David Bowie, 5 återkommande favoritalbum.

Gubben har kört hela racet, från folkrocks psykedelia vid slutet av 60-talet via Heavy rock på plattan "Man who sold the World" via glamrock som exemplifierats bäst av "Ziggy Stardust" och "Aladdin sane" albumen. Vid mitten av 70-talet hade Bowie en soul period och kallade sig för Thin White Duke och släppte 10 poängaren till platta "Station to Station" 1976.

Bowie samarbete med Brian Eno ledde till ytterligare 3 fullfjädrade album som betytt oerhört mycket för all form av rock som uppkom under 80-talet. Bowie själv var väl ingen höjdare på 80 talet musikaliskt men han hade lagt grunden till mycket med sina 70 tals plattor och genrer som New Romantic, post punk, art rock, gotisk rock osv skulle kanske inte skulle existera som vi ser det idag utan honom.

Mina 5 återkommande favorit plattor med Bowie är följande:

1: Low
2: Heroes
3: Lodger
4: Scary monsters
5: Station to station

5 mästerverk som betytt oerhört mycket och är musikaliskt tilltalande. Har ni några personliga favoritalbum när det gäller David Bowie?

Tidig Bowie, 70-tals Bowie - där hittar man guldet.

1. Ziggy-skivan

2. Hunky Dory

3. Diamond Dogs

4. Young Americans

5. Station To Station

1-3 är glamklassiker och Young-skivan + Station är en skön komb av drugs'n'soul...

Berlin-trilogin borde egentligen också med här, men finns ju bara fem platser. Kanske borde man ha en plats för den period man tyckte Bowie var bäst?

Glamtiden är då ettan, Soul 2:a , Berlin-punk, new waven 3:a , Härliga suggestiva Cat People och swinging Let's Dance blir fyra.... Tror att Buddha-skivan blir femma...

Rörigt, men hoppas du förstod....

Fem stycken i kronologisk ordning:

Hunky Dory (1971)
Bowie lär sig spela piano "på riktigt" till detta albumet och det märks, i glädjen så sprudlar mästerverk som Changes, Oh! You Pretty Things, Life on Mars? och Kooks fram.

Station to Station (1976)
En desillusionerad Bowie helt nere i kokain spelar in sex låtar som han sedan inte kommer ihåg att han spelat in. Det är en iskall ljudbild med sylvassa melodier.

Low (1977)
Det första albumet i Berlintrilogin är på många sätt det bästa. Upptäckandet av en ny ljudvärld, det är som att vara på färd genom ett helt nytt universum.

Scary Monsters (and Super Creeps) (1980)
Det ultimata Bowiealbumet. Galenskapen i It's No Game (No. 1). New Wave-soundet i Scream Like a Baby. Ashes to Ashes bara hoppar fram i sin briljans. Det sista riktiga mästerverket.

Outside (1995)
Återföreningen med Bowie är märklig. De gör sjukare musik än någonsin och om du har ett öppet sinne så kommer de "blow your mind" - igen.

Är det inte Rick Wakeman som står för en hel del av pianospelet på Hunky Dury, i varje fall på Changes och Life on Mars?

Inte för att det förtar något av genialiteten i dessa låtar dock. Lyssnade på dem så sent som häromdagen, och dessa ackordföljder (och melodier) kan man återkomma till igen och igen. Roade mig med att försöka spela dem på akustisk gitarr istället för piano, och de låter lika bra på det instrumentet som på piano.

Håller med dig om att Scary Monsters är sista mästerverket, det var också den första Bowie-skivan för mig (hörde den när den kom 1980), så den skivan har jag ett lite speciellt förhållande till.

Wakeman spelade och gjorde sina egna arrangemang men Bowie hade ju varit hos honom och spelat upp låtar från Hunky Dory för att höra vad han tyckte.

Fem minuter in så berättar Wakeman om det mötet: http://www.youtube.com/watch?v=G7Qx0cXJCas

Om man tittar på klippet runt 3-5 minuter så är det ju lite roligt då Bowie låtsas(?) att han inte minns särskilt mycket. Reportern frågar vad han minns från inspelningen av Life on Mars och Bowie säger "was it on Hunky Dory?" Haha
Det roliga är ju också att reportern inte tar det som ett skämt (han kanske inte vågar ifrågasätta om Bowie skämtar eller inte då det skulle varit oförskämt av honom om det vore så att Bowie helt ärligt inte kom ihåg). Reportern bara säger ett kort "Yes".
Och sedan säger Bowie "Was it Wakeman on piano?" Jag menar, även om han inte kommer ihåg så mycket från inspelningarna så har han ju levt i 40 år efter 1971 då alla pratat om låten. Det är ju som om jag skulle bli förvånad över att man landat på månen eftersom jag inte har något minne av det.

Jo men jag syftar på att han lärde sig spela på riktigt när han skrev låtar till albumet.

Tyvärr har man slarvat med lyssnandet av denne man, till förmån för många andra av hans samtida kollegor. Trots att jag äger alla hans plattor från 70-talet och 60-talet har jag ingen känsla för albumen i sig, bara enstaka låtar som jag gillar. Changes, Heroes, Ziggy, Life On Mars, Suffragette City, Andy Warhol, Rebel Rebel, Jean I'm Only Dancing (heter den så?) och den långt senare I'm Afraid Of Americans. Ska ta tag i att åtminstone lyssna igenom de vinyl jag har. Privat verkar han sympatisk och humoristisk (baserat på Parkinson-intervjun 2002? och ngn. bildskiva med intervju från 1980).

