Min tyska farfar som numera är död var en krigsveteran och stred under 1944 till 1945, uteslutande på östfronten.
Det började med att han blev inkallad 1944 när han var endast 16 år gammal.
Innan dess så hade han arbetat på sin fars bageri i Frankfurt och emellanåt hjälpt till att sköta om luftvärnskanoner (endast skötsel, inget personligt skjutande)
Hans äldre bror var även han inkallad och ska ha varit stationerad i Norge till krigsslutet.
Som sagt så blev han inkallad, fick genomgå en rask grundutbildning, blev tilldelad ett förband och skickades med tåg österut för vidare instruktioner.
Han har nämnt flera gånger att han var väldigt glad att han fick komma ifrån Frankfurt.
Hela staden hade förvandlats till ruiner och ständiga bombningar med allt hemskt som det medför gjorde att han kände sig lättad att få lämna spökstaden bakom sig (även om det var mot strid som han skulle)
Hans mamma och pappa däremot var väl minst sagt lagom glada över att han var tvungen att åka.
Som sagt så färdades dom österut, blev stationerade i någon tysk stad som jag har glömt namnet på där dom mer eller mindre fick häcka i några veckor med flera andra enheter då tågen av någon anledning inte gick.
Dom blev sen skickade till Krakow där dom också fick rulla tummarna och patrullera lite halvhjärtat.
Sen blev dom skickade till fronten och kastades mer eller mindre omedelbart in i strid.
Min gammelfarfar har förklarat att även trots allting som han har glömt med åren så glömde han aldrig den första ryssen som han sköt.
Han stod med ryggen mot en vägg på en lada och verkade inte riktigt begripa åt vilket håll han skulle.
Han fick in en träff i låret på ryssen (kanske ingen superträff direkt)
Efter det så fortsatte striderna ( kan jag berätta mer om det finns något intresse) tills gammelfarfars förband kapitulerade vid en mindre stad i närheten av Berlin då dom knappt hade någon proviant, ammunition eller transportmedel.
Deras befälhavare (som egentligen inte hade någon hög rang alls) beordrade samtliga att följa med och överlämna sig och längst med vägen mot ryssen så ska ett stort antal soldater, småpojkar och volksturm-inkallade ha kommit med i ledet.
Min gammelfarfar blev då såkallad POW men hade turen att släppas kort efter att Tyskland hade kapitulerat, kanske delvis pågrund av hans ålder.
Han bosatte sig då återigen i Frankfurt och emigrerade senare i livet till Sverige.
Där har ni en liten verklighetshistoria från en annan tid!
Fråga gärna så ska jag försöka svara på dom frågor jag kan, jag och gammelfarfar satt väldigt ofta och pratade om hans tid under kriget så fråga på!
Det började med att han blev inkallad 1944 när han var endast 16 år gammal.
Innan dess så hade han arbetat på sin fars bageri i Frankfurt och emellanåt hjälpt till att sköta om luftvärnskanoner (endast skötsel, inget personligt skjutande)
Hans äldre bror var även han inkallad och ska ha varit stationerad i Norge till krigsslutet.
Som sagt så blev han inkallad, fick genomgå en rask grundutbildning, blev tilldelad ett förband och skickades med tåg österut för vidare instruktioner.
Han har nämnt flera gånger att han var väldigt glad att han fick komma ifrån Frankfurt.
Hela staden hade förvandlats till ruiner och ständiga bombningar med allt hemskt som det medför gjorde att han kände sig lättad att få lämna spökstaden bakom sig (även om det var mot strid som han skulle)
Hans mamma och pappa däremot var väl minst sagt lagom glada över att han var tvungen att åka.
Som sagt så färdades dom österut, blev stationerade i någon tysk stad som jag har glömt namnet på där dom mer eller mindre fick häcka i några veckor med flera andra enheter då tågen av någon anledning inte gick.
Dom blev sen skickade till Krakow där dom också fick rulla tummarna och patrullera lite halvhjärtat.
Sen blev dom skickade till fronten och kastades mer eller mindre omedelbart in i strid.
Min gammelfarfar har förklarat att även trots allting som han har glömt med åren så glömde han aldrig den första ryssen som han sköt.
Han stod med ryggen mot en vägg på en lada och verkade inte riktigt begripa åt vilket håll han skulle.
Han fick in en träff i låret på ryssen (kanske ingen superträff direkt)
Efter det så fortsatte striderna ( kan jag berätta mer om det finns något intresse) tills gammelfarfars förband kapitulerade vid en mindre stad i närheten av Berlin då dom knappt hade någon proviant, ammunition eller transportmedel.
Deras befälhavare (som egentligen inte hade någon hög rang alls) beordrade samtliga att följa med och överlämna sig och längst med vägen mot ryssen så ska ett stort antal soldater, småpojkar och volksturm-inkallade ha kommit med i ledet.
Min gammelfarfar blev då såkallad POW men hade turen att släppas kort efter att Tyskland hade kapitulerat, kanske delvis pågrund av hans ålder.
Han bosatte sig då återigen i Frankfurt och emigrerade senare i livet till Sverige.
Där har ni en liten verklighetshistoria från en annan tid!
Fråga gärna så ska jag försöka svara på dom frågor jag kan, jag och gammelfarfar satt väldigt ofta och pratade om hans tid under kriget så fråga på!