Tråden om den svenska tränarkåren

Vem är mest överskattad? Mest underskattad? Lovande? Bästa taktikern? Är Jörgen Lennartsson en framtida förbundskapten?

Ni fattar. Vi diskuterar väldigt ofta olika spelare, det och det spelsättet, pengarna inom svensk fotboll men diskussionen om nivån på svenska tränare lyser med sin frånvaro. Vi har egentligen aldrig haft en vidare lyckad utlandstränare förutom Sven-Göran Eriksson. Backe och Hamrén lyckades förvisso i Danmark resp. Norge men det är inte jämförbart med Svennis. Varför är det så när vi ofta ser oss själva som taktiskt duktiga?

Hur står det till med de svenska tränarna egentligen?

Intressant trådstart. Det är möjligt att jag kommer gå in på det lite för brett, men det krävs nog en ganska stor bakgrundsbild till hur det har blivit som det är.

Först och främst måste jag motsätta mig att Sverige skulle vara taktiskt kunnigt. Vi är bra på att organisera ett lag defensivt, men den fotbollstaktiska kunskapen finns inte i tillräckligt hög grad. Hur anpassar man lag efter motstånd? Hur väl varierar vi vårat spel utifrån matchbild? Vilka taktiska innovationer ser vi under matcher? Vad gör coacherna aktivt för att påverka matchskeenden? Det är småfrågor - vars brist på svar i mångt och mycket kan härledas från en simpel brist av kunskap. Det är främst två orsaker till detta. 1. Hur ser vi på fotboll rent allmänt i Sverige? Vi pratar i Sverige om att aktiv matchcoachning är att göra tidiga byten. Vi tyckte/tycker Rit-Ola var/är en taktisk guru med sina simpla utläggningar. Vi gillar inte att prata om fotbollens kärna, det taktiska. Och när vi väl gör det så har vi inte de rätta kunskaperna. Det saknas en ordentlig debatt, vilken för den? Ingen. Allt det här leder till ingenting, ingenting, och sedan 4-2-3-1 med ett mellanmjöksbollinnehav som spelidé. Det finns inget historiskt intresse av att lyfta dessa frågor.

Det för oss till punkt 2: Tränarutbildningen. Det kan låta billigt, det kan låta simpelt. Och lite så är det. Vi har ett massivt problem med att fotbollen har blivit mellanmjölk i svensk elitfotboll. Det finns inga tydliga skillnader (undantaget ett fåtal lag, typ Gefle). Det spretar inte, det livar sig inte. Fotbollen känns död på det taktiskt innovativa planet. SvFF har krasst sett skapat en likriktad svensk fotboll. Tränarutbildningen formar likartade tränare. När vi då inte har, som jag redogjort i punkt 1, den inneboende kunskapen eller tillståndet där vi lyfter dessa frågor - så skapar vi inte ett klimat där dessa frågor diskuteras, eller där just den taktiska kunskapen får utvecklas. Jag menar inte att det bör göras av den allmänna fotbollssupportern, eller att vi ska skapa ett mer fotbollstokigt folk. Men någon måste ta debatten, och denna debatt bör leda bort från allt vad SvFF står för. Om inte annat så måste svenska tränare börja titta bortom det enkla. Skapa lite idéer. Varför har vi inte ett enda lag i svensk elitfotboll som spelar treback? Tänk resultatet det skulle ge mot svenska spelare som även dem har lidit brist av taktisk variation. Varför har vi inget lag som laborerar med olika formationer från match till match? Varför ser vi inga tydliga skillnader på approacher till olika matcher? Jag vill fan se en parkerad buss ibland. Jag vill se en helplanspress. Jag vill se 80% bollinnehav. Och jag vill se mycket däremellan. Men detta måste inte utgå från någon spelidé. Den ska just vara en grund, men det måste finnas en flexibilitet. Just det ordet är otroligt viktigt. Men det kan inte komma utan rätt kunskap

Det ska sägas att jag inte är en regelbunden åskådare av AS. Jag ser en del Superettan, och hänger med i den svenska fotbollen via nyhetsmedier. Ser AS lite då och då. Men det här är min samlade bild av läget utifrån vad jag har att utgå ifrån.

När det gäller intressanta tränare så har jag svårt att lyfta någon särskild. Norling gillar jag när jag sett Malmö. Spelsättet har visserligen inte varit extremt, men iaf hyfsat innovativt med ofta två spelskickliga forwards, en renodlad inner på kanten, och verkligt offensiva ytterbackar. Med det har man tillfört en tydlig idé om att fotbollen ska spelas på marken. Det Norling skapade i MFF var intressant och internationellt. Annars gillade jag Falkenbergs tränare. Han pratade tidigt om att laget hade en extremt taktiskt grundträning i hur laget skulle spela. Mycket skuggspel på träning. Många skulle säga att FFF var väldigt organiserade och spelade en ganska enkelt kontringsfotboll. Men det intressanta av de ganska många matcher jag såg var hur väl dem kunde kombinera en snabb kontringsfotboll med ett ofta finurligt, kreativt och målrikt anfallsspel. Väldigt internationellt, och väldigt nyttig för många att se att det går att vinna en serie utan bas i varken stel defensiv fotboll, eller en mellanmjölksvariant av possession-fotboll. Det ska bli väldigt intressant att se hur han får Kalmar att spela och prestera i år. Kan dessa två ovanstående nämnda tränare krydda allt detta med en tydligare flexibilitet utifrån motstånd, så är dem intressanta tränare även för lag i större ligor.