Att Mick Ronson spelar gura på en del av hans låtar skadar ju inte heller.

Svårt att välja just fem skivor - Han har gjort så otroligt mycket bra, men framförallt väldigt varierad musik. Men om jag var tvungen, skulle det nog se ut såhär:

(Utan någon specifik ordning: )

Station to Station
Low
Hunky Dory
Black Tie White Noise
Heathen/The Next Day/Earthling

Det enda som egentligen drar ner Earthling till ett alternativt val ihop med TND och Heathen, är att ljudmattan kan bli ganska enerverande i längden. Men Seven Years in Tibet, Dead Man Walking, Little Wonder och Afraid of Americans är riktigt solida låtar.

Low, Station to Station och Hunky Dory är som gjutna i en sån här lista. Lodger och Scary Monster klarar sig inte riktigt!

Det förvånar kanske många Bowie-fans att jag tar med Black Tie White Noise. Men för mig är det kanske är det bästa 'Bröllopsalbumet' som någonsin har komponerats. Finns många riktigt bra låtar på den skivan och det var denna platta som visade att Bowie fortfarande hade gnistan kvar, efter NLMD och sina utflykter med Tin Machine. Synd bara att Lucy Can't Dance enbart hamnade som bonusspår. Alltid trevligt med låtar som dissar Madonna.

Jag har 5 favorit plattor

1. Station To Station.
Denna är riktigt bra, jag hittade den ganska nyligen faktiskt.

2. Hunky Dory
Changes och Life On Mars, kan det bli bättre?

3. The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars
En klassiker, som är riktigt bra!

4. Scary Monsters
Denna har ett skönt 80-tal sound som jag gillar

5. Never Let Me Down
Vet inte varför, men jag fortsätter att gå tillbaks till denna platta hela tiden, jag blir glad när jag lyssnar på den.

Jag gillar alla Bowieplattor, men de absoluta favoriterna är:

Diamond Dogs - (1974)
Ett av de bästa album som någonsin gjorts. Särpräglad ljudbild, fantastiska arrangemang, underbara låtar.

Young Americans - (1975)
"Plastic Soul" enligt Bowie själv. Banbrytande crossover-musik skulle jag säga. Starka låtar, otroligt välarrangerad utan att förlora i glöd och omedelbarhet.

Ziggy Stardust - (1972)
Glamrockens pärla och egentliga födelse (Sorry, Bolan...). När Bowie gav liv åt den fiktiva Ziggy Stardust-karaktären gjorde han det med ett rock n´roll-album fyllt av oemotståndliga låtar, levererade med både stor dynamik, dramatik och driv. Allt det med en stor glimt i ögat. Arren är oftast basic. Akgitarr och piano blandas med Ronsons gitarr och en vältrimmad rytmsektion. Det låter kanske inte så märkvärdigt i skrift, men resultatet är en platta som inte låter som något annat.

Pinups - (1973)
Bowie´s hyllning till de brittiska artister han brukade gå och se på Marquee på 60-talet.
En coverplatta. Hur kul låter det? I Bowie´s fall blir det såklart fantastiskt. Aynsley Dunbar på trummor gifter sig väl med Ronson´s gitarr och Bowie sjunger dessa låtar så fantastiskt bra att man nästan tycker lite synd om originalartisterna. Ljudbilden är direkt, arren är enkla men oerhört effektiva. En otroligt underskattad platta.

Aladdin Sane - (1973)
I skvalpet mellan Ziggy och Pinups/Diamond Dogs. Textmässigt är det mer "Ziggy goes USA", och musikaliskt hamnar Bowie också närmare den rhythm & blues han växte upp med. "Jean Genie" är ett mästerverk som exemplifierar det.

Den här tråden lär det inte bli mycket av !

Men, bara det faktum att rubriken och ämnet är relevant och jordnära säger
det mesta om Bowies status. Att hans storhetsperiod, rent konstnärligt, är
begränsad tidsmässigt fram till 1980 kan man kanske förstå.

De flesta artister gör inte 5 bra album. Däremot gör de kanske sina 2-3-4
stycken bästa skivor bland de 5-6-7 första. Bowie överträffar detta med god
marginal.

5 favoritalbum med Springsteen låter svårt. Men 3:an och 4:an förtjänar
status som oumbärliga. Bowie är dock i en annan klass.

Ziggy är förstås bäst och helt jämn utom kanske vad gäller "It aint easy"
som ju inte kom till i samma veva som de andra låtarna.

Lottning om resten ?

En artist som under hela sin karriär aldrig blev ointressant.
Vare sig han gav sig på Phillysoundet, elektronmusik, eller garagerock (Tin Machine).
Alltid ruskigt professionell.
Absolut en av de största (kanske den störste).

Gillar framförallt Mike Ronson eran så min rangordning blir följande.

1. Aladdin Sane
2. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
3. Hunky Dory
4. Station to Station
5. The Man Who Sold The World