Vänsterns tolkningsföreträde och alliansens feghet

Det var en bra trådstart.

Högerns död i Sverige är på intet sätt unik men den är unik i den mån att liberalismen idag anses vara höger. Att vara höger innebär egentligen att vara konservativ men konservatismen övergavs redan på 1920-talet av Arvid Lindman för marknadsliberalismen och i början av 1930-talet bröt Gösta Bagge och Moderaterna (då Allmänna Valmansförbundet) med bland annat Sveriges Nationella förbund (SNF) som från dess bildande 1915 fram till 1933 stod nära partiet. Organisationen blev sedan nazistisk, det vill säga form av radikal biologistisk modernism innan den försvann efter kriget.

De initiala konflikterna uppstod primärt efter riksdagsvalet 1928 och handlade om att SNF kritiserade Moderaterna för att ha större intresse i kapitalismen än folket och SNF:s esoteriska högerradikala traditionalism. Moderaterna kom sedan successivt att adoptera liberala ideal och på 1950-talet var de så snarlika Folkpartiet och Centerpartiet att alla blev en del av den svenska borgerligheten. Tidigare hade C och Fp haft ett nära samarbete med SAP men nu började ta avstånd från dem och närma sig Moderaterna. Det som har hänt i Sverige är liberalismen idag är det som betraktas för ”höger” medan konservatismen inte har något rum alls i svensk debatt och om den har det så kallas den för det mesta för ”högerextremism” – i synnerhet om rör andra frågor än bara vurm för kungahuset. Det är från ett internationellt perspektiv helt absurt eftersom liberalismen, även i USA betraktas som vänster.

Man kan nog med fog säga att liberalismen har vunnit i Sverige eller snarare en vänsterliberal och internationalistisk vision av liberalismen. Socialismen är djupt skadeskjuten i Vänsterpartiet sedan Sovjetunionens fall. Många tolkar medier som socialistiska eller marxistiska men detta är felaktigt eftersom alla stora mediehus är liberala i någon mening. Aftonbladet ägnar mer tid åt att slåss för individuell manifestation – vilket för dem handlar om att få ha ett pass där det står hen än att kritisera kapitalet. Svenska Dagbladet bedriver ungefär samma sak – men för dem handlar också om att få köpa vad man vill.

Både liberalismen och socialismen handlar om materialism och konsumtion. En gång i tiden hade de litet andra agendor. De var oftast knutna till nationen men idag har vi något som vi bör kalla för post-marxism och post-liberalism. Post-marxismen är förövrigt en vänsterliberal kritik av Marxismen och inte renodlad Marxism.

Idag har vi hamnat i en situation där vänsterliberalismen i princip dikterar allt. Det är en typ av utopisk ”allt åt alla” idealism där individens manifestation står överallt annat. En form av extrem hedonism för konsumtion och individuell manifestation. I vissa fall har den blivit identitetspolitisk. Kvinnor mot män, svarta mot vita, östeuropéer mot västeuropéer, kristna mot muslimer, svenskar mot invandrare, rika mot fattiga, handikappade mot friska. Detta är jämlikhetens paradox. Alla skall ha och helst lika mycket men ingen skall betala. Ständiga särintressen uppkommer som politiseras till sin extrem. Antagligen skulle både Marx och Burke vända sig i graven angående hur världen har blivit.

Detta samhälle, som vi lever leder som sagt till en lågintensiv splittring. I synnerhet mellan medborgare och elit. Medborgarna är dock splittrade och ägnar sig åt att slåss med varandra. Vi verkar dock nå kulmen av detta samhälle eftersom det nu är så sargat. Detta innebär inte att det kommer leda till ett inbördeskrig men konflikterna är så djupgående att vi hamnar i en situation som kan beskrivas som en polsk riksdag – alla bevakar sina intressen och samhället stagnerar. Detta förklarar förövrigt det låga sociala kapitalet. Människor litar inte på varandra längre och organiserar sig inte heller i civilsamhället. Samtidigt ser vi en annan trend – människor organiserar sig men gör det grupper som söker splittring – till exempel i främlingsfientliga organisationer.

Vi är på väg mot en ny era – helt klart.

Nej, jag har faktiskt aldrig tänkt tanken. För oavsett om det råder konsensus i sakfrågor är dessa partier bittra rivaler om vem som ska sitta på regeringsmakten och alla partier som har någon form av överlevnadsinstinkt måste spela varje kort de har för att säkra sin position.

