Ukraina och liberalismens impotens

(För cliffhangers, se slutet där jag sammanfattar vad texten går ut på i tre korta punkter.)

Jag tänker inte ta upp kontroversen om ansvaret för vad som händer i Ukraina, utan istället sätta fokus på frågan om (1) liberalismens oförmåga att hävda suveränitet och/eller auktoritet, samt (2) den bristande tilltron till den egna ideologins förmåga att vägleda de politiska handlingarna. (1 och 2 kastas om nedan då jag för diskussionen)

Maktskiftet i Kiev skedde inte med liberalt accepterade medel, dvs. inte genom ett rösträttsförfarande med korrekta procedurer i enlighet med vad vi i Väst - t ex i Sverige - menar med ett legitimt maktskifte. De nya makthavarna saknar dessutom auktoritet över det territorium som de har anspråk på att styra över, de saknar med andra ord en suverän makt. Detta förhållande är uppenbart förstås på Krim men likafullt tydligt i Östra delen av landet.

Maktskiftet skedde således inte i enlighet med en legal liberal procedur och styret kan inte heller hävda sin legalitet då det saknar suveränitet. Både dessa punkter synes strida mot de liberala idealen, dvs. mot dess ideologi.

Regimen i Kiev är förstås helt oförmögen att på egen hand kunna återta auktoriteten och erhålla suveränitet. Dessvärre - eller dessbättre, beroende på hur man ser det - verkar västvärldens liberala stater med USA och EU i spetsen lika oförmögen att kunna bidra till en liberal utveckling som skulle ge regimen i Kiev denna auktoritet. Liberalismen framstår i detta kristillstånd i Ukraina därför som i det närmaste impotent: man (2) sätter inte själv tilltro till den egna självförståelsen om liberala politiska medel och (1) man kan inte hävda de liberala idealen med någon framgång.

Den självförståelse som består i att politiken i världen (och i detta fall i Ukraina) bör styras av formellt legala procedurer i termer av en överenskommen internationell rätt i kombination med t ex nationella eller regionala rättsprocedurer inom ramen för en förmodad - men nu havererad - nationell suveränitet, räcker uppenbarligen (enligt min mening) inte till som förklaring för att beskriva hur makt uttrycker sig och hur världen faktiskt tar sig form i politiska sammanhang.

När Ryssland och President Vladimir Putin bestämde sig för att agera i frågan om Ukraina, genom att det ryska parlamentet gav Putin auktoritet att använda militära medel om så skulle behövas, så föll i samma stund den liberala auktoriteten samman.

Om jag påstår att liberalismens suveränitetstanke grundas i en föreställning om antingen demokratiskt rotad legitimitet, eller i en filosofisk föreställning om rättigheter, så spelar ingen av dessa alternativ någon signifikant roll för att förklara det skeende som vi ser i Ukraina. I det sammanhanget spelar det mindre roll om man för tillbaks legaliteten på en positiv rätt eller på naturrätten, som i bägge fall kan ses som uttryck för en liberal syn på hur legitimitet grundläggs.

Sammanfattningsvis har vi således (2) en liberal självförståelse om maktskifte som åsidosatts och vi har därutöver (1) en liberal förståelse om suveränitet, som också den har åsidosatts eftersom den är oförmögen att uttrycka sig.

Kvar har vi vadå?
Är svaret, "det nakna våldet"? Jag lutar åt det. Det verkar inte som att världen styrs så som de liberala föreställningarna anger. Nu kan man förstås invända, att det vi ser i Ukraina är ett undantagsfall; något som händer då konkurrerande föreställningar kolliderar med inslag av militär kraft, i detta fall då en liberal hegemoni i Väst kolliderar med en Östlig-rysk förståelse om vad som bör vara fallet?

Men om så skulle vara fallet att vi ser ett undantag, då är det ju ändå undantagstillståndet (jfr Carl Schmitt) som ytterst sett avgör suveränitetens makt, inte sant? De legala ramverken fungerar inte då man kommer in på frågan om vem som ytterst sett bestämmer; det blir det nakna våldets makt som slutgiltigt avgör frågan om samhällets organisation och inte den liberala rätten. (Detta påstående kan förstås hämta empiriskt stöd i en omfattande dokumentation om t ex USAs utrikespolitik under efterkrigstiden i vilken politiken varit generös med våldsanvändning i andra länder.) Liberalismen skulle således vara i grunden falsk därför att den är impotent då det gäller frågan att själv följa liberala ideal och då det gäller frågan om att försöka styra världen utefter dessa ideal. Om liberalismen är falsk blir den också meningslös som förklaringsgrund till vad som händer och även meningslöst som ideal då idealet inte är rotat i hur världen ser ut - utan snarare är det ett lösgjort abstrakt ideal utan grundläggning.

