Kjelléns lärdomar om Ryssland

Mina tyngsta suckar inför hur geopolitik behandlas här eller på andra forum gäller inte ställningstagandena i sig, utan om hur debattörer fokuserar alltför mycket på nyhetsrapportering eller på enskilda individer.

I Världskrigets politiska problem (1915) presenterar Rudolf Kjellén grunddragen i sina egna analysverktyg, genom vilka han understryker behovet av ett planetariskt -- inte individuellt eller idealistiskt -- synsätt. Med rötter i en gedigen tysk tradition -- Clausewitz, Ranke och Ratzel -- utarbetar Kjellén en alldeles egen teoribildning. Staten är en skiftande amalgamering av geografi, etnicitet, samhälle, kultur och författningspolitik. Internationellt agerar dock stater såsom "stora lif, öfverindividuella personligheter, fyllda af lifvets drifter på godt och ondt". En svag och mindre stat, som upplever intern i splittring i frågor som rör kultur, etnicitet eller dylikt, vänder sig inåt och lägger stor fokus på självbevarande. Ett större rike plågat av geografiska utmaningar kommer dock att agera med helt andra motiv i åtanke.

"Geopolitiken ställer vissa kraf på staterna i deras egenskap af riken; växlande efter tiderna, men i hvarje tid att betrakta som kategoriska. Som sådana framstå framför allt dessa tre: ett tillbörligt utrymme, rörelsefrihet och möjlighet till stark sammanhållning. De äro grundläggande förutsättningar för täflan om höga mål; och krafven ökas gifvetvis med själfva målets storhet."

Dessa tre punkter -- vederbörligt utrymme, full rörelsefrihet, invärtes sammanhållning -- är elementära krav på en genuin stormakt. Kjelléns analys av Ryssland avslöjar svagheter på de två senare punkterna. "Ryssland är [...] baksidan af tvenne världsdelar hopsurrade till en politisk enhet i världskulturens lä och skugga. Det framför allt betecknande momentet i denna ställning är, att väldet saknar tillgång till det öppna hafvet. [...] Detta är just en sådan faktor, som skapar kategoriska imperativ inom politiken: här att öfvervinna instängningen och nå ut till en världshamn."

Det bör således inte förvåna någon att Ryssland inte har för avsikt att ge upp sin enda "varma" hamn i Tartus, Syrien. Assad är ett medel för detta ändamål. Kontroll över Svarta havet (Krim) är dessutom ett ändamål som genererat återkommande mot Turkiet (Osmanska imperiet) såväl som mot islamiserade mongoler och andra folkgrupper i Kaukasus.

Vinter-OS ger i Sotji en fingervisning om att Rysslands nuvarande ledarskap inte gett upp ambitionen om stormaktsstatus. Denna kamp mot Rysslands geografiska instängning är till och med större än hotet om inre splittring mellan olika etniciteter.