Det var en bra trådstart.
Högerns död i Sverige är på intet sätt unik men den är unik i den mån att liberalismen idag anses vara höger. Att vara höger innebär egentligen att vara konservativ men konservatismen övergavs redan på 1920-talet av Arvid Lindman för marknadsliberalismen och i början av 1930-talet bröt Gösta Bagge och Moderaterna (då Allmänna Valmansförbundet) med bland annat Sveriges Nationella förbund (SNF) som från dess bildande 1915 fram till 1933 stod nära partiet. Organisationen blev sedan nazistisk, det vill säga form av radikal biologistisk modernism innan den försvann efter kriget.
De initiala konflikterna uppstod primärt efter riksdagsvalet 1928 och handlade om att SNF kritiserade Moderaterna för att ha större intresse i kapitalismen än folket och SNF:s esoteriska högerradikala traditionalism. Moderaterna kom sedan successivt att adoptera liberala ideal och på 1950-talet var de så snarlika Folkpartiet och Centerpartiet att alla blev en del av den svenska borgerligheten. Tidigare hade C och Fp haft ett nära samarbete med SAP men nu började ta avstånd från dem och närma sig Moderaterna. Det som har hänt i Sverige är liberalismen idag är det som betraktas för ”höger” medan konservatismen inte har något rum alls i svensk debatt och om den har det så kallas den för det mesta för ”högerextremism” – i synnerhet om rör andra frågor än bara vurm för kungahuset. Det är från ett internationellt perspektiv helt absurt eftersom liberalismen, även i USA betraktas som vänster.
Man kan nog med fog säga att liberalismen har vunnit i Sverige eller snarare en vänsterliberal och internationalistisk vision av liberalismen. Socialismen är djupt skadeskjuten i Vänsterpartiet sedan Sovjetunionens fall. Många tolkar medier som socialistiska eller marxistiska men detta är felaktigt eftersom alla stora mediehus är liberala i någon mening. Aftonbladet ägnar mer tid åt att slåss för individuell manifestation – vilket för dem handlar om att få ha ett pass där det står hen än att kritisera kapitalet. Svenska Dagbladet bedriver ungefär samma sak – men för dem handlar också om att få köpa vad man vill.
Både liberalismen och socialismen handlar om materialism och konsumtion. En gång i tiden hade de litet andra agendor. De var oftast knutna till nationen men idag har vi något som vi bör kalla för post-marxism och post-liberalism. Post-marxismen är förövrigt en vänsterliberal kritik av Marxismen och inte renodlad Marxism.
Idag har vi hamnat i en situation där vänsterliberalismen i princip dikterar allt. Det är en typ av utopisk ”allt åt alla” idealism där individens manifestation står överallt annat. En form av extrem hedonism för konsumtion och individuell manifestation. I vissa fall har den blivit identitetspolitisk. Kvinnor mot män, svarta mot vita, östeuropéer mot västeuropéer, kristna mot muslimer, svenskar mot invandrare, rika mot fattiga, handikappade mot friska. Detta är jämlikhetens paradox. Alla skall ha och helst lika mycket men ingen skall betala. Ständiga särintressen uppkommer som politiseras till sin extrem. Antagligen skulle både Marx och Burke vända sig i graven angående hur världen har blivit.
Detta samhälle, som vi lever leder som sagt till en lågintensiv splittring. I synnerhet mellan medborgare och elit. Medborgarna är dock splittrade och ägnar sig åt att slåss med varandra. Vi verkar dock nå kulmen av detta samhälle eftersom det nu är så sargat. Detta innebär inte att det kommer leda till ett inbördeskrig men konflikterna är så djupgående att vi hamnar i en situation som kan beskrivas som en polsk riksdag – alla bevakar sina intressen och samhället stagnerar. Detta förklarar förövrigt det låga sociala kapitalet. Människor litar inte på varandra längre och organiserar sig inte heller i civilsamhället. Samtidigt ser vi en annan trend – människor organiserar sig men gör det grupper som söker splittring – till exempel i främlingsfientliga organisationer.
Vi är på väg mot en ny era – helt klart.
