Citat:
Ursprungligen postat av
absolut vacker
Tack för detta. Ja, nog överdriver jag sjukdomens negativa konsekvenser i mitt huvud... Det är nog inte konstigt att man gör det initiallt, när symptomen precis börjat visa sig.
Jag kommer nog att kunna finna källa till lycka och mening även i fortsättningen, om det nu visar sig att det är MS det handlar om. Men visst fan kommer det bli svårare. Och som du skriver tror jag också att tröttheten är det som eventuellt kommer tära på en som mest. Kronisk fatique > fysisk inaktivitet > mindre roligt händer > elände > depression.
Jag kom på att mitt första symptom antagligen inträffade redan i december. En morgon så hade min vad blivit väldigt stel och öm - ungefär som armen/axeln upplevs nu. Då trodde jag att jag helt enkelt sovit i en dålig ställning eller så. Tanken på MS var ju inte det första som slog mig då
Men har inte förloppet här skett ovanligt fort? På ungefär en månads tid har det ju dykt upp en 4-5 vitt skillda symptom, jag var av uppfattningen att MS utvecklar sig relativt långsamt. Kan det kanske vara så att sjukdomen har odlats i det tysta, i flera år utan att ge symptom?
Det där är ju egentligen svårt att svara på som lekman. Det allra bästa är att få en bedömning av en neurolog. Man kan alltid spekulera i om det är skovvis förlöpande MS eller Primärprogressiv MS, som ju har ett snabbare förlopp. Även om det är den vanligaste formen (skovvis) så kan man ju gå in i en mer aktiv fas med flera skov efter varandra, för att sedan återigen hamna i lugnare perioder.
Man brukar säga att ingens MS är den andra lik, med vitt skilda symptom. Det är väl att säga för mycket eftersom de allra flesta har liknande symptom, men vad man egentligen menar är att det utvecklar sig olika för alla. Det finns till och med människor som får ett litet isolerat MS-symptom för att sedan aldrig mer få fler skov. Trots detta har man ju diagnosen hela livet, eftersom det är en lurig sjukdom. Ungefär som att leva med en laddad pistol mot huvudet hela tiden. Man vet aldrig när det smäller till.
Sen är det också olika hur man är "rustad" för ett besked om en livslång, funktionshindrande sjukdom. En del kanske måste ge avkall på sin största hobby, vilket självklart slår hårt på en sådan person. Vissa andra tar beskedet bättre, och kanske inte behöver göra lika många omställningar i sin vardag.
Vidare så handlar det också om hur man upplever smärta. Att som jag t.ex. ha "brinnande" ben varje kväll upplever jag som obehagligt, men inte smärtsamt. Vissa tycker det gör skitont när det brinner.
Domningarna man har i huden går ofta längs med bålen, men också i ansiktet, benen och ja överallt. De kan komma och gå, men också bli bestående. Det är i sig själv inte handikappande, men det är klart att det tar på energin att alltid gå omkring och ha massa konstiga känningar i kroppen. Man kan också uppleva något man kallar The MS-hug, som är en känsla av att ha en tajt gördel spänd runt bröstkorgen, eller som att nån står bakom en och kramar en hela tiden.
Vissa (även jag) har också något som heter L'hermittes tecken, som är en känsla av en elstöt som fortplantar sig från nacken och ner genom hela kroppen, när man böjer huvudet framåt. Jäkligt irriterande att leva med, men för min del så har det bara kommit under vissa av skoven.
Hursomhelst, återigen: Försök släppa din oro. Tänk också att det är bättre att få ett besked på att något faktiskt inte står rätt till, varpå man kan både bli tagen på allvar, men också få lämplig behandling. Min största farhåga var ändå när jag väntade på svar på Magnetröntgen, att det inte skulle visa ett skit. Då hade de nog fått köra mig till psyket. Jag var rädd att hamna i en situation där man blir bollad mellan massa läkare och instanser, och att nån skulle kalla mig stressad/deprimerad och att det bara var psykiskt. JAG hade ju vetat att det inte stämmer, jag är en stark och realistisk människa.