Annars är det väl Stahre och Alm som är vana toppklubbstränare med framtiden för sig. Båda två ganska cyniska, fräscha och lite udda gentemot andra svenska tränare. Jag är tveksam om dem besitter tillräckligt kvalitet, men det är ändå intressant annorlunda från deras sida. Stahre supercynisk, Alm upplever jag som väldigt flexibel med svenska mått mätt.

Jag ber om ursäkt om texten i sig blir just spretig, men det är så mycket som går att diskutera att det är svårt att få ner tankegångarna utan genomtänkt disposition.

Räknas inte Nils Liedholm? Tog ju både Milan och Roma till guld, men det är väl kattskit jämfört med Bro IK, Aalborg och Rosenborg i er värld...
Förresten, vet ni vem Nils Liedholm är? Har ni hört talas om Gre-No-Li?

Mycket ambitiöst och bra inlägg.


Liedholm var en självgod person som trodde han var för bra för Sverige. Jag vet inte hur han såg på sig själv, Sverige och sin karriär men alla intervjuer han var med i tyder på det. En dryg jävel.

Allsvenska tränare verkar inte särskilt sugna på att ta till sig ny kunskap. De låtsas lite genom att ibland pröva ett 4-3-3 eller ett 4-2-3-1 men de har sällan koll på för och nackdelarna med sådana taktiska formationer. SVFF var också bland de sista av alla förbund att införa UEFAs krav på att tränare skulle ha genomgått deras utbildning (på respektive förbundsnivå) för Pro-Level.

Speciellt tydligt blir det när utländska tränare gästföreläser i Sverige. Exempelvis Serben Radomir Antic, f.d. tränare i både Real Madrid å Barca som föreläste i Skåne i mars 2010, där min bekant som då var div 2 tränare åkte ner för att ta till sig. Inte en enda allsvensk tränare var där.
( http://svenskserber.se/fortbildning-...radomir-antic/ )

Lika tydligt blir det när man inser att både Norge och Danmark har aktiva tränare ute i europa, dvs det "riktiga" europa bortom vår nordiska språkliga och kulturella sfär. (Trond Sollied och Laudrup tex) Varför kan inte Sverige, som är den största fotbollsnationen av de tre, ha åtminstone någon där ute också? Jag tror svaret är självgodheten och övertron på att man "redan vet bäst"

Den svenska tryggheten i grundsystem som 442 sitter djupt rotad nedåt bland våra fotbollstränare. När någon väl vill pröva något nytt så får man inte ut något av det för att vi har för dåligt taktiskt skolade spelare.

Känns som det är alltför många ledare på ungdomssidan som nöjer sig med sina erfarenheter från Div4-spel och anser inte behöva fortbilda sig.

Så vad finns det att säga om Olof Mellberg som gjort succé med Brommapojkarna och Johan Mjällby som verkar ha gjort det hyggligt bra med Västerås SK? Alltid intressant med gamla storspelare som gör tränarkarriär. Jag följer inte alls division 1 men förmodar att det finns andra här som har lite koll på det.

Jimmy Thelin är såklart den mest intressanta tränaren i Allsvenskan. Det han lyckats göra med sitt spelarmaterial är riktigt imponerande, särskilt att spelidén är så fastetsad i varenda del av truppen. Tycker även att dom presterar en förhållandevis jämn fotboll trots att hans naivitet lyser genom lite då och då. Han kan väl jämföras lite med Potter men har enligt mig lyckas hitta en bättre balans och gör sig bättre i intervjuer, kanske inte karismatiskt, men åtminstone när han utvärderar matchsekvenser och spelflödet.

Mest överskattad? Henrik Larsson såklart, inte enbart efter denna säsong utan tidigare också. Minns att nästan en majoritet ville se honom som förbundskapten.

Ja, vilka är Sveriges fem bästa tränare just nu?

Vilka är på väg upp och ner?

Vem blir nästa förbundskapten?

Mitt intryck är att den svenska tränarkåren håller en låg nivå eftersom ingen förutom Svennis lyckas med något uppdrag utanför Sverige.

Det innebär ju förmodligen att även den befintliga utbildningen också har stora brister.

Jag antar att man bara får acceptera att Sverige är och förblir ett u-land inom fotbollens värld.

Nu får ni bevisa hur j---a fel jag har.

Potter är vår nästa förbundskapten.

http://www.fotbolldirekt.se/2017/06/...er-mycket-men/


"Bojanic är heller inte sen med att stämma in i hyllningen till Graham Potter.
– Potter är en fantastisk tränare. Det är stor skillnad mot det jag hade i Helsingborg. Han är så smart. Hans fotbollshjärna är otrolig. Jag tänkte till en början att folk hajpar mycket men jag har varit här sen 5:e januari och jag kan bara hålla med.

Han kan väl inte vara så mycket bättre än alla allsvenska tränare?
– Jo, det är han. Han tror på sin idé, han är en lärare typ. Det känns som att han är som en lärare i en skola. Som när jag lärde mig matte i skolan. Det är så det känns. Han får ut allting så jävla bra, han är bra på att läsa av folk, på att läsa av lag vi möter."

Lagerbäck?