Citat:
Ursprungligen postat av
Dezziwow
Jag har en son som är 11 år, han har sedan han var 1år bott varannan vecka hos mig och sin pappa efter att vi separerat, det har fungerat bra. Vi båda föräldrar har varit väldigt flexibla med tider och så eftersom vi båda är egen företagare och kan välja våra arbetstider lite mer än andra. Hos mig har han bara MIG som familjemedlem. (Det finns en morfar på avstånd) Hos sin pappa har han pappas nya fru, ett nytt litet syskon, två unga vuxna syskon och tre fastrar, farmor, farbror och en massor av kusiner. Alla överöser honom med kärlek, mat, sällskap,resor och materiella saker. På måndagar (speciellt på måndagar) när vi byter vecka och han kommer till mig så märker jag direkt att han har haft en händelsefylld vecka. Hos sin pappa behöver han aldrig hjälpa till eller vänta på mat, uppmärksamhet eller att något ska hända. 😏
Jag ska tillägga att hans pappa är en bra pappa men har lite "angermangerment" issues.
Så kommer han till mig...och jag känner mig som "tråkiga mamma"som ofta inte har tid för jag måste göra allt själv, laga mat, tvätta hålla ordning, hämta lämna på aktiviteter och dessutom hinna med att försöka ge han samma uppmärksamhet som han får av alla hundra familjemedlemmar när han är hos sin pappa. 😟
Skolan är belägen i pappas ort, när han är hos mig måste han åka buss och tvärbana till och från skolan. Hans pappa har bil inte jag så jag måste åka kommunalt till alla aktiviteter mm.
Min son har nu uttryckt via sin pappa och skolsköterskan och lite otydligt till mig att han vill bo permanent hos sin pappa på vardagar och vara hos mig på helger och lov.
Hans pappa säger att vår son inte vågar säga det till mig för att han tror att jag ska bli arg och ledsen. Och Ja jag blir ledsen, jag är ensam som det är nu...om han bor mer hos sin pappa blir jag ännu ensammare. 😢😢😢
Jag känner att min sons välmående är miljoner gånger viktigare än mitt välmående och känner att jag inte vill vara egoistisk och säga nej. 😪
Han är väldigt känslosam precis som jag, han glömmer sällan när något känslosamt har påverkat honom.
Han är bara 11 år... Borde jag låta honom få välja själv? 😐
Han behöver inte välja själv, om ni vuxna är överens om att det är en bra lösning - för tillfället - man kan alltid ändra efter ett tag om saker förändras iom att han blir äldre.
Att bo mer permanent hos den förälder som bor närmast skola, är väl egentligen rätt rimligt? Att vara 11-år och ha lång resväg är nog rätt tungt, att inte kunna vara med kompisar efter plugget den veckan man bor en bit bort - suger troligen rätt hårt när man är såpass liten. Alla ungar är oroliga för att göra mamma/pappa ledsna, de tar stort ansvar för oss! Nu vet ni vuxna vad han känner - handla därefter, Han ska inte ens behöva "välja" det är ert ansvar att ta ansvar för att er son har det så bra som möjligt.
Kan du flytta närmare där han och hans pappa bor? Det är smidigt att bo nära när man har barn ihop, jag flyttade ur förhållandet och stannade inom rimligt avstånd - 4,5 km. Ville eg flytta till annan stad, 50 km bort, men valde att stanna, för att sonen skulle ha oss bägge inom räckhåll.