"En ska" eller "Man ska"?

Inlägg #21 var belysande, med uppgiften att delningen mellan »en« och »man« fanns redan i lågtyska kontra högtyska. Detta antyder också den norska ordboken. Under en lång tid hade förstås Visby och Bergen god kontakt med Lübeck – under Hansans tid. Norskan är allmänt tolerant mot varianter, varför «en» och «man» lever parallellt, liksom ett par olika ord för den egna personen: «ek» / «jeg».

För referens till en bestämd person av ospecificerat sexus fungerar »den« utmärkt i svenskan.

– När du träffar doktorn nästa gång så kan du väl höra vad den säger om din hösnuva?!

I vårt föregivet överorganiserade Sverige kan man ju sällan förutsäga vilken läkare slumpen tilldelar vid nästa tidbokning. Stafettens etapper är för korta för det.

Ändå kan det vara som Haubits77B antyder att det lokala bruket av »en« har blivit kondensationskärnan kring vilken det studentikosa initiativet formades. Stadens storlek är sådan att studenter stöter på dialekttalande umebor i det dagliga livet. En sorts återanvändning.

Jag hävdar att eventuellt "n'Lars"-bruk inte är utmärkande för den centrala dialekten i Umeå. Det är mer av byakaraktär.

Nej, det är en sörländsk missuppfattning av etymologin för 'n Markus. Det kommer inte från en Markus, utan från han Markus, och kan inte användas som stöd för något genusbaserat skifte från man till en.

'N Markus och 'na Sara har motsvarigheter i uttryck som jag såg'n igår och jag såg'na igår, där 'n mycket riktigt kommer från han och 'na kommer på motsvarande sätt från den fornsvenska ackusativformen hana som har nedkortats.

Ja, språkligt är det så.
Men, vad händer när sörländska feministiska studenter kommer till Umeå och hör " 'n " ?
Det är väl inte orimligt att detta är förklaringen till att denna fråga verkar ha startat vid Umeå universitet? (Iaf är det användandet där som givit mediagenomslag.)

Precis så jag menar, och precis så jag svarade Hamilkar i inlägget nyss.
I byar som Obbola och Sävar är användandet av 'n nnästintill tjatigt till leda.

Jo, det är orimligt. Om 'n i 'n Markus betyder en, vad betyder då 'a i 'a Sara? Två???

Umeå universitet har ända sedan sin tillblivelse karakteriserats av radikala politiska förhållningssätt - i lite olika riktningar vid olika tillfällen. Den traditionen är en väsentligt bättre förklaring till varför maneret att skriva en när den hävdvunna riksnormen fordrar man har sitt upphov därifrån.

Edit: Den dialektala förebilden för att använda "en" i st f "man" finns ju i värmländskan och västgötskan och viss småländska - mycket långt från Umeå och dess västerbottniska.

Tjata mig hit och tjata mig dit. Antingen använder man 'n och 'a före förnamn eller också gör man det inte. Man gör det inte varannan eller var fjärde gång.

I själva verket får tilltalsnamn ett trekasusböjningssystem i västerbottniskan med separat vokativ, med olika former i maskulinum och femininum

Subjekts- och objektsform: 'n Allan (mask.) 'a Maria (fem)
Genitiv: 'n Allans (mask.) 'a Marias (fem)
Vokativ: Allan (Mask.) Maria (fem.)

Men varför då EN och inte HEN är då min motfråga.
Huvuddelen av studenterna i Umeå är naturligtvis inte lika språkligt bildade som dig, och hör då EN istället för 'n.

Jag anser att du viftar bort min teori lite för lättvindigt.

Min erfarenhet är att många i Umeåtrakten använder 'n oavsett genus. Måhända beroende av att man egentligen inte förstått bakgrunden, men lagt till det som någon slags språkligt tics.
Ungefär som att en del jämtlänningar säger att en dörr är oöppen istället för stängd.

Vad menar du används på andra platser i Sverige i så fall? Finns det genuina dialekter där man används som subjekt?

Eller så är det bara jag som tänker genuina dialekter så fort man talar om dialekter...