Den största konflikten inom politikens värld kommer aldrig handla om politiska sakfrågor utan om vem ska styra landet.

Trots detta och vad som står på spel känns regeringen väldigt passiv.

Det var intressant med alla bakgrundsfaktorer och historik du fick med i inlägget, jag tror det ligger mycket i det. Nu är jag ju visserligen liberal själv, dock en rätt högervriden sådan, småstadsliberal är nog en bra beskrivning. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig den utveckling vi har nu.

Jag har bott i USA som du tog upp som exempel, där var nästan alla jag kände kristna republikaner som jag stod väldigt långt ifrån åsiktsmässigt. Jag kände mig dock aldrig nervös när jag förklarade var jag står politiskt och ingen gjorde någon stor sak av vad jag tyckte. ( folk tog det mycket hårdare att jag var ateist )

Det fungerar helt annorlunda i Sverige. Någon kan ställa sig bakom en åsikt som ett parti framför till 98% men likt förbannat är de 2 saknade procenten tillräckligt för att göra denne till en dålig människa om det råkar vara en sakfråga vänstern lagt beslag på. Man måste hålla med helt och hållet eller vara tyst. Människan är verkligen ett renodlat flockdjur, när man diskuterar det här måste man ta upp vårt tragiska behov av att till varje pris känna tryggheten av gemenskapen från en grupp.


Går utvecklingen för långt tror jag helt enkelt att man måste bli någon sorts ytterkantsindividualist som inte ens försöker vara en del av den debatt som sker i samhället för att inte bli fullständigt vansinnig. Avskärmar man sig från diskussionen blir man på många vis fattigare men man slipper frustrationen av att följa en debatt man indirekt inte får delta i.

Tur att vi inte riktigt är där just nu iallafall.

Därför att vänstern och högern i praktiken har samma åsikter om nästan allt väsentligt, om man vill vara lite elak kan man säga att de är vänster allihop. Skillnaden består i hur de anser att det ideala vänstersamhället ska uppnås.

Nu pratar vi alltså inte om ekonomisk politik, utan värdefrågor.

Hur ser du på SDs politik då? I frågorna feminism, skatter, skola och välfärd? Invandringen är det enda ingen behöver undra över.

Dels finns det ingen höger i Sverige som har konservatismens grundvärdering (dvs att inte riva ned). Borgeliga politiker i Sverige är liberaler och har samma slags utopiska orientering som vänstern.

Dels har borgeliga politiker anpassat sig (och i den svenska skolan anpassats) till - och/eller resignerat inför - vänsterns diskurs pga socialdemokraternas långa regeringsinnehav och medvetna politisering av utbildningsväsende och myndigheter (inkl rättsväsendet) samt pga 68-vänsterns medvetna "långa marsch genom institutionerna".

Vänsterns långa marsch genom institutionerna

Gramsci beskrev de strategier som den europeiska vänstern, medvetet eller omedvetet, skulle välja att följa. Han insåg bland annat att förutsättningarna skilde sig åt mellan det Ryssland i vilket Lenin kunnat göra revolution, och de västeuropeiska samhällena:


http://sv.metapedia.org/wiki/New_Cul...:_Metapolitics

Det handlar om att det finns inneboende parametrar som gör det väldigt krångligt och otacksamt att propagera för högerpolitik, och enkelt och tacksamt att propagera för vänsterpolitik. Vänsterpolitik appellerar till den korkade apan i oss alla.

Världen är komplex, ingenting är svartvitt. Man behöver kunna se saker i flera steg och i helhetsperspektiv. Ta en sån sak som skattefrågan där det nu finns siffror från både SKL och andra som visar att resurserna till välfärden har ökat under alliansen. Skattenivåer och skatteintäkter är olika saker. Men innan man förklarat det orsakssambandet färdigt har publiken somnat. "Sänkt skatt = raserad välfärd!" är mycket mer slagkraftigt och lättbegripligt. Att det är en sanning med ett helt batteri av modifikationer spelar ingen roll. Den korkade apan i dig fick erektion. Så den förklaringen var "bäst".
Att vara den sida som levererar de verklighetsförankrade, trista beskeden om att saker är komplexa, tar lång tid, påverkas av många faktorer och ibland åtgärdas bäst med medel som kan tyckas kontraintuitiva vid första anblicken, att vi inte ska ha för stora förväntningar etc etc är helt enkelt otacksamt, när alternativet är så förtrollande enkelt och lättförståeligt.

