Saknar mitt liv och personerna som fanns i det för några år sedan

Kollade igenom sms i en gammal mobiltelefon nyss och fick tårar i ögonen när jag såg hur nära jag stått 5-10 personer och hur kontakten antingen tappats/avslutats (med de flesta) eller blivit svagare (med ett par st).

Jag fick mig både leenden och tårar av de gamla smsen och minns hur jag på den tiden kände att jag var påväg i rätt riktning. Någonstans på vägen kom jag av mig och har sen dess senaste åren gömt mig som under en sten mer och mer Jag tror att personerna som finns i ens liv står för åtminstone hälften av hur man mår så nu när jag typ inte har några och det känns som att allt misslyckats med dom där för länge sen (när allt verkade så lovande) så blir jag riktigt deppig.

Vet inte hur jag ska tänka positivt i den här situationen. Funkar ju inte att höra av sig till dom igen och försöka ta upp kontakten där den slutade för det blir inte samma sak... den här flera-åriga-pausen är ju ett faktum och oavsett om det var jag eller dom som var största boven i dramat till att kontakten minskade eller tog slut (det hände alltså inget dramatiskt med de flesta som avsluta kontakten) så finns där mindre tilllit att bygga vidare på...

Vet att jag måste hitta nya vänner men jag pallar inte ens med mig själv... och när det känns som att fler och fler lämnat mig och mitt liv går utför så orkar jag ingenting längre. Att hamna så djupt i den här onda spiralen som jag gjort är hemskt. Jag tror att en del av varför man kan ha svårt att bryta mönster är för hjärnan vant sig vid att ha det på ett visst sätt och kan inte motivera/tvinga sig själv till att agera annorlunda för man känner att det är kört ändå. Har förlorat så mycket socialt och glädje genom att förlora kontakten med alla dessa pers att det känns som man "ligger efter" eller blivit en annan människa... och innerst inne är jag rädd att det är en irreversibel process för saker och ting jag borde gjort och övat mig på socialt eller bara fortsatt som jag gjorde på den tiden.. det har ersatts med psykiskt dåligt mående.

Vad ska jag ta mig till?

Hej
ja förstår hur det känns är i stort sätt samma sits,
Man blir vältaligt ensam. men tänk så här det kanske va rmeningen att dom skulle försvinna från ditt liv.

gör som tiden. gå framåt. titta aldrig bakåt.

Känner lite likadant faktiskt. Det kanske finns en rädsla att samma mönster kommer upprepa sig igen, dvs att man blir övergiven eller sviken och därav ingen motivation till att skapa nya relationer. Tidigare har jag även haft anknytningsproblem till andra människor och bara lärt känna dom på ett ytligt plan. Vet ej om jag är kapabel till att kunna ha djupare relationer med människor. Men jag har försökt att granska mig själv och kartlägga varför jag har haft anknytningsproblem, vilket borde bero på rädslan över att bli övergiven. Kan vara något från barndomen som spelar in, med frånvarande familjemedlemmar. Paradoxalt nog så betyder relationer väldigt mycket för mig, att jag inte vågar ge mig in i några för rädslan av att förlora någon.

Hela din text känns de lite som att jag kunnat skriva.. har iofs haft djupare relationer men de är som "djupare skärsår" när de upphör, än ytliga, såklart.
Jag tror att för mig beror det på att jag första åren i mitt liv levde med ena föräldern, sen resten med andre och då hade jag ingen mer kontakt med första och undrade alltid varför h*n inte brydde sig mer om mig som var h*ns barn.

Men ja, sen känns de bara rätt "värdelöst" att slösa av sin tid på något som sen inte betyder ett piss. Man kan gå förbi en person man känt i många år och inte ens säga hej i värsta fall. Det som är så tråkigtär just ÖMTÅLIGHETEN relationer har, man kan göra 1000 bra saker men de glöms alla bort när 1 dålig sak kommer upp ungefär.. det är som att rita fint på ett stort papper, ritningen bleks med tiden (som att de fina handlingarna inte är lika mkt värda, de suddas bort men kan dyka upp nya fina ritningar) sen när man råkar skrynkla pappret är det kört för det går aldrig att få det oskrynklat igen. Du förstår säkert metaforen..
Samtidigt ska man väl vara glad "så länge det varade" men personligen vill jag ha kvar de nära vännerna jag investerat mkt av min energi i föralltid, jag mår inte bra när de bryts av och man måste hitta nya osv..

Låter lite motsägelsefullt, eller så missförstår jag dig lite. Kan man ha djupare relationer om man har anknytningsproblem? Det var när jag förstod att jag hade anknytningsproblem som jag också insåg att jag kanske inte haft djupare "genuina" relationer, även om jag trott att jag själv hade det. Hade man haft genuina relationer hade man kanske inte blivit övergiven, eller övergivit andra heller för den delen. Detta för att man investerar mer emotionellt i sådana relationer. Men jag förstår vad du menar, minsta fel eller misstag så dör relationen. Är det så i genuina relationer? Kan man inte förlåta varandra? Jag väntar ibland på att folk ska ursäkta sig, men åren går och ingen hör av sig. Vänskapen betydde alltså ingenting och var således kanske inte genuin, utan bara bekräftande för en dysfunktionell funktion.

Spot on.