Gör jag en rimlig (om än hafsigt sammansatt) bedömning av liberalismens oförmåga och bristande självförståelse? Är det en dyster bedömning? Släcker en sådan bedömning allt hopp om idealism?

Cliffhangers:
1. Politiken i världen styrs inte efter liberala ideal
2. Liberaler följer inte själv liberalismens ideal
3. Liberalismen är falsk pga 1 och 2.

Jag tror att du har snubblat in på den gamla klassiska diskussionen mellan minarkister och anarkokapitalister och det är en väldigt legitim fråga. Minarkister har ingenting emot en liten stat med ett starkt försvar medan anarkokapitalister inte vill ha några stater öht. Båda vill ha ett så fritt samhälle som möjligt men frågan är huruvida ett samhälle helt utan stat skulle kunna försvara sin frihet. Svaret är förmodligen att vi helt enkelt inte vet. Eftersom detta inte har testats i något modernt samhälle.

Dock bör man konstatera att hela situationen i Ukraina har uppstått just pga brist på respekt för liberalismens idéer (båda sidorna vill bestämma över varandra istället för över sig själva). Hade de bara respekterat de andras val så hade konflikten aldrig uppstått från första början. Är därför som jag, och säkert en del andra med mig har så svårt att ta ställning i många utrikespolitiska frågor. Det är svårt att heja på en part, när båda sidorna beter sig som skit. Man måste komma ihåg att ukrainarna själva är väldigt splittrade. Vissa ser sig som Ukrainare, och för dem är Putin den stora skurken. Andra ser sig som ryssar och för dem är den ukrainska regeringen skurkarna och Putin frihetshjälten. Och vissa vill säkert bara bli lämnade ifred.

Men det är sant som du säger att Might is Right i politikens område. Om liberalerna inte klarar av att försvara sig så är deras ideologi inte mycket värd i praktiken. Men exakt samma sak kan sägas om alla ideologier som öht existerar. Det handlar inte om en brist i ideologin utan snarare en brist i förmågan att försvara den (Nu är iofs inte Ukraina ett liberalt land, men även om det hade varit det så hade samma logik gällt då).

Stämmer, men vi gör vårt bästa för att driva den åt det hållet.
Finns massor av namnliberaler som inte gör det (exempelvis folkpartiet och demokraterna i USA), men de flesta övertygade libertarianer tror jag absolut gör det.


Då 1 och 2 inte nödvändigtvis stämmer så är den inte nödvändigtvis falsk. Men man skulle väl kunna säga att minarkister till viss del tvingas kompromissa med en del av sina ideal då de anser att det inte finns några perfekta system och de vill välja det minst dåliga. Man kanske inte kan få fullständig frihet på alla områden, men man försöker i alla fall dra friheten så långt det är möjligt. Anarkokapitalister däremot anser inte att det finns någon motsägelse. Deras problem är snarare att de har fått det ohyggligt svårt att visa att deras ideologi verkligen funkar i praktiken (kanske, bara av den enkla anledningen att de ännu inte har fått chansen).

Ja, så är det, men Ukraina var ju på inget sätt ett liberalt land innan revolutionen, så man ligger ju så att säga en del efter...

Detta ligger ju i sakens natur, en revolution sker ju aldrig i enlighet med landets uppställda regler, i så fall vore det ju ingen revolution.
Anledningen till att man inte kan hävda sin suveränitet ligger ju i att man är otillräckligt beväpnad. Och, anledningen till att man är otillräckligt beväpnad ligger i att Ukraina inte var ett liberalt land innan revolutionen.

Hmm, varken USA eller EU kan göra anspråk på att vara liberala.

Ja, om man inte kan sätta kraft bakom sina ord blir man lätt impotent. Därför propagerar libertarianer för folkets rätt att beväpna sig.

Ja, det är sant! Världen styrs av principer som ligger långt ifrån liberala ideal.

En liten kommentar till det du skrev. Det är klart att jag i det första inlägget underförstått förutsatte vissa förhållanden.

Jag förutsatte t ex att USA och EU representerar liberala politiska enheter och krafter, inte minst därför att deras egen självförståelse är sådan. Det vill säga, västländernas politiska företrädare föreställer sig att klassiska liberala principer är bra, som t ex yttrandefrihet, tryckfrihet, fri opinionsbildning, fria demokratiska val, respekt för väljarnas val, konstitutionellt ramverk, att lag skall styra samhället - dvs, man omfattar ett synsätt som innehåller en rad formella kriterier vilka definierar ett västerländskt fritt demokratiskt och liberalt samhälle.

