det låter inte som en kul uppväxt alls och du har uppenbarligen en hel del du behöver bearbeta innan du kan lägga det hela mer bakom dig. Men det problem du skriver om nu, det är något du behöver förstå att det i sammanhanget är ett "icke-problem". Du har det tillräckligt jobbigt för att inte skapa nya problem för dig, onödiga sådana.

Har du testat att prata med någon om det hela? Yrkesperson eller vän.

Såhär:

I och med att din mor varken är din bebis eller din fru så är hon inte ditt ansvar.

Du ansvarar för ditt eget liv. Vilka planer har du för ditt liv? Föreslår att du fokuserar på det.

Din mamma överlever även om du inte håller henne i handen. Människor har anpassningsförmåga.

Du grejar det om du vill.

Ska erkänna att jag rökte marijuana under en period tidigare. Och att den osäkerhet jag säkert burit på hela livet framträdde tydligare för mig själv när jag umgicks (hög) med andra människor. Att jag levt uppe i det blå typ, i något undermedveten förnekelse, och nu landat.

Jag känner mig dock delaktig i saker och i samtal på ett nytt, fräschare sätt och kan lättare stå för det jag säger (ibland). Att tilläggas bör även att jag är mer lättmottaglig eller vad man ska säga när jag rökt cigg eller är alkoholpåverkad.

Nej, jag har inte pratat med någon. Känner att jag ledsnat mer och mer på människor. Att jag "ser" igenom dem.

Precis. Men jag är hennes. Och hon borde ha lagt ut en stadig grund som jag kunnat stå på idag känner jag.

Men nu gjorde hon inte det.

Då får du göra det själv.

Du vet ju vad du behöver, du sätter ju ord på det!

Inget fel på dig. Gå ut och lev.