Högerns död i Sverige är på intet sätt unik men den är unik i den mån att liberalismen idag anses vara höger. Att vara höger innebär egentligen att vara konservativ men konservatismen övergavs redan på 1920-talet av Arvid Lindman för marknadsliberalismen och i början av 1930-talet bröt Gösta Bagge och Moderaterna (då Allmänna Valmansförbundet) med bland annat Sveriges Nationella förbund (SNF) som från dess bildande 1915 fram till 1933 stod nära partiet. Organisationen blev sedan nazistisk, det vill säga form av radikal biologistisk modernism innan den försvann efter kriget.
De initiala konflikterna uppstod primärt efter riksdagsvalet 1928 och handlade om att SNF kritiserade Moderaterna för att ha större intresse i kapitalismen än folket och SNF:s esoteriska högerradikala traditionalism. Moderaterna kom sedan successivt att adoptera liberala ideal och på 1950-talet var de så snarlika Folkpartiet och Centerpartiet att alla blev en del av den svenska borgerligheten. Tidigare hade C och Fp haft ett nära samarbete med SAP men nu började ta avstånd från dem och närma sig Moderaterna. Det som har hänt i Sverige är liberalismen idag är det som betraktas för ”höger” medan konservatismen inte har något rum alls i svensk debatt och om den har det så kallas den för det mesta för ”högerextremism” – i synnerhet om rör andra frågor än bara vurm för kungahuset. Det är från ett internationellt perspektiv helt absurt eftersom liberalismen, även i USA betraktas som vänster.
Man kan nog med fog säga att liberalismen har vunnit i Sverige eller snarare en vänsterliberal och internationalistisk vision av liberalismen. Socialismen är djupt skadeskjuten i Vänsterpartiet sedan Sovjetunionens fall. Många tolkar medier som socialistiska eller marxistiska men detta är felaktigt eftersom alla stora mediehus är liberala i någon mening. Aftonbladet ägnar mer tid åt att slåss för individuell manifestation – vilket för dem handlar om att få ha ett pass där det står hen än att kritisera kapitalet. Svenska Dagbladet bedriver ungefär samma sak – men för dem handlar också om att få köpa vad man vill.
Både liberalismen och socialismen handlar om materialism och konsumtion. En gång i tiden hade de litet andra agendor. De var oftast knutna till nationen men idag har vi något som vi bör kalla för post-marxism och post-liberalism. Post-marxismen är förövrigt en vänsterliberal kritik av Marxismen och inte renodlad Marxism.
Idag har vi hamnat i en situation där vänsterliberalismen i princip dikterar allt. Det är en typ av utopisk ”allt åt alla” idealism där individens manifestation står överallt annat. En form av extrem hedonism för konsumtion och individuell manifestation. I vissa fall har den blivit identitetspolitisk. Kvinnor mot män, svarta mot vita, östeuropéer mot västeuropéer, kristna mot muslimer, svenskar mot invandrare, rika mot fattiga, handikappade mot friska. Detta är jämlikhetens paradox. Alla skall ha och helst lika mycket men ingen skall betala. Ständiga särintressen uppkommer som politiseras till sin extrem. Antagligen skulle både Marx och Burke vända sig i graven angående hur världen har blivit.
Detta samhälle, som vi lever leder som sagt till en lågintensiv splittring. I synnerhet mellan medborgare och elit. Medborgarna är dock splittrade och ägnar sig åt att slåss med varandra. Vi verkar dock nå kulmen av detta samhälle eftersom det nu är så sargat. Detta innebär inte att det kommer leda till ett inbördeskrig men konflikterna är så djupgående att vi hamnar i en situation som kan beskrivas som en polsk riksdag – alla bevakar sina intressen och samhället stagnerar. Detta förklarar förövrigt det låga sociala kapitalet. Människor litar inte på varandra längre och organiserar sig inte heller i civilsamhället. Samtidigt ser vi en annan trend – människor organiserar sig men gör det grupper som söker splittring – till exempel i främlingsfientliga organisationer.
Vi är på väg mot en ny era – helt klart.
__________________
Senast redigerad av Hegelian 2014-02-08 kl. 23:55.
Senast redigerad av Hegelian 2014-02-08 kl. 23:55.