Denna förutsättning kan man förvisso ifrågasätta, men min bedömning utgår ändå från detta förhållande inte minst därför att det är en pragmatisk förutsättning att kunna namnge och karaktärisera den kraft och det innehåll som Västländerna kommit att representera i Ukraina. Jag kan förvisso förstå att libertarianer möjligen inte känner igen sig i beskrivningen, men beskrivningen grundläggs trots allt i en typ av pragmatik som förstår sig själv i termer av de kriterier jag nämnde.

Utifrån denne liberala värdegrund kritiseras således den politiska motståndaren, i detta fall främst Ryssland. Problemet med detta är förstås den kontradiktion som uppstår i och med att västländerna stött ett maktskifte som inte följer de kriterier som jag ovan nämnde.

Nu ska jag ändå påstå att denna kontradiktion inte är det allvarligaste. Mer allvarligt är att all form av legalitet, all form av folkrätt, all form av lagligt konfirmerade territoriella gränser respektive all form av lagligt sanktionerade åtgärder - inte vilar på formella procedurer, utan ytterst på undantaget. Landet styrs inte av lagen, eller världen styrs inte av folkrätten, utan dessa lagar kommer att i efterhand blott utgör någon form av legitimation för redan fastlagda politiska prioriteringar, intressen och maktambitioner.

Annorlunda uttryckt, om man anser att Putin sätter sig över lagen och över folkrätten, så är detta blott ett svar på att västländerna själva satt sig över samma lag och samma folkrätt. I båda fallen så är lagstiftningen upphävd, rättigheterna och skyldigheterna bortsopade och de liberala principerna meningslösa som verktyg för att styra världen eftersom de saknar den reella potensen som skulle krävas. De liberala principerna verkar istället blott som ideella legitimationsgrunder bakom vilken våldet döljer sig.

Det finns en liten opinionsartikel i SVD från igår av Fredrik Segerfeldt (se länk nedan). Han gör gällande att Ryssland aldrig haft intresse av någon "lagbaserad internationell säkerhetsordning".

Om representanter för den ryska regeringen eller presidenten hade besvarat Segerfeldts artikel, så är det inte uteslutet att de svarat i linje med vad jag har skrivit i denna tråd - med undantag att de inte skulle ha använt samma terminologi och inte dragit så långtgående slutsatser.

USA har sedan länge visat att landet inte heller är intresserad av en sådan "lagbaserad ordning", såvida det inte gagnar USA's intressen. Därav USAs ensidiga ingripande in suveräna staters angelägenheter i en rad av länder efter andra världskriget.

Jag tycker Segerfeldt väl illustrerar den liberala självförståelsens kontradiktion och impotens. Från liberalt håll föreställer man sig en lagbaserad ordning, men ser inte att denna redan har förtrampats av demsjälva genom dels EU's och USA's stöd till regimskiftet i Kiev och dels genom främst USA's utrikespolitiska historia sedan andra världskriget.

(Jag utelämnar helt frågan om att man med den internationella rätten som grund förstås kan försvara den ryska linjen i Ukrainafrågan, men det är en annan diskussion.)


*http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ga_3343858.svd

Kort beskrivet så anser jag liberalismen i sin totala form som mycket potent.

Liberaler liksom anarkister är i grunden elitister med skillanden att liberalen är rik medans att anarkisten i regel är fattig och rik vinner i nio av tio över fattig.
Liberalen tänker sig ett samhälle med en ytterst liten statsmakt där belutandet ligger på det lokala planet och givetvis så ser liberalen sig som högst placerad i alla situationer och där liberalens egen person går bet där köper sig liberalen vasaller eller spelar ut parter mot varandra och går saker ändå åt helvete så kan liberalen listigt dra sig ur och åberopa människors fria vilja dvs att det är inte liberalens fel för han/hon vill bara väl. (Ukraina)

Jag har skrivit detta förr och tar det igen. Det fina med liberalismen är att den i grunden en tom kasse som man kan plocka ned vad som helst i så när liberalen drämmer en kasse med en tegelsten i över skallen på medborgaren så är det att se som något gott då det står LIBERAL på kassen.

Liberalismen är påväg mot uttömning.

Den enda anledningen till att liberalismen är utbredd är att den medfört hög produktion och därmed möjlighet för liberala samhällen att framgångsrikt konkurrera mot alternativen. Kommunismen torskade på alla områden under 1900-talet.

Det är alltså en evolutionär process som ligger bakom snarare än filosofer som sitter och skådar sig i naveln.

Gråtmilda kan syssla med moralfilosofi. Den som vill kunna navigera i verkligheten koncentrerar sig på annat.