Sluta snusa-tråden

Jag känner mig mer bestämd den här gången så tror mina chanser är rätt goda att lyckas sluta "på riktigt" den här gången.

Nu har jag hållit upp från snuset i fyra år. Blir fortfarande inte tillfredsställande mätt efter en måltid utan måste äta tills jag får ont i magen av sprängmättnad för att bli mätt.
Blir arg satan när jag blir provocerad, tidigare hade jag rykte om mig att aldrig någonsin brusa upp oavsett vad.

Däremot är jag inte snussugen

lyckades sluta nästan en månad för några år sen.. det va jobbigt. Funderar på att sluta igen. Skulle grovt räknat spara ungefär 43000kr om året på att sluta.

Gör ett försök idag att sluta snusa, inga snus idag men hjärnan känns som jello 💀 men bara bita ihop 😑

Jag har nu varit snusfri i två veckor. Jag känner mig verkligen piggare och fräschare rent generellt så jag är väldigt nöjd med det beslutet. Nikotinsuget har nog försvunnit nästan helt. Dock har jag ett litet problem.

Suget efter själva helhetsupplevelsen blir ibland otroligt stor. Inte själva nikotinet i sig. Att gå upp en lördagsmorgon, brygga lite gott kaffe för att sedan slå sig ner i soffan och lägga in en snus och avnjuta kaffet. Hela kroppen skriker efter hela den helheten ibland.

Det är en invand rutin du har. Rutiner kan brytas. Du får helt enkelt "lära dig leva på nytt".
När nikotinsuget försvunnit kommer kaffekoppen vara höjdpunkten när du slår dig ner i soffan och inte snusen. Mycket hälsosammare och mycket billigare och känslan kommer vara lika bra. Men det måste få ta tid att vänja om sig.

Kan ni vara lika produktiva och fokuserade utan snus som ni var när ni snusade?

Jag har slutat att snusa, vilket jag är nöjd med. Snus kunde dock ge mig en sådan otroligt boost när jag jobbar. Jag läser och skriver väldigt mycket i jobbet och att lägga in en snus kunde ge mig en sådan otroligt boost vilket ledde till att jag kunde ta mig igenom arbetet hur tråkigt det än var. Nu känns det som att jag inte jobbar på samma nivå längre.

Jag antar att det inte är för länge sen du slutade eftersom du fortfarande glorifierar snuset. Du vänjer dig snart att leva utan.

Sen så finns det såklart inget alls i snuset som boostade ditt skrivande. Det är endast din beroendementalitet som tillskriver snuset en allmän gör-allt-bra-kraft. Detta eftersom man efter ett tag inte tar snus för att få en "guldkant på tillvaron" (vilket man kan förledas att tro), utan för att slippa må dåligt av abstinens.

Snart infinner sig ett beteende då man tar snus i alla sammanhang då man behöver må bättre. För att man är stressad, för att man är ledsen, trött, behöver tänka, behöver formulera en viktig mening, you name it.

Detta är såklart nonsens och ett konstlat behov man gradvis själv försatt sig i. Det är bara att backa i stegen och vänja av sig och när tillräckligt lång tid gått så är behovet av snus i såna sammanhang lika avlägset som innan man började med snus.

Fantastiskt bra beskrivet. Jag skriver under på vartenda ord. Så här i efterhand förstår man att man bara tog en snus för att komma upp i normalläget där icke-snusare befinner sig hela tiden. Dessutom betalade jag för det. Helknäppt.

Det ökade mitt självförtroende enormt att inse att jag klarade saker/situationer/stress på egen hand, inte pga en prilla. Och vet du, den uttråkning/stress/rastlöshet du känner beror på att du som snusare konstant är i abstinens, till slut har du t.o.m abstinens med prillan inne. Som icke-snusare har du inte de problemen, och behöver alltså inte ständigt tillföra något utifrån för att stå ut med livet, du är lugn i dig själv

Absolut.
Och när man ser tillbaka på hur man så jävla SLAVISKT bara VAR TVUNGEN att ha den där prillan då man var stressad, så inser man hur vek, klen och fattig man var. Jag var verkligen patetisk när jag inte fick snus. En vuxen karl med lån, ansvar och allt. Så klent av mig.

Aldrig mer.

Det lömska med snus är att det är riktigt fint i början av "snuskarriären". Jag kunde under flera års tid nöja mig med att köpa en dosa när jag skulle på fest då jag älskade kombinationen snus och alkohol. Både smaken och den extra kicken var otrolig. Jag kunde även under flera års tid njuta något otroligt mycket av att ta en snus och en kopp kaffe en stressig dag på jobbet. Nikotinet gav mig en kick och ett extra fokus. Det går att hålla på så länge. Jag kunde snusa till och från som jag ville under flera års tid utan minsta problem.

Utan att man märker det så kommer dock detta att förändras. Man blir inte ens medveten om det. Man tror att man har kontroll. Suget efter snus växer sig större. Man får inte några kickar av det längre i sina "normala" doser. Man börjar snusa mer och mer. Man ser inte alla varningssignaler. Man tänker att det är lugnt, att man har haft kontroll så länge, jag lägger av när jag vill. Men just nu vill jag inte, eller hur? Jag tar det senare. Sen är man fast.

När man börjar komma upp i en dosa per dag så ger snus dig ingenting längre. Kickarna är som bortblåsta. Man behöver det bara för att känna sig normal och fungerande. Inga kickar, ingen extra energi, inget extra fokus. Man känner sig bara trött och äcklig. Det svider i tandköttet men man lägger in en snus ändå. Man kan inte låta bli. Så fort man är utan snus under läppen så börjar abstinensen. Man behöver snus för att fungera. Har man tur så får man en minimal kick av snuset på morgonen, men sen resten av dagen så är det bara en börda.

Det är den sista fasen i sin snuskarriär man ska tänka på när suget efter snus återkommer, inte den första fina fasen.