Vänstern är även väldigt "duktig" på att sabotera debatten genom att utropa sig själva till domare som hittar på nya gula och röda kort att dela ut för att dela ut straff som ligger motståndarna i fatet. Ta detta med uppfinningsrikedomen kring -ism och -fobi. Rasism, fascism, nazism, kapitalism, sexism, antisemitism (röda kort). Xenofobi, islamofobi, homofobi (gula kort). Nu är fler gula kort på gång: Afrobofi, funkofobi, romofobi och transfobi. Bakom dessa ivriga grupper står en lång rad andra som vill uppfinna nya fobistämplar för att kunna lägga nya trampminor på debattfältet. Drömmen är att ingen fritänkare eller högerperson ska kunna ta ett enda steg ut på fältet utan att det smäller. "Jag tycker inte att skolbarn ska tvingas leva på enbart linssoppa..." "VEGANOFOB!!!" SPLAT. Diskussion över.

Frågan är väl snarare: -finns det någon Höger i sverige nu? ,och vänstern vad vill den egentligen?
Jag har resonerat med mycket vänsterfolk och som SverigeDemokrat är vi tämligen överens om det mesta när det gäller välfärdsfrågor.Även en hel del om invandringen faktiskt.
När det gäller högern så har ju allt gammalt pålitligt konservativt försvunnit,ersatt av nyliberalism som väl torde vara den ultimata ondskan i dagens samhälle,vilket finns både i folkpartiet och KD,men extremt mycket av inom centern.
Men även sossarna är ju influerade av nyliberalismen vilket gör att det egentligen inte spelar så stor roll vilket block som styr.

Det är precis detta jag menar. Vänsterdebattörer klistrar känsloetiketter på moderaterna och deras sympatisörer. Det finns ingen sanning alls i det du påstår - det är bara dina egna fördomar du presenterar.

Det finns ingen allmän uppfattning bland moderater eller alliansväljare att människor utan jobb är lata, det finns definitivt ingen uppfattning om att folk med slipsar och pengar är bättre än andra. Och när det gäller konsten att göra åt skattepengar kan man knappast beskylla vänstern för att vara snåla och taskiga...


Min vänskapskrets baseras på helt andra värden och intressen än politik. Medmänsklighet är ett brett begrepp som är svårt att definiera i ord. Men absolut, jag tycker att mänsklig frihet under personligt ansvar är betydligt medmänskligare än den kollektivism och överstatlighet som vänstern representerar.


Schlingmann var absolut en viktig ideolog och strateg för alliansen, men Reinfeldts och Borgs insatser var helt avgörande för den politiska utvecklingen i partiet och regeringen.


Självklart är det så att man som sittande regering får stå till svars för sakernas tillstånd. Det roliga (eller tråkiga beroende på hur man ser det) är att vänsteroppositionen klagar på allt regeringen har gjort, för att i nästa andetag acceptera i stort sett alla reformer. Det bästa som alliansen har genomfört är de fem jobbskatteavdragen, en av de viktigaste reformerna för svenska arbetare på flera decennier.


Jag är inte så insatt i SD's politik, men med tanke på att de har röstat med regeringen i 8 fall av 10 i riksdagen så verkar det som att de inte står alltför långt från alliansen i många av de frågor du nämner. Själv känner jag mig dock fortfarande lite tveksam till SD's ursprung och hur många stollar det fortfarande finns inom partiet.

Vad är det för poäng med att diskutera genusdagis? En pytteliten företeelse fri att välja för den som vill, och att ignorera för den som inte vill.

Att det skulle vara tabu att vara emot kvotering har jag inte upplevt, däremot finns det väl inget underligt att, allt annat lika, låta könet vara avgörande faktor? Åt båda håll. Det gör det inte enklare för kvinnor, det gör det mindre svårt. Enorm skillnad.

Arvsynd är det en väldigt liten minoritet av manshatande individer som förespråkar, däremot är ju Den Kränkte Mannen (urtypen är Birro) snabb med att poängtera att HAN minsann inte gör något för att upprätthålla strukturerna i samhället - men poängen är den motsatta, att det är vi som har makten att ändra dem genom att ifrågasätta och utmana dem varje dag. Att reagera med att gråta över att man minsann inte är en våldtäktsman så fort någon säger att män våldtar är att inte förstå.

Jag tror att du tillskriver hela vänstern åsikter som bara tillhör en minoritet, samt fokuserar på rätt ointressanta saker.