Nationalsocialismen skiljer sig dock från marxismen och kommunismen genom sin nationalistiska inriktning, det vill säga att alla gemensamt skulle arbeta för landets väl. Nationell socialism enar och skyddar alltså folket och arbetarna medans internationell socialism tillåter internationella krafter, såsom rovkapitalister att utnyttja och splittra folket och arbetarna.
Socialpolitiken i 1930-talets Tyskland, efter 1933, var inte riktad på den enskilde, utan på gemenskapen. "Folkgemenskapen" var det överordnade begreppet, dess yttersta form var: "Du är intet, ditt folk är allt". En vi-känsla skulle avlösa individualismen. Man förkunnade att statens ändamål vore nationens välgång, inte individens.
Den tyska socialismen innebar inget förstatligande av den privategendom tyska medborgare ägde. Men rätten till privategendom var förbunden med "den rätta användningen". Därmed menades sociala hänsyn, och det gällde särskilt företagsledaren. Privat ägande av produktionsmedlen betydde inte fritt förfogande. Det var underordnat den totala folkgemenskapens intresse. Hur synen på privat företagsamhet avhängde av socialt hänsynstagande uttryckte Robert Ley (tyska arbetsfrontens chef):
"Företageren kan inte längre säga: Min fabrik är min privatsak. Så var det en gång, men det har upphört. Av hans fabrik beror nämligen trivseln och välbefinnandet för de människor som äro i fabriken, och dessa människor tillhöra oss. Det är ingen privatsak längre, det är en offentlig angelägenhet. Företagaren måste rätta sitt tänkande och sinahandlingar därefter och ansvara härför".
Den tyska inrikespolitiken 1933-1940 var inte "högerextrem". Den var snarare vänsterbetonad.