Citat:
Ursprungligen postat av
Sius
Nej, det verkar vara stora problem med kausalitet och hur man ska koppla ihop händelser i fysiken, Kant smyger in verkligheten i hjärnan och säger att eftersom hjärnan är en del av världen så har vi en viss förståelse för världen och hur den är, vår uppfattning av kausalitet speglar i viss mån kausaliteten i världen. Teorier och logik är alltså fysiska motsvarigheter av kausalitet. Men det finns inget som säger att världen speglar sig själv i alla avseenden. Det kan lika gärna vara hittepå ändå.
Det är klart att när vi lär oss vårt första språk (tal- eller teckenspråk) så måste vi utgå från något, för att tolka våra observationer, och det
kanske är just Kants "former" (tid, rum och kausalitet - om jag minns rätt) som vi utgår ifrån, när vi som småbarn lär oss att klä våra tankar i ord eller kanske redan innan dess.
Om det har funnits intelligent liv på Venus, eller finns i något annat solsystem, så kanske de utgår från andra "former" än vi och är då kanske helt främmande för tanken att något skulle vara oändligt delbart (för att inte tala om Euklides geometri med linjer som är rakt ingenting) och därmed
om de alls löser ekvationer endast hittar heltalslösningar så att kvantmekanik inte direkt skiljer sig från vanlig mekanik.
Och, om de inte letar efter orsak och verkan så måste deras världsbild bli helt annorlunda än vår. Men betyder det att de skulle motsätta sig vår satslogik om vi stötte på dem och fick tillräckligt lång tid att förklara den för dem?
Hur förklarar Kant att vi numera kan lära oss att tänka oss tiden inte
som uppbyggd av ändligt många ögonblick (planktider) utan som oändligt delbar (trots att man då lätt hamnar i Zenons paradoxer och) trots att man för två- tre tusen år sedan ännu saknade ett oändlighets begrepp (typ för de första kristna var "evig tid" = "intill tidens ände" och inte "oändlig tid))