Rollspel - Hur spelar ni eran karaktär?

Nu har jag spelat några omgångar sedan jag skrev i tråden sist.
Har lärt mig en del om att skapa en karaktär som är rolig att spela och kan säga att det var tvärt emot vad jag föreställde mig.

1) Ni som tipsade mig i tråden hade rätt. Det är ondöigt att försöka spela karaktärer som är en anti-äventyrare.
De flesta rollspel utgår från att man är en grupp äventyrare som ska på äventyr. Det får man bara acceptera som en grundförutsättning. Man kan vara kreativ inom rollen som äventyrare, men det är mest spelförstörande att försöka spela någon som motarbetar hela äventyret.
Att försöka spela en fegis som halkar in på äventyr helt ofrivilligt blir lite svårt i längden när SL presenterar en sidequest och man krystat måste försöka låtas undvika det hela.

Innan jag hade spelat på riktigt trodde jag det skulle va uppfriskande för de erfarna spelare om man skapade karaktärer som var utanför boxen. Men lärt mig att det ändå fungerar bäst om man är pragmatiska och bygger karaktärer som faktiskt är rimliga äventyrare.
Det är ganska bra att skapa sin gubbe baserat på vad man tror kommer behövas i äventyret, och att tillsammans i gruppen skapa en vettig uppsättning.
(Att ha en alv och en orc som vill mörda varandra kan låta kul men blir drygt i längden)

2) När man bygger sin karaktärs personal traits och flaws rekommenderar jag att använda ganska simpla egenskaper som är lätta att spela och går att använda ofta.

Exempel på lättspelade karaktärsdarag:
- man är våghalsen som går först in i alla rum
- intresserad av böcker
- kort stubin
- trofast mot andra av samma ras

Det dyker ofta upp situationer där man kan spela på såna egenskaper.

Man ska inte krångla till det för mycket och skapa invecklade egenskaper som är svårspelade.
Exempel: Min första karaktär hade "hycklare" som svaghet. Han var ateist utåt men i hemlighet extremt religiös.
Det lät spännande tyckte jag, men i ett endagsäventyr så fanns det inte tid för att agera ut någon sån avancerad karaktärsutveckling - medspelarna upplevde det bara som hattigt när min gubbe bytte åsikt helt plötsligt, hade behövts en lång kampanj för att kunna göra ett sånt drag rättvisa.

Försökte också spela en gubbe som var misstänksam mot alla, det blev också bara krystat att hålla på så efter man varit med i äventyret ett tag och stridit sida vid sida med de andra i sällskapet.

För övrigt nyfiken på vad som hände med trådskaparens äventyr. Hur löste det sig?

Det verkar som att du fått spela en hel del utifrån de lärdomar du tagit till dig. Jag håller absolut med om att små saker oftast ger mer då de faktiskt kan vara roliga element som inte stör rytmen i spelandet.

H

Ett fel många gör när de försöker rollspela med "mångfacetterade" och "intressanta" rollkaraktärer är att de mosar på och varenda litet endagsäventyr ska vara ett personligt trauma och leda till "intressanta intriger och utvecklingar". Allt för att karaktärerna ska få utlopp för minsta lilla fobi, fördom eller läggning.

De flesta karaktärer med psykiska problem, allvarligt agg eller någon form av extremistiskt tänkande utan förmåga till i alla fall kortsiktig improvisation och lugn skulle snabbt stryka med, få en psykos eller på annat sätt försvinna. I verkligheten brukar det sluta likadant - de skaffar en lastbil, handgranater och IS-flagga och efter två timmars härjande bland otrogna så har de fått ett hål i pannan av en insatsstyrka eller darwinistiskt gjort slut på sig själva. Oavsett spelmiljö (historisk, skräck, fantasy eller sci-fi) så är karaktärerna ofta äventyrare och min personliga åsikt är att improvisationsförmåga, anpassning och långsiktigt tänkande är viktigt.

Det är därför jag tycker att Game of Thrones största fördel mot Sagan om ringen är karaktärerna. I Sagan om ringen förekommer det hela tiden dryga deklarationer om vem som är av kungligast släkt och vem som är finast i kanten och annat socialt kukmäteri. Det tjatas också väldigt mycket om gamla oförrätteter och krig och den ena halvan deklarerar att de vill slå ihjäl den andra på grund av saker som händer för tusen år sedan. Eftersom Sagan om ringen fungerar som ett episkt grekiskt drama är det bara lite pynt för det är uppenbart förutbestämt hur det ska gå för karaktärerna - den upprättade hjälten Aragorn, förrädaren - Saruman, de plikttrogna - Frodo och Sam och den genetiskt noble Legolas osv...

I Game of Thrones finns även där attitydsproblem och underliggande jävelskap men det sköts på ett snyggare och intressantare sätt där upplägget inte är lika naivt och tydligt utan de som tänker på framtiden, sviker eller har mål i livet gör det på ett mer trovärdigt sätt och de som lyckas med spelet är ofta de som kan hålla igen när de riskerar att avslöjas eller råka illa ut.

Robb Stark känns som en schysst kille som säger sig slåss för en fri Nord och för att hämnas övergreppen mot sin familj - när han varvar ner från att vara en nobel förebild och är skadad så väljer han att svika familjen Frey och raggar upp Jeyne Westerling/Talisa Maegyr. Robbs stora fördom är att han börjar tro på myterna om honom. Om han lyckats separera Norden hade han blivit en perfekt diktator - en bakgrund som befriare, massor med människor som står i tacksamhetsskuld, charm, kontaktnät och en förmåga att få skit gjort.

En medelålders Robb som styrt ett nordiskt rike i 20 år med intriger, personliga skulder och hot om att låta allt norr om muren släppas lös om inte resten av Westeros skickar mutor tycker jag är mer intressant än Morgoth och hans von-obenavundssjuka. Kanske för att jag lättare kan relatera till människors personlighet än gudar.

Tyrion vet om att han är bitter och alkis men anspelar på det som charm för att få andra att berätta information som han har nytta av när han låter dem tala ut. Den här typen av från början ofrivilliga hjältar är jag förtjust i.

Daenarys som i början är ett objekt som hennes bror ska använda eller i bästa fall på reservlistan till att göra något stort får lära sig att folk kanske inte alls är sugna på att byta livsstil och följa stora ledare (samt att man då och då får vara redo att ta den i tvåan om man vill ha en massa hästar med tillhörande ryttare). Tolkien skulle nog aldrig beskrivit hur Arwen använt sex och förfört för att utöka och behålla sin makt. Danny har ju även den egenskapen att hon ibland knullar för nöjes skull eller för att slappna av.

Ramsay Bolton vet om att hans sätt till makt är att få skit gjort - ett jävla as som tillsammans med Cersei och Joffrey är de som mest liknar Tolkienondingar. De vill ha makt och köra med folk (och kanske någon attraktiv kusin att få meter av för den sistnämnda). Det är kanske de som är intressanta när det handlar om karaktärer som har grava narcissistiska störningar eller är psykopater med våldstendenser. De lyckas väl med sina liv och planer de gånger de lyckas hålla igen sina drifter eller slugt sviker löften. När de släpps lös utan hämningar går det åt helvete.

När folk rollspelar karaktärer med extrema personligheter och livsmål är det lättare att rollspela ett mentalt sammanbrott än att spela en karaktär som tänker två gånger och då och då håller igen för sin egen skull.

Tony Soprano, Walter White eller Jax är också karaktärer med issues och bekräftelsebehov som lyckas genom att hålla igen när det lönar sig samt svika och jävlas när det passar.

Gärna karaktärer i rollspel med grava problem, förhoppningar och önskningar och rent av despoter, massmördare och dödsknarkarnazister men de ska inte vara självmordsbenägna så fort de utsätts för något som ens liknar en svårighet. Om det är karaktärer med ett mål ska det inte vara Bataclanislamister som ser varje dag som sista dagen innan paradiset utan någon som har en önskan om att kunna ligga lågt, ta in information för att kunna jävlas i övermorgon också.

För mig brukar det finnas två vägar att gå.

Neutral good. För att det är vad som ligger närmast min egen person och helt enkelt lättast att gestalta.

Chaotic evil. Alla vill väl ställa till med jävulskap ibland. Ligger bilen bakom dig för nära? Förstör den. Luktar personen bakom dig i kön illa? Förstör kön.