Konservativ opinionsbildning

Såväl konservatism som kommunism - för att inte tala om nationalsocialism, syndikalism och anarkism - är numera rent sekteristiska företeelser i vårt land.

Men att få barn är även för en icke-troende en andlig upplevelse. I psalmen "Härlig är jorden" finns raderna "tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång". Och som nybliven mor var det något sådant jag upplevde: Oavsett om Gud finns eller inte kan jag inte längre leva livet som om allt handlar om maximalt självförverkligande och sedan maskföda. Här är en liten skyddslös människa som är helt beroende av mig och pappan ett antal år framåt. Han kommer sannolikt att finnas kvar i världen långt efter mig, och han kommer kanske att få egna barn som finns ännu längre, som får barn som finns kvar ännu längre och så vidare. Jag måste ge den här pojken allt jag kan för att hans och hans barns liv ska bli så bra som möjligt, och då räcker inte mina kunskaper och erfarenheter, då måste jag sträcka mig bakåt och lära av de misstag som min mamma, min mormor och farmor och dem som levde ännu längre tillbaka har gjort.

Märkligare än så är inte konservatismens vurm för det förflutna. Visst kan och bör man tala om och minnas de omistliga kunskaper och erfarenheter som ligger inbäddade i historiska konstverk, vetenskapsrön och civilisationer, men för att förstå varför den konservativa instinkten är mer hållbar än liberalers och socialisters vilja att kapa alla band räcker det att vara den nyblivna mamman eller pappan: Hon eller han vill ge sitt barn allt, men inser att de egna erfarenheterna är väldigt begränsade. För att kunna ge sitt barn så mycket som möjligt måste man lära av alla dem som levt tidigare, eftersom människan bygger sitt vetande kumulativt.

Värdegrunden är som sagt antikonservativ, den handlar om att riva gamla auktoriteter och normer. Inget är fast, allt flyter. Könen finns inte, kärnfamiljen är ett lyckohyckel, litteraturens och konstens klassiker är förtryckande och rasistiska, skolan ska inte förmedla kunskap och bildning utan normkritik och intersektionalitet, nationalstaten ska utplånas och etnicitet finns inte. Eller jo, kurder och samer och romer finns, men svenskar får man inte tala om som ett folk ‒ svensk är alla som har åkt tunnelbana i Stockholm, som Åsa Romson sade. Har ni förresten noterat att uttrycket "svenska folket" nästan helt försvunnit från nyhetsrapporteringen, nu talar man i stället om "befolkningen"?