Citat:
Tack som bara den för ditt svar! Men tyvärr måste jag berätta att jag redan suttit mig ner ett flertal gånger med mina föräldrar lugnt och tydligt och berättat hur det är. Min far etablerar sina huvudargument med att hur jag ser på min dator är bevis på att jag är spelberoende.
Sen säger du att jag är den som avgör ifall jag mår bra eller inte och att jag skyller på en dålig uppväxt där jag inte lärt mig struktur, alldeles tvärtom. Mina föräldrar tror inte på att jag gillar hur jag lever mitt liv, dem vill kontrollera mitt liv och redan från 4-5an på grundskolan börjat dom utpressa mig med resultat i skolan för att behålla datorn. Dessa ultimatum har fått mig att nå psykiskt dåligt och ur det har en dålig relation mellan mig och om far växt fram. Sen är han en person som aldrig kan ha fel, (för att vara helt ärlig har han nästan aldrig fel, väldigt högt utbildad och jobbar 60h+ i veckan). Så våra konversation är väldigt ensidiga där han berättar om sina vänners barn som alla har max poäng i allting gällande skola, jobb osv.
Det är inprincip därför jag är här, för att få reda på ifall folk tycker jag ska få leva mitt liv som jag vill, att mina föräldrar ska lita på mig och att om jag mår bra, så är det viktigt nog att dem kan låta mig göra som jag vill.
Och jag tror att jag vet att jag skulle prestera bättre i skolan ifall jag har föräldrar som tror på mig och ger mig motivation och inte tvekar på mig varje tillfälle de får. Som sagt låter det kanske som om att jag skyller ifrån allt på mina föräldrar, men det är till stor del mina föräldrar. Jag har gjort mina val och är nöjda med dem, att de sen ska gå in och försöka ändra på mitt sätt att leva när jag blivit en ung vuxen är något jag har väldigt svårt att acceptera.
Mvh
Sen säger du att jag är den som avgör ifall jag mår bra eller inte och att jag skyller på en dålig uppväxt där jag inte lärt mig struktur, alldeles tvärtom. Mina föräldrar tror inte på att jag gillar hur jag lever mitt liv, dem vill kontrollera mitt liv och redan från 4-5an på grundskolan börjat dom utpressa mig med resultat i skolan för att behålla datorn. Dessa ultimatum har fått mig att nå psykiskt dåligt och ur det har en dålig relation mellan mig och om far växt fram. Sen är han en person som aldrig kan ha fel, (för att vara helt ärlig har han nästan aldrig fel, väldigt högt utbildad och jobbar 60h+ i veckan). Så våra konversation är väldigt ensidiga där han berättar om sina vänners barn som alla har max poäng i allting gällande skola, jobb osv.
Det är inprincip därför jag är här, för att få reda på ifall folk tycker jag ska få leva mitt liv som jag vill, att mina föräldrar ska lita på mig och att om jag mår bra, så är det viktigt nog att dem kan låta mig göra som jag vill.
Och jag tror att jag vet att jag skulle prestera bättre i skolan ifall jag har föräldrar som tror på mig och ger mig motivation och inte tvekar på mig varje tillfälle de får. Som sagt låter det kanske som om att jag skyller ifrån allt på mina föräldrar, men det är till stor del mina föräldrar. Jag har gjort mina val och är nöjda med dem, att de sen ska gå in och försöka ändra på mitt sätt att leva när jag blivit en ung vuxen är något jag har väldigt svårt att acceptera.
Mvh
Jag betvivlar inte att det är som du säger, och att mycket av din psykiska ohälsa kan bero på den miljö du växt upp i, det är inte heller det jag menar annorlunda på med det jag skriver. Jag förstår att det inte har varit lätt, och att balansera väldigt kontrollerande föräldrar, med privatliv och en i övrigt turbulent period som tonåren utgör, är inte enkelt. Det finns ju en anledning till att det blir knepigt för så många människor, och man blir väldigt frustrerad och ledsen.
Det enda jag menar på, är att de försöker göra det de gör av kärlek. De gör bara sitt bästa, och försöker hjälpa dig, även om det blir kontraproduktivt. Jag menar inte med detta heller att du bara ska rulla över på sidan och köpa det. Det jag säger är snarare att du måste förstå att dina föräldrar bara är människor. De försöker, och kämpar och sliter, precis som alla andra. Men oavsett hur duktig man är, hur smart man är eller hur mycket koll man än har - så blir det inte alltid rätt. Att uppfostra ett barn är ingen lek, och det är ingenting som någonsin går över heller. Det är en konstant strävan, och man kan inte alltid göra allting fläckfritt.
Det jag menar på är inte att du skyller ifrån dig, för jag förstår om din ohälsa beror på andra saker. Vad jag DÄREMOT menar, är att du måste (trots detta) kunna blicka framåt, och se till att ta för dig av saker i livet som du behöver. Bara du känner till dina egna behov, och det blir din uppgift att fylla dem. Det kan tyvärr inte dina föräldrar hjälpa dig med.
Jag ska även säga detta - för jag tror du behöver höra det. Du får leva ditt sätt på precis vilket vis du vill. Det finns inga fel sätt att leva på. Det finns inga rätt sätt heller. Man lever bara, och sen tar man konsekvenserna av livet man lever. Det är allt. Man kan alltså inte göra fel i någons ögon, för det finns ingen enhetlig sanning att följa. Med kontrollerande föräldrar kan detta vara svårt att inse, för det enda du fått höra från väldigt unga år är att de har rätt, och att det är deras sanning som gäller. Men nu när du är vuxen är det dags att inse, att det är det du vill som spelar roll för dig. Det är inte dina föräldrars liv du lever, eller deras världsbild du följer. Utan din egen. På gott och ont.
Med det sagt, kanske det är dags för dig att fundera på att flytta hemifrån. Jag förstår att du hade mått bättre av stöttande föräldrar som inte debatterade allting. Men man kan inte önska sig något som inte finns, och man kan inte heller sitta och vänta på att allt ska ändras, och straffa föräldrarna genom att lida själv. Det förlorar som sagt bara du på. Det är ditt liv det här, det kommer fortsätta vara ditt liv i säkert 60 år till. Det är upp till dig att göra vad du vill med det, och det kan, eller ska, ingen annan lägga sig i eller påverka. Men det betyder också att du drar lasset själv.
Bevisar du för dem att du är fristående och inte avhängig på dem, kanske de även börjar respektera dina individuella beslut. Men det här handlar, som jag ser det, om att du ska frigöra dig från dina föräldrar. Att bli din egen man. Resten är sekundärt i sammanhanget.
