Måste man ha en livspartner för att må bra?

Något som jag funderat på en del genom åren är om man behöver en livspartner för att må bra. Den större delen av tiden har jag inga tankar på att skaffa mig något form av förhållande med en tjej. Jag är 28 år och har varit singel hela livet. Har större delen av mitt liv känt mig deprimerad och haft total brist på motivation. Kan det vara min avsaknad av nära relationer som gör mig deprimerad? Är det nära relationer som ger mening och livsglädje i livet?

Nära relationer ÄR livet. Nära relationer till djur och andra människor är det viktigaste som finns.

Men för den skull behöver man inte förväxla nära relationer med en livspartner.

Nej precis.
Men en livspartner är bland det djupaste man kan komma när det kommer till relationer. Men om det är nödvändigt vet jag inte. Det finns folk som verkar lyckliga ändå, så svårt att säga. Men för min egen del så tror jag att det är ett måste.

Om man inte vill ha nära relationer och känner sig deprimerad? Ska man tvinga sig att utveckla nära relationer och även försöka hitta en livspartner? Finns det någon med erfarenhet av detta? Vet egentligen inte varför jag inte vill ha nära relationer. Tanken känns för mig fängslande, men är samtidigt mycket deprimerad och tänker att det är att jag är deprimerad som jag att jag inte vill ha nära relationer och så blir det en ond cirkel av det. Jag har egentligen varit deprimerad hela livet så det är svårt att avgöra. Kan min kroniska depression vara bristfälliga relationer och bör jag tvinga mig att börja bli mer social och försöka hitta nån flickvän?

De kanske vara verkar lyckliga. Man ser inte alltid på folk vilka som mår dåligt. Går att skådespela att man mår bra och är lycklig rätt lätt om man vill det. Hur vet du att det är ett måste?

Det handlar ärligt talat inte så mycket om vad man gör, utan vem man gör det med.

Jag skulle exempelvis inte hävda att en kvinna är nödvändig för det, istället bör man ha någonting som passar ens livsstil, att sedan det ofta råkar bli en kvinna som är ens livspartner är bara pga ren smidighet för det mesta.

Vet personligen att jag redan hittat min "livspartnet", dvs en mycket nära vänn jag har haft sedan lågstadiet och som jag alltid kommer kunna lita på, som alltid kommer vara där om jag behöver han, och det går åt andra hållet med.

Kan man verkligen säga detsamma om de flesta kvinnor?

Att tvinga sig till något som känns fel är väl aldrig någon briljant idé. Du kanske ska börja med att nysta i hur du tycker att en optimal relation till en medmänniska skulle se ut för att inte kännas kvävande eller som en elektronisk fotboja, vad det är du saknar, vad du vill ha hjälp med och vad du själv är beredd att bidra med.

Jag tycker inte alls att en livspartner är ett måste för att komma i balans. Har själv mått lika bra och lika dåligt oavsett status på det området. Men någon sorts ventil tror jag man behöver, fast den kan så klart se helt olika ut för olika människor.

Jag tror i alla fall att det är en viktig bit för att kunna bli lycklig/må bra. Givetvis ska det vara med en person som du trivs med och inte vem som helst. Du kommer att öva upp dig och processera saker på ett helt annat sätt än om du är ensam.

Vad smickrad den potentiella damen du uppvaktar kommer att blir när du förklarar att du tvingar dig själv till att göra det

Vi är våra relationer, vare sig vi vill det eller inte... Det går inte att klara sig i den civiliserade världen utan relationerna... sen hur dom ser ut kan variera..

Nope antingen mår man bra eller så gör man det inte och är man lycklig som singel så är man lycklig i ett förhållande och är man olycklig som singel är man olycklig i ett förhållande för det handlar om oss själva. Andra människor kan aldrig bota våra egna demoner utan det är isåfall bara en tillfällig lycka dom ger.

Va? Förstår inte hur man skulle drivas av att hitta någon att dela vardagen med pga smidighet? Sexuell attraktion, till samma eller motsatt kön, är ju det som starkt bidrar till varför man håller fast vid